Carl von Linnés öländska resa, förrättad 1741

a
Oo
O

HELA AR KLad ENUM

00833871 7

1761

j

)e CBästa SSPockern

FRANS II OR lt NGT SO BIS SR Mt SDN eg RAR a SSE

Öländska
Resa

PRIS I KRONA

:$Stoc kholinmt>
Alberl SSåonmnier's

CARL von LINNÉS
ÖLÄNDSKA RESA

FÖRRÄTTAD 1741

STOCKHOLM
LBERT BONNIERS FÖ

AH
164

LS
) 497

TIBRARY

JUL 17 1974
4, |
Lrsmy oc 18

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907

CARL LINNAZEI

förråttad
1741.

Den upplaga af Linnés Öländska resa, som här-
med i anledning af tvåhundraårs-minnet af den store
naturforskarens födelse bjudes allmänheten, utgör en
trogen kopia af den år 1745 utgifna originalupp-
lagan. Endast de nödvändigaste ändringarna i af-
seende på vissa ords stafning i öfverensstämmelse

med nutidens fordringar hafva vidtagits och de ute-
$lutningar, som gjorts, äro hufvudsakligen de på latin
affattade rent vetenskapliga växt- och djurbeskrif-
ningarna, hvilka af intresserade vida utförligare åter-
finnas i Linnés floristiska och faunistiska verk.

Som bekant ingick i originalupplagan efter
skildringen af Ölandsresan berättelsen om Linnés
Gottländska resa samma år. Denna berättelse har
här uleslutits, men skall följa i en ny volym af
»De bästa böckerna», såvida intresset för de linné-
anska resebeskrifningarna visar sig betrygga företaget.

Redaktionsarbetet har verkställts af fil. doktor
C. Forsstrand, som äfven utarbetat de efter texten
införda förklaringarna.

FÖRETAL.

Riksens högloflige ständer vid riksdagen 1741
behagade förordna, det skulle jag antaga en resa till
åtskilliga landsorter i riket och i synnerhet till
Gottland, Öland, Västergötland, vid Kinnekulle, Halle-

och Hunneberg, Mösse- och Ålleberg, Billingen och
flere ställen; till hvilken förrättning riksens höglof-

lige ständers manufaktur- och handelsdeputation af

oden 27 april anmodade dess manufakturkontor att
för mig utfärda instruktion, hvilken bestod uti föl-
”jande punkter:

— a) Att se efter, om på något ställe vore till-

gång på sådana gräs och växter, som till färgerier
äro tjänlige, samt där de finnas undervisa allmogen
om deras nyttjande.

b) Att undersöka, om några ler- och jordarter
kunde anträffas, som till hel- och halfporsliner, to-
bakspipor, klädesvalkande etc. kunde brukas.

c) Hvilka växter och naturalier som i apoteken
brukas, men härintill varit vanliga att utifrån inför-
skrifvas, kunde inom riket finnas.

d) Att jag skulle underrätta mig om hvad som
hörer till fäderneslandets naturalhistoria, såsom alle-
handa träd och växter, djur, fåglar, kräk etc.

e) att jag skulle hålla öfver denna förrättning ett

noga diarium, och efter återkomsten därmed in-
komma.

6 CARL VON LINNÉ

Resan antogs den 15 maj samma år, igenom
Södermanland, Östergötland och Småland, där jag
genom Kalmar for öfver åt Öland, följde Ölands västra
sida till dess södra udde eller Ottenby, sedan hela
östra sidan åt norr, därifrån jag seglade till Blå-
kulla eller Jungfrun, och åter ifrån Öland till Gott-
land, där jag ifrån Visby följde västra hafssidan åt
Fårön och därifrån hela östra kanten intill södra Ho-
burgen, sedan tillbaka jämte västra sidan åt Burs-
viken, Ekstadt, bägge Karlsöarna, Klintehamn, Roma
åt Visby och ändtligen ifrån Gottland genom Öland
och Kalmar åt Växjö, Visingsö, Örebro till Stock-
holm, hvarest jag slutade min resa den 28 augusti.
Hvad jag på denna min resa kunnat uträtta och
huruvida jag den mig gifna instruktion kunnat efter-
komma, vill jag här som kortast föreställa.

a) De till färgerier tjänlige växter, som jag
på denna min resa kunnat uppspana, ingaf jag till
Kungl. Vetenskapsakademien år 1742, som kunna
ses i dess handlingar p. 20.

b) Hvad lerarter angår har jag mycket litet
kunnat uträtta, som dessa på Gottland och Öland
merendels äro kalk- och blekeblandade. Den leran,
som finns mellan sandstenshvarfven vid Bursviken
och vid Grottlingbo är en synnerlig art, som är torr,
något skiffrig, tät, fin, går sönder i tärningar, tager
ut fläckar etc., hvilken torde tjäna till valkar och
annat.

ec) af apotekareörter, som utifrån förskrifvas,
eller åtminstone tillförene ej äro funna vildt växande
i Sverige, har jag uppletat åtskilliga såsom Scordium,
Eryngium, Stechas citrina, Ruta muraria, Ebulus,
Bellis minor, Victoralis, Cichorium, Lithospermum,
med flera.

d) Hvad historia naturalis vidkommer, har jag
på denna resan funnit mera än man någonsin kun-
nat förmoda. Uti Kungl. Vetenskapsakademiens |

ÖLANDSRESAN 7

handlingar 1741, pag. 179 har jag uppräknat 100:de
slags örter, förut i Sverige obekanta, men på denna
resan uppsökta. Hvad malmarter angår, har man
till dem haft mycken liten anledning på Gottland och
Öland, men korallarter och petrifikationer i mycken-
het. Djur, fiskar, amfibier, kräk, insekter och fåg-
lar, besynnerligen af de senare slagen, har man fått
ett ansenligt antal.

e) Mitt diarium har jag härmed den äran att
öfverlämna till fäderneslandet och publikum, att
däraf kan ses med hvad åhåga jag efterkommit det,
som mig blifvit anbefalldt.

Miltal och logementer har jag som kortast utsatt.
Omilda omdömen och kritiker öfver felaktigheter, som
här och där kunnat ses, har jag med all flit undflytt,
att jag måtte gagna utan att någon skada. Jag har
gifvit fram sakerna helt kort, utan mycket reson-
nerande och många reflexioner, som alltid säga sig
själfva, när data äro riktiga och allt detta att jag
måtte vinna kortheten, som är det behagligaste skrif-
sätt.

Jag har med flit beskrifvit mycket, som i Sverige
är allmänt, därför att det utomlands är sällsynt.

Antikviteter såsom borgar, högar, ätteplatser,
stenar har jag kort anmärkt, där jag dem sett.

Runstenar har jag en stor hop upptecknat på
Öland, att jag därmed måtte noga visa andra hvar
sådana kunna igenfås, men ingalunda att härmed
lämna af dem någon tillförlitlig kopia, ty dels är
denna vetenskapen intet min, dels har jag ej eller
velat mig uppehålla vid dem, så länge, att jag dem
ifrån den besvärliga mossan, som alla Öländska run-
stenar öfverdrager, kunde rengöra. Må alltså ej
min läsare någonsin taga dessa afskrifter annorledes
än som jag dem gifver, nämligen som ett hastverk
och vedermäle. Hvad de gottländska runstenarna
angår, så har jag allenast nämnt hvar jag dem sett,

8 CARL VON LINNÉ

utan att af dem afskrifva någon bokstaf, som jag haft
mig bekant att den lärda biskopen dr. G. Wallin
dem alla mycket noga aftagit, och dem ofelbart med
första lärer utgifva. i

Ekonomiska anmärkningar har jag på denna
resan mer sorgfälligt hopsamlat. Inbyggarenas s8e-
der, kläder, husbyggnad, deras åker och sädesskötsel
deras ängar och skogar, tjärubrännerier, kolmilor,
golfstens- och sandstensbrott beskrifvit och här och
där som kortast anmärkt, hvaruti ett och annat kunde
förbättras.

Uti mineralogien har jag anmärkt åtskilligt om
kalksten, sandsten, alfvarsten, kvarnsten, droppsten,
flygsand, med mera som förut inte varit bekant.

Uti botaniken har jag på många ställen rön, som
jag hoppas ej skola vara onyttiga för fäderneslandet.
Jag har funnit den örten, af hvilken den rätta soda
brännes. Aghen, som på Gottland brukas till lång-
varaktiga tak, har jag beskrifvit, hvilken torde lätt
planteras i våra vidlyftiga myrar. Sandhafren, som
så besynnerligen dämpar flygsanden. Schizede, som
gör, uti dricka, folket nästan blinda. De växter,
som gifva mjölk och smör en hvitlökssmak. Rams,
som fördrifver ogräs i humlegårdarna. Hagtorn, som
bör planteras på ställen, där intet annat träd kan be-
stå. Token som tjänar till små häckar i trädgårdar.
Åkersenapen och dess underliga natur samt myckna
skada. Svenska höfröet, som är så förträffligt i
ängar, att jag ej sett dess like. Öländska hasseln,
som förmenas tjäna till låga häckar. Huru man af
eken har en krönika på starka och svagare vintrar
hela 300:de åren tillbaka, samt huru ekar böra hand-
hafvas att de måga växa med en rak stam. Huru
hauter eller tång brukas till gödsel på åkrar. Hvilka
växter trifvas på den allra torraste och magraste
jord; och hvilka växter gifva tillkänna, hvarest ängen
består af kalljord. Hvarest oljeslageri tjänligast

ÖLANDSRESAN 9

kunde inrättas och af hvilka växter. Hvarest ljung
inte trifves och hvarför. Hvilka örter äro skadliga
för fåren, och det härliga fårgräset, af hvilket fåren
allra bäst trifvas. Hvad gräs boskapen fägna sig af
vid hafsstränderna (Vetenskapsakademiens handl.
1742:p. 1910);

Hvad agh, alfwarlek, S. Brittelek, rams, keipe,
kräkel, madra, mannablod, selting, tarald, took etc.
äro för slags växter med mera.

Uti zoologien har jag beskrifvit huru sälarna
fångas, hjortarna utstängas, huru råkorna tagas, huru
ejderdun misshafves, huru änder snärjas. Huru tobis,
torsk och flundror fiskas. Huru sällsamma torden,
skårfläckan, alfvargrimmen, tolcken och strand-
skjuran äro; om ganska många insekter, hvilkas
nytta oss till en tiondedel ännu är obekant; men
kunskapen om dem är dock angenäm åtminstone för
det folk, som läst hvad Réaumur, Swammerdam och
Frisch upptäckt för världen.

Hvad tillväxt fäderneslandets historia tagit af
denna resa, lära de böcker, som nu tillika af mig
utgifvas, nogsamt bevittna, hvilka säkert skola visa
att fäderneslandets historia till örter, djur, fåglar,
fiskar, maskar och kräk nogare blifvit i Sverige
uppteckande, än härintills skett uti något rike af
världen.

Fysikaliska saker om strömmar, sjöar, salta och
sura brunnar, källor, kalkvatten, berg, grottor, tuf-
vor, strata etc. har jag åtskilligt, som förut ej varit
allmänt.

Huskurer har jag samlat, där jag dem hört, så-
som emot svullnad, sår, håll, moderpassion, fulslag,
rosen, blodsot, mjältsjuka etc.

Vidskepelser har jag här och där upptecknat,
mer till att förnöja mina läsare, än att därmed gifva
någon verklig nytta.

En stor hop örter och insekter har jag på latin

10 CARL VON LINNÉ

beskrifvit, dels för korthetens skull, dels att man
ej har terminos artis stadfästade på svenska språket;
men förnämligast att utlänningar kunde nyttja verket
och därigenom ledas att få håg till att se hvad det
öfriga vore, helst ingen svensk lär mycket bemöda
sig om dessa beskrifningar, om! han ej själf är stu-
derad.

Att lära invånarna och bönderna känna och till-
reda hvarjehanda färggräs och apotekareörter fann
jag under resan vara mycket svårt; den korta som-
maren fordrade min skyndsamma resa, om jag eljest
skulle bese många orter och däraf få anledning
till flera rön; jag skall beflita mig att lära de stu-
derande vid akademien allt sådant, att när dessa med
tiden blifva i riket utplanterade och herdar i för-
samlingarna, de då må vara i stånd häruti gifva
sina sockenbor bästa anledningen.

Kartorna öfver Gottland och Öland bör min lä-
sare tillskrifva den vittre inspektor Jacob Faggot
uti landtmäterikontoret, som att göra detta lilla verk
så mycket tydligare har mig dem lämnat.

Jag bör ock här ej förbigå att nämna sex unga
herrar, som på denna resan gjorde mig på egen
bekostnad sällskap, att därigenom vänja sig vid ob-
serverande på resor och sig själfva uppöfva, de där
med all flit voro mig behjälpliga vid undersökningar.
Dessa voro:

P.; Adlerhjelm, notarie i kungl. bergskollegiet.

J. Moreus, auskultant i bergskollegiet.

H. J. Gahn, brukspatron.

G. Dubois, medicine studiosus.

Fr. Ziervogel, farmac. regius.

S. Wendt, medicine och botan. studiosus.

Skrifarten är mycket enfaldig, hvarför jag torde
blifva hårdt ansatt af många Plinii näktergalar.
Språket pryder vetenskapen som kläderna kroppen,
den som inte själf kan hedra kläderna, måste låta

ÖLANDSRESAN 11

dem hedra sig, om hos andra folkslag allenast elo-
qventie doctores fått skrifvit, torde världen i dag
vetat mindre.

Finner jag att detta skulle behaga mina lands-
män, skall, vill Gud, snart nog något angenämare
framkomma; hvar ock icke, skall min möda ej köpa
sig tadlare.

RESAN TILL ÖLAND.

1741 maj 15.

Stockholm reste vi ifrån i den behagligaste vår-
tiden, kl. 11 förmiddagen. Solen sken klar och luf-
ten var något kulen.

Våren, som ej bör mätas efter kalendarium utan
efter klimatet och värmen, var så vida kommen att
lönnen utslagit sina blommor, men ej blad; att björ-
ken nyligen utspruckit och blommade som bäst; alens
stiplar voro nyligen utbrustna och granen hade på
sina yttersta kvistar små röda smultronlika knoppar,
som voro de hanblommor, men ännu ej mjöliga; lind,
ek och asp stodo ännu sofvande i sin vinterdvala.

Blommor voro inga andra än draba prima, cal-
tha, glechoma, leontodon, hepatica, anemona secunda,
oxalis, adoxa, salices.

Ibland fåglarna hade göken nyss begynt gucka
och ladusvalan såg man i dag den första.

SÖDERMANLAND.

Resan ställdes genom Södermanland, men än-
dock hade man i dag kvar Upplandssituationen med
kullriga, låga, flacka och blå bergskullar, mellan
hvilka voro mindre tillräckliga platser af skog eller
skön säd, fast vårsäden var nog ojämn.

14 CARL VON LINNÉ

Utanför staden mötte oss en myckenhet soldater
med nya kläder samt friska och frodiga ansikten.

Efter sex fjärdedels mils resa kommo vi till
Fittja, där vi länge väntade på hästar, och efter två
mil till Södertälje.

Södertälje stad är en liten fläck, liggande uti
en däld, emellan tvenne höjder på en sandaktig och
mofull trakt, sträckande sig utefter längden af däl-
den. Mälaren ligger på ena sidan och Saltsjön hade
kommunikation med staden på den andra medelst en
vik, som årligen mer och mer grundar sig igen, att
man redan på en fjärdedels mil ej med fartyg till
staden komma kan.

Landet blef härifrån mer och mer habitabelt
med större dälder, åkerfält och ängar; hafvet stötte .
in på åtskilliga ställen vid vägen med sina vikar.

Till Pilkrog kommo vi efter sex fjärdedels mils
resa om aftonen, skyndade oss därifrån åt Åby, dit vi
hade två mil, men ovana af resan hvilade något förut
öfver natten, kl. 12.

Maj 16.

Dagen blef varm och behaglig efter en med
stark rimfrost kulen natt.

Malört växte uti ansenlig myckenhet här omkring
vid gårdarna.

Nyponbuskar hade allt ifrån Stockholm hitintills
stått ymnigare kring vägen, än man sett på någon
annan trakt i Sverige; de hade på sig en myckenhet
af sömntorn eller apotekarnas bedegvar, i hvilka
lågo ännu maskar, som ej förbytt sig uti ichneumones.

Vi togo af åt Trosa, men vid vägen sågo vi
på ömse sidor upp i bergen en rödaktig brånad af
själffrätsten, som gaf tillkänna att bergen höllo järn.

Gäddeholm en vacker och välbyggd sätesgård låg
oss i vägen, och besågo vi dess trädgård, hvilken nu

ÖLANDSRESAN 15

åtskilliga blommor utsirade, såsom tulipa, crocus, nar-
'cissus luteus, hyacinthus botryoides, fumaria bulbosa
cava och solida radice, primula, bellis och corona
imperialis; utom hvilka trädgården pryddes med
häckar af syrén, liguster, berberis, lönn- och bux-
bomsritningar. Taxus- eller idträd stodo väl klippta
och fikon med thuja voro här de raraste. Pilar
stodo här i alléer och nu i bästa blommå, alla voro
hannar, kunde alltså inte med sina frön beså lan-
det, ej heller om sommaren med sina ullfulla fröhus
orena landet där de växa, hvilket hushållare kunna
märka.

Trosa stad låg intill sjöviken, att små fartyg
kunde gå upp till bron midtför torget; utom hvilken
förmån och att han är så ganska liten, intet märk-
värdigt här föreföll. Dess belägenhet en half mil
från landsvägen lärer mest förhindra dess till-
tagande.

Man fick tillfälle att här beskrifva en liten fjäril,
som man intet märkt hos utlänningarna. Han var
mycket liten, hade sex riktiga fötter, med vingarna
satt han på en besynnerlig ställning, lika som den som
kallas ekblad; vingarna voro på bägge sidor sotiga
med hvita fläckar och blekare inunder; kanterna voro
taggiga och taggarna bestodo af svarta hår, emel-
lan hvilka hvita uppfyllde kaviteterna.

Till Svalbro kommo vi ifrån Åby efter 2 mils
resa, i något backig väg, där vi måste vänta och frysa
hela natten, i brist af hästar, säng och nattläger.

Maj 17.

Om morgonen kl. 8, så snart vi fingo hästar, be-
gåfvo vi oss på resan, lämnandes på vänstra handen
den vackra Svalehammar, och kommo efter två och
en fjärdedels mil till Nyköping under ett stadigt regn.

Nyköping är en täck stad med snygga hus,

16 CARL VON LINNÉ

breda gator, upphöjd plan, frisk luft och åtskilliga
stenhus. Vi besågo det förfallna slottets ruiner efter
vallar, murar, samt Eriks och Valdemars fastokam-
rar; detta hade nu förvandlat sig uti residens, kansli,
ränterier och magasin.

Ibland murarna, efter de förbrända husen i sta-

E

i
|
j

den, var en af holländsk klink hvilken stod helt frisk
och fast, fast under öppen luft allt ifrån sista kri-
get, mer än 20 år. Klinken super inte till sig så
mycket vatten som vårt tegel; ty han är mindre och
bättre genombränd, han är hvit inuti, då vårt tegel

är rödt och järnhaltigt.

Bron, hvilken låg öfver den ån, som går midt
igenom staden, var af sprängd gråsten, stark och
konstigt uppbyggd.

Floden med sina många jämna och drifvande
fall, långs åt hela staden, dref kvarnar, pappersbruk,
valsverk, mässingstrådshytta.

När solen sken på dimman, som steg upp af for-
sen vid kvarnarna, representeras stadigt öfver ho-
nom en artig regnbåge.

Kvarnarna voro försedda med renska stenar, af
hvilka en enda innehade tio par. I en kvarn stod
en . bild af S:t Annas skepnad och namn, hvil-
ken att röra gemene man höll före vara farligt,
berättandes de olyckor, som händt kvarnen, då denna
S:t Anna tillförne blifvit rubbad och förtörnad. Ny-
köpingsmjölet, som har namn för det bästa i riket,
må väl något tillskrifvas dessa goda kvarnar och
kvarnstenar, dock är till ett godt mjöl ett godt korn
långt mera nödigt; man vet att i Södermanland växer
det bästa hvete.

Saffiansfabriken och huru dess skinn prepare-
rades och tillagades, förr än de kunde vinna kredit
hos en hel nation, lät Christ. Ickorn oss bese, hvilken
detta anlagt utan förskott af publiken; honom brydde
pappersbruket, genom hvilket han förhindrades att

ÖLANDSRESAN 17

| anlägga stamp. Här såg man huru sågspån af såg-
kvarnen gjordes nyttiga till skinnen, såsom ett ab-
sorbens, att därmed dem lättare handtera, hålla och
torka.
| Mässingsbruket besågo vi också, huru mässingen
göres och huru tråden drogs; jag kunde intet förstå,
hvaraf det kommer, att gjutstenar skola förskrifvas
utifrån, och de ej fås så goda i Sverige, där de endast
dock bestå af mica, kvarts och spat. Nihilum album
samlas här inte, som det dock kunde till stora kvanti-
teter, ty utom en gammal järngryta fordrar det intet
förlag. Det kunde samlas för apotekarna och äfven
utskickas, då det kan säljas hela skålpundet för en
daler och väl inunder. I apoteken kostar hvart lod
häraf en styfver.
| Stärkelsefabriken, af fältskären Ziwert anlagd,
besågo vi äfven, där oss visades prof af åtskilligt
likt berlinerblått, utan safflor förfärdigadt.
; Pappersbruket med dess klutar och lumpor, lak-
kärl och lumpvatten, limvatten, formar, valkar, pres-
sar och planerhamrar besågo vi mot aftonen.
| Bönestads antikviteter, högar och stenar, om
hvilka Sundler i sin diss. de Nycopia pag. 150 och
efter honom Tuneld Geograph. 62 berättar, sade oss
bemälde Ziwert vara af intet värde.
Skvattram (Ledum) berömdes såsom ett förträff-
ligt medel emot vägglös.
d Stäkran, som här i Södermanland växer öfver-
flödigt, skadar hästarna mer än på något annat ställe,
om hvilken prosten Pihl berättade, det hon intet
skadar hästar färsk utan endast torr; kan ock vara
att hästarna veta bättre genom lukt och smak att
sky henne, då hon är grön och rå, än när hon är
torr.

2 — Länné.

18 CARL VON LINNÉ

Maj 18.

Vi lämnade det täcka Nyköping; vägen var jämn,
åkerfälten på ömse sidor, solen sken varmt och
lärkorna drillade i luften. Vinterrågen stod något
tunn, bäst på höjderna, men i dälderna helt utdöd.

Ätteplatser en hel hop lågo bredvid landsvägen,
på vänstra handen, strax förr än man kom midtför
Berchners gård, Bärga kallad.

Ormar äro hvarken i Sverige eller utomlands på
något ställe tillräckligt beskrifna, därför må i fä-
derneslandets illustrerade historia vi göra på dem be-
skrifningar. Här funno vi en coluber, som således no-
terades: kroppen grå, med ovala fjäll, som voro på
ryggen smalare, med upphöjd linea, till färgen lika,
utom på spetsen svartaktiga; hvaraf ryggen blef
något fläckig. Undra sidan täcktes med fjäll, så
breda som magen eller halfva kroppen, dessa voro
svarta, vid sidorna ljusare, fram åt hufvudet än mer
ljusa. Hufvudet svart med åtskilliga suturer. Käkarna
med svarta tvära linjer. Näsborrarna små. Kring
öronen kullrig, utstående, svart med stor hvit fläck.
Tänderna i två rader på hvardera sidan af lika stor-
lek. Tungan af två svarta trådar. Denne gör inga
skadliga bett och är af snoksläktet.

Efter en och en half mils resa bytte vi hästar i
Jäders gästgifvaregård. Här lågo snöplog, vält och
sladd. Sladden består af tvenne tjocka bräder satta
på kant, parallella och ihopfästa med några tvärpin-
nar helt fast, hvarmed åkern slättas efter välten,
på det lerkakorna må än bättre sönderrifvas. Jag
beskrifver under tiden de föraktligaste, gemenaste
och allmännaste hus och åkerredskap, inte för mina
landsmäns skull, utan mer för utlänningarnas. Det
kommer dock till nytta uti oececonomia privata.

Sedan vi rest en och en kvarts mil till Vreta,

ÖLANDSRESAN 19

en lika god och jämn väg, fingo vi en hel annan
jordmån.

Kolmården, en tjock skog af tall, gran, stenar,
höjder, berg och brådstup, ibland hvilka Stutkärns-

brinken var ej den sämsta. Allestädes vid vägen
lågo stenar öfverstrukna med en blodröd färg, som
ognuggad gaf en hög gul färg och luktade som

violblommor. Kallas därför denna sten violsten,
fastän stenen själf gifver ingen lukt, utan endast
en fin mossa (byssus), som honom färgar. Denna
byssus består inte af trådar, såsom utlänningarnas,
utan endast af ett fint mjöl.

Efter en och en kvarts mil ankommo vi till Krok-
eks gästgifvaregård, där kyrkan var byggd på själfva

"ruinerna af Svintuna kloster.

Måbär växte här ymnigt, lika röda vinbär, från

hvilka de skiljas med sina upprätta klasar, bredare
—stiplar och mera spetsiga blad på bägge sidor med
små korta hår, som i spetsen föra en körtel, be-
strödda.

Här vid Krokek sågs en liten fjäril till skepnad

och storlek med argo, men utan fläckar, ofvan på

vingarna högblå.

Här vid gästgifvaregården Krokek var skillnaden

| emellan Södermanland och Östergötland.

ÖSTERGÖTLAND.

Ifrån Krokek hade vi till Åby en och en half mil

af lika situation och backar, ibland hvilka Glasjö-

fö

backen uppför och Rotbrinken nedför voro de märk-

Kolmården lyktades strax förr än man kom fram

— till Åby gästgifvaregård. Märkvärdigt var, att Kol-

20 CARL VON LINNÉ

mården, som bestått af ideliga berg, här slutades
på sidorna med sand utan sten, då hela landet nedan-
för består af lera. Månn icke hafvets egna effekt? På
yttersta kanten af Kolmården fick man se Öster-
götlands egna situation af stora och vida åkerfält,
byar, vägar, med hafsviken och Norrköping.

Tre kvarts mil ifrån Åby kommo vi om aftonen
till Norrköping.

Maj 19.

Norrköping blefvo vi kvar uti denna dagen öfver,
dels att bese staden och manufakturerna, dels att
undvika soldaterna, som kommo tågande och säkert
skulle göra oss förlustiga af skjuts.

Sockerbruket, af rådman Lindstedt och intres-
senter uppbyggdt, besågo vi först; själfva huset be-
stod af 8 våningar med vindarna. Här kokades det
råa, grofva, pulveriserade sockret med vatten, upp-
späddes med kalkvatten, blandades med oxblod eller
ägghvita, skummades, slogs i formar, som voro till
skapnad af en omvänd conus med genomborrad spets;
härutur rann en syrup neder uti en understående
flaska; detta itererades, och en hvit, våt fransk lera,
såsom en deg, blef täcklock öfver sockret i dessa
formar. Det är underligt att ingen lera funnits hos
oss, som kan tjäna till sådant bruk, utan att hämtas
utifrån. Denna leran tycktes intet annat göra, då
hon täckte sockret, än allenast bevara det för has-
tig torka och förr än vattnet väl är afrunnet; ty
om leran tages bort, då allenast spetsen af socker-
toppen ännu är våt, blifver hon intet mera hvit. Skum-
met, som togs af de kokande kittlar och laken, som
runnit ut ur formarna, gjordes till syrup. Kalk-
vattnet, som hade uti sig kalksalt, är så skadeligt
för människans kropp, som det är nyttigt vid sock-
rets raffinering.

ÖLANDSRESAN 21

Mässingsbruket besökte vi därnäst, men som
det intet var i gång, lämnade vi det strax.
Klädesmanufakturen visade oss kommissarien
Urlander; vi sågo ullen spinnas, väfvas till kläde,
”kardas med kardor (dipsacus). Vi fägnade oss här-
vid att svenske män fingo gå i svenska kläder,
och så många torftiga födas af sina händers verk.
Vi förtröto att kardor eller tistelhufvuden skulle ifrån
andra länder hämtas, som dock så lätt växa uti våra
täppor, att de, där de en gång inkomma, sedermera så
sig själfva. Vi veta väl, att dessa kultiverade blifva
mildare och mjukare, alltså ock mindre tjänliga än
de vildt växande, men råd häremot vore, att så dem
i hård, dock fet jordmån på ett öppet och för hård
blåst utställdt rum. Blått färgades med skjälagräs,
(serratula), som kostar 5 å 6 dal. lisp., fast hon
växer vild kring Uppsala, Stockholm, Östergötland,
Öland och Skåne. Gult färgas med vädd (luteola),
som köptes äfvenså utifrån, fast hon kring Lund växer
på alla vallar som ett ogräs; tyckes alltså där böra
kultiveras, hvarest hon lättast fortkommer. Svart
- färgades med vitriol och mjölonris, hvilket senare
brukas i stället för utländsk smack (sumach eller
-rhus).

; Tobaksspinneriet besökte vi eftermiddagen, där
Vi sågo många små barn förtjäna sig födan: en
del voro bussmakare, ihopläggandes smala tobaks-
remsor, de där insupit en tobakssås, hvars komposi-
tion var här ett arcanum; andra bredde ut bladen;
andra voro puppenmakare, vridandes bladen omkring
bussarna till några kvarters längd; andra togo stjäl-
karna ur bladen; andra spunno, läggandes bladen
omkring puppenmakarnas stycken, spinnandes to-
baken till skepnad af ett tåg; andra gjorde rullar;
andra pressade; andra karfvade tobak till kardus.
Vid tobakspressen var märkvärdigt att se styrkan
af en snäckeskruf.

22 CARL VON LINNÉ

Floden, som gick tvärs igenom staden, slingrade
sig så inom staden som utom i krok, som en häst-
sko; öfver henne lågo fyra broar in uti själfva sta-
den och några fartyg. Laxfisket var anlagdt inuti
staden. I floden fanns sutare, nejonögon, vimbor, id,
och sällan stör. I henne fiskades helt lätt och artigt
med små båtar och tvenne karlar, af hvilka en
satt för årorna, den andra stod jämte styret med
en lång håf, som var tvär åt botten, hvilken, då
han ofta drogs upp, fägnade med fisk. Ja, i somliga
båtar stod en enda karl med håfven, och ingen vid
årorna, utan gick båten med strömmen, till dess
karlen lämnade håfven, och rodde tillbaka att för-
nya sitt arbete. I denna floden jämte mässings-
bruket såg man några holmar i starkaste forsen,
dit ingen komma kunde, på dem stodo några pilträd,
i hvilka voro byggda nästen lika skat- eller kråkbon.
Fåglarna sades se ut som kråkor, men mindre, med
röda näbbar och fötter, och nästan kråklikt läte,
de voro borta hela dagen att föda sig, men om nät-
terna hemma. Folket kände dem inte till namnet, ty
de hade först hitkommit för 4 å 5 år sedan, och
nu förökt sig; aldrig kunde någon eftertanke finna
säkrare rum uti en öppen stad, än dessa fåglar här
utvalt, helst de äro aves migratorie, och alltså en-
dast bo här om sommaren. Bergmästaren Stocken-
ström lofvade sig skola skjuta en och den skicka
till vetenskapsakademien, att fågeln där af oss måtte
undersökas (lofven hölls och befanns fågeln vara en
råka). (Se den 3 och 5 juni)

Trädgårdarna stodo fulla af tobaksplantor och
fritillaria, auricula samt portulaca, som blomstrade,
ibland hvilka den sista hade en fyrklufven stift.

Staden var stor, husen vackra, med breda gator,
tre kyrkor, fyra torg, många trädgårdar och två
borgmästare. Natten förhindrade oss att bese flera
fabriker och märkvärdigheter i denna stora och täcka
stad.

ÖLANDSRESAN 28
Maj 20.

Om morgonen reste vi ifrån Norrköping i mulet
väder, men solen klarnade upp kl. 8 med en ganska
het dag, som plågade oss på vägarna med mycket

damm.
i Vägarna voro här i Östergötland sköna, på bägge
sidor planterade med pilar, som kommo fort i sidländ
jordmån, ty borde i det stället, där torr mark vore,
sälg planteras, som äfven är en salix och har samma
växt. Vi märkte hela dagen på dessa pilar, att alla
voro hannar och inga honor, hvaraf kommer att ingen
frukt växer på träd, som orenar vägarna med sina
ullika julis. Vore här myckenhet af bi, skulle de
säkert först på våren hafva med dessa blomster ett
; behagligt arbete. Denna pilen var vid lederna bräck-
; fe, så att när man böjde på dess kvistar, som eljest
voro bleka och sega, sprungo de af vid årsdelning-
z arna. Bladen voro lancettlika, spetsiga, sågade, släta,
É ofvan glänsande, inunder med tunna hår beströdda.
Blommorna hade tvenne strängar och knappar med
é en gul honungskörtel samt blekt och något hårigt
— blomfoder.
På några ställen, dock sällan, fanns ibland pilen
ett annat slag af salix, som kallas jolster (salix flo-
: — ribus tetrandris); hon var mindre, bladen mer ägg-
lika, mer glänsande, finare sågade, mer släta, intet
håriga; kvistarna röda och ingalunda bräckliga; af
denna stod både hane och hona. På en af dessa
; fanns rosa salicina nyss utvuxen, af hvilken man
klart se kunde, det Rajus orätt hållit före, att
dessa rosor af maskar förorsakats; det var ögon-
4 skenligt, att denna blomma var intet annat än en
plenitudo eller fylld blomma, där blomhölstren i han-
blommorna utvuxit till en ofantlig storlek, sedan
ståndarna eller stamina blifvit utslutna, hvaraf ock
dessa blad voro nedantill ihopböjda.

24 CARL VON LINNÉ

På vägen mötte oss en stor hop soldater från
Jönköpings län, som tågade åt Stockholm, där att gå
på galejorna.

Vi lämnade på vänstra handen de la Gardiernas
Löfstad, beläget på en hög backe och på högra han-
den Gransjön.

Granarna stodo nu i full blomma och gåfvo ett
starkt damm ifrån sig i starkaste hettan, så snart
träden rördes; deras oändligt många hanblomster, som
förut varit smultronlika och liffärgade, voro nu bleka
och utlekta; honblomstren voro få, högröda, lutande
med tillbakaböjda håliga fjäll, att de liksom med ske-
dar måtte upptaga hanmjölet och det leda till de röda
lancettlika pistiller eller spiror.

Larven af en cimex, stor som en vägglus men
tjockare, trindare, hel och hållen mörk, utom de
svarta ögon och fyra rader af svarta små punkter
långs åt ställda, fanns på granarna.

Kimstads kyrka lämnades på vänstra handen, på
hvars takås voro i bleck tvenne ryttare MVA
emot hvarandra ridandes.

Oxdrifter mötte oss nu som tillförne, drifvandes
åt Stockholms slaktarehus i ansenlig myckenhet.

Kring Norrköping hade vi stora åkerfält, små
enbuskar, ingen skog, några löfträd, föga stenar.

Ekar voro här omkring nog många men illa hand-
terade och medfarna; de tjocka grenarna voro af-
huggna en tvärhand ifrån stammen, men alltför
sent; små kvistar sprungo ut omkring de afhuggna
grenarna; en alltför liten krona och ej tillräcklig
för så långt träd var lämnad öfverst i toppen; häraf
voro många ekar alldeles utgångna och torkade.

Blomstren voro nu här i diken hottonia och ra-
nunculus capillaceo folio; i kärren caltha; i ängarna
primula lutea; vid buskarna anemone nemorosa; vid
tufvorna juncus capitulis psyllii.

ÖLANDSRESAN 25

Efter en och en kvarts mil kommo vi till Brinks
gästgifvaregård.

Vid Roxen låg landsvägen liksom tvärt öfver
sjön, och invid vägen på en liten holme låg Nors-
holms sätesgård nätt och väl byggd. Här flögo vid
åkrarna små gula fåglar (motacillae flavae) och i

skogen montifringilla calcaribus alaude.
| Efter en och en kvarts mil kommo vi till Kumla
gästgifvaregård.

Kalkbrottet här vid Kumia bestod af en kalk-
sten, som var helt hvit, tät, storgrynig eller ock flint-
lik med helt fina partiklar; han vanns med sprängning
utur berget, som var sprucket i åtskilliga rämnor och
dessa rämnor ofta hopvuxne med balkar, tre tvär-
finger högre än själfva berget. Några kalkstenar
sågos strödda på fältet, af elden glaserade till ett

— grönblått glas.

Saxifraga tridactylites tectorum stod här i full
blomma, i hvilken man märkte huru stamina, två
och två i sänder, lutade tillsammans med sina knap-
par midt öfver pistillerna och gnuggade af hvarandra
mjölet, sedermera spärrade ifrån hvarandra, då åter
två andra framkommo på lika sätt; ett oförlikneligt
experiment vid örternas biläger, som tillförne aldrig
varit bekant. Hela denna örten var beströdd med
— korta hvita hår, på hvilkas spets en röd körtel ut-
— silade en seg vätska, som gjorde örten klibbig.

På bergkullarna stod potentilla quinta i full
blomma.

En hök fingo vi här beskrifva, han var lik en
gök, men något större, hade smala och långa fötter,
svarta klor och liten näbb; ofvanpå hufvudet, ryg-
gen, stjärten, vingarna järngrå; inunder öfver allt
hvit med grå tvära vågor, som på bröstet hade en
liten knappt synlig brun fläck vid spetsen af hvar
fjäder; stjärtpennorna järngrå med sex mörka tvär-
streck; täckfjädrarna under stjärten voro snöhvita.

26 CARL VON LINNÉ

Skatorna hade byggt allestädes vid byarna sina
konstiga nästen med dubbla ingångar i huset. Un-
derlig fågel, som skyr skogen och utsätter sig för
daglig fara ibland människorna.

En konungens jaktpark var vid vägen en kvarts
mil förrän vi kommo fram till Linköping, dit vi
hade ifrån Kumla en och en half mil.

Linköpings stad var inte särdeles stor, ej syn-
nerligt stora hus, utan synnerlig situation med ojämna
gator. Kyrkan var en ibland de största i Sverige.
Här var landshöfdinge- och biskopssäte, gymnasium
och skola. På torget lågo några stora flata stenar,
som sades, på det rum, där konung Karl IX lät
aflifva riksråden.

Landshöfdingen berättade, att i skären skulle fin-
nas ett sällsamt träd, det jag efter hans beskrifning
-höll före vara id eller taxus.

Vi uppehöllo oss icke länge i Linköping. Utan-
för staden reste vi genom Malmen, en skog lik den
jaktparken, vi hade på andra sidan om staden.

. Åkerfälten voro här och där besådda med ärter.

Efter 1 mils resa från Linköping kommo vi till
Bankeberg. Aftonen kom och resan påskyndades.

Efter en och tre kvarts mil anlände vi till Mjölby,
sedan solen med sin aftonrodnad nedgått. Denna
Mjölby gästgifvaregård är därigenom märkvärdig, att
landsvägarna från Eksjö, Skeninge, Vadstena och
Linköping här stöta tillsammans på ett ställe. Vore
här en traktör efter belägenheten, hvarest så många
resande måste fram, och i anseende därtill så myc-
ken förtäring sker, skulle detta gästgifveri hafva
helt annan art. Vi hvarken kunde eller ville hvila
här om natten, reste alltså och kommo kl. 12 efter
tre kvarts mil till Dala, och om morgonen kl. 4
efter en och en kvarts mil till Hestra, hvarest vi
trötta af nattvakandet hvilade tre timmar.

ÖLANDSRESAN 27

Maj 21.

När vi kommit en kvarts mil ifrån Hestra, fingo
vi på högra handen råmärket emellan Östergötland
och Småland, uthugget uti en stor sten.

SMÅLAND.

Hålvägen begyntes strax, som bestod af gan-
ska branta backar med sten och skog uppfyllda, och

skiljer Östergötland ifrån Småland, såsom Kolmår-

den på norra sidan skilde Östergötland från Söder-
manland. Den ordinarie stenarten här på hålvägen

var öfverallt röd fältspat.

LANE

Blomstren här på skogen voro ranunculus bulbo-
sus, viola tricolor, chrysosplenium och cerastium.
Arre (alnus folio incano C. B.) växte här på

å bergen öfverflödigt; hon är samma slag med vår ge-
— mena al, men af höjden förbytt till en förändring med

hvit bark och spetsiga löf, som mist sin glans.

Här samlades löfvet af arre om sommaren till vinter-
föda åt fåren, de där sades äta detta löf hellre

än allöf.

Murklor såg man plockas i skogen af bond-

— töserna; de voro både sköna och stora och såldes
af dem en kanna murklor för fyra styfver.

Sjön Sommen stötte till vägen på vänstra handen.
Efter 2 mils besvärlig resa för höga och branta

backar kommo vi till Sätthälla.

Bondfolket begynte redan bryta nog starkt på

— sitt språk.

Knaveln blommade och dess innersta blom-

— strängar lutade tillsammans åt sina stift.

Enträden, som voro honor, blomstrade med tre
stift och 3 fjäll, som nästan slutade sig tillsam-

mans.

28 CARL VON LINNÉ

Menyanthes stod i full blomma i kärren, dess
kronor voro innantill helt artigt ludna såsom ett slags
hypericum, lasianthus kalladt, ifrån Amerika.

Den skönaste och största ibland alla svenska
fjärilar fanns här på hålvägen.

Hästarna, som döda lågo vid vägen visade oss
med tänderna kännemärken af sin art: då framtän-
derna voro sex, oxeltänderna på hvart ställe sex, och
betarna på hvartdera stället en, dessa senare skilda
med ett litet tomrum så ifrån framtänderna som oxel-
tänderna.

Equisetum blomstrade nu på sitt sätt och gaf
ifrån sig ett mjöl, som dansade för oss på papperet.

Vägen var oss föga bättre, fast mer och mer
löfrik af björk.

Efter en och tre kvarts mil ankommo vi till
Berga. Härifrån fingo vi något mildare väg.

Svedjor, fällor eller lyckor, som smålänningarna
dem kalla, begynte man nu att se på ömse sidor om
vägen, merendels gröna af en härlig råg. I dag
sågo vi några af dem brännas: ty landtmannen aktar
tiden, att strax, förrän regn kommer, efter stark
torka, itända svedjorna, på det fällan bättre skall
brinna och askan af regn fästas. Det är märkvärdigt,
huru sådana eldar fördrifva moln och regn; hvart
barn vet omtala, hurusom efter lång torka, då åker-
brukaren länge önskat regn och då himmelen ändt-
ligen mulnar, då också åtskilliga påtända sina sved-
jor, hurusom då molnen lyftas upp, fördelas och
försvinna, det faller ofta i nästa socknar öfverflödigt,
att brännarna få intet.

En runsten stod på Sönderängs backe bredvid
vägen en och en half fjärdedels mil ifrån Berga på
vänstra handen. Vi läste följande bokstäfver på
honom:

ÖLANDSRESAN 29

PI YKRIGBI HT19- RHIN APTAN ee åt vägen
a ANSADRBIFAR+- VAPEN SSA >= södra kanten

| Efter en och tre kvarts mil anlände vi till Ek-
sjö kl. 8.

Maj 22.

Eksjö stad var ej mycket stor, dock tätt bebyggd,
utan prakt.

Sedan vi bevistat gudstjänsten, ty i dag var
böndag, reste vi kl. 1 från Eksjö. Vädret var gan-
ska varmt, små hvita moln stodo här och där på
himmelen, men svalorna fiskade insekter högt i luf-
ten och gåfvo tillkänna, att vi skulle vara fria för

regn.

Marken, som i går begynte att blifva ljungfull,
var äfven sådan i dag, dock mer sandaktig. Björken
stod nu helt grön. Aspen hade nyligen utslagit
sina löf. Eken begynte ock att öppna sina knoppar.

Örterna, som allmänt växte i ängarna kring Ek-
sjö, voro: millefolium, alchemilla vulg., viola martia

inodora, orobus tuberosus, lathyrus pratensis, equi-
- setum arvense, tormentilla, veronica pseudo-cham&-
drys, pilosella uniflora, primula lutea, anemone ne-
- morosa, hieracium, pulmonaria gallica, cherophyl-
lum sylvettre, cerastium, trifolium pratense album
-& rubrum, juncus capitulis psyllii, färggräset, gna-
phalium vulgare, ulmaria, laserpitium, galium album
— quadrifolium, leucanthemum, silene viscaria, ga-
lium luteum, plantago lanceolata, anthoxanthum,
— guinquefolium minus procumbens.
; Kleran, som den lilla trasten kallas af små-
länningarna, skrek och mystrade allestädes i skogen.
| På Skjustemo stodo några upprättade stenar lika
— runstenar.

30 CARL VON LINNÉ

Efter en och en half mil kommo vi till Bråns-
måla, där växte det rätta skåffret vildt i myckenhet.

Mjölonriset stod vid vägen i full blomma, böj-
ande sina klasar åt jorden.

En backe hade vi på vägen, som var ungefär
en tredjedels mil uppför och lika lång nedför.

Efter en och en kvarts mil kommo vi till Hvet-
landa mot aftonen, där vi hvilade ifrån kl. 11 till kl.
2 om natten.

Syrsorna skreko i Hvetlanda, att man för dem ej
fick öronljud; folket bad oss ej göra dem illa; ty då
skulle de äta upp kläderna, där vi blefvo kvar
öfver natten.

Maj 23.

Kl. 2 om morgonen voro vi uppe och ute på
hästarna, vi togo af landsvägen åt öster, att bese
guldgrufvan i Småland, som låg en och tre kvarts mil
ifrån Hvetlanda.

Vädret var ganska vackert, allt tyst och lugnt.
Dimman stod som små moln öfver kärren men kunde
ej upplyftas och det späda gräset var daggfullt. Orr-
arna kuttrade långt borta; trastarna mystrade i träd
och de andra små fåglarna kvittrade hvar på sitt sätt.
Vägen var god och landtmånen jämn. Rätt som vi
kommo till Alsheda kyrka, rann solen upp genom
ett smalt moln.

Ädelfors kopparbruk reste vi igenom kl. 5. Här
besågo vi som hastigast malmerna, rosterna, smält-
ugnarna, garhärdarna och vaskverken.

Malmen var af 2 slag: den ena en mycket skön
kopparkis och härlig blötmalm, som endast af synen
kunde dömas till rikhaltig. Den andra malmen var
sällsyntare i Sverige och var en koppargrön ockra
uti en bergart, som bestod af en ren grå kalk

ÖLANDSRESAN 31

med röda strimmor och fläckar; i denna, då
han sönderslogs, fann man ofta anflogen och ge-
digen koppar. Ofta funnos i denna malm små lif-
färgade granater och merendels i de stenar, som
höllo gediget.

Vaskverken voro här vidlyftigt och artigt inrät-
tade, om deras nytta eljest svarar däremot.

Rostugnen var just en reverberugn efter tyska
sättet.

Smältugnen nyligen uppbyggd, ovanlig i Sverige,
med hvad båtnad gifver tiden. Slaggen och godset
- smältas tillsammans i härden, då godset af sig själf
skulle gå till bottnen och slaggen flyta ofvan; ar-
betarna alltså slippa det mödosamma afdragandet.

Enträden stodo kring bruket, såsom klippta cy-
"presser eller Cupressus meta in fastigium convoluta;
den man merendels ser sådan kring masugnar, tegel-
bruk och andra dylika rökande verkstäder; det skulle
blifva ett mycket märkvärdigt inventum för träd-
gårdsmästare, om någon kunde upptäcka rätta or-
saken till dessa enträdens förvandling; ty skulle
trädgårdsmästare endast med rökande kunna fram-

bringa sådana enträd, skulle cypressträden hos dem
Vv mista sitt värde.

Bruksfolket och de kringboende vid Ädelfors

voro mycket missnöjda, talandes om alla inrättning-

arna med förakt, vedervilja och spådde olycklig
3 utgång.
1 Landtmannen beklagade, att orten var alltför
tätt bebodd här i Alsheda socken, men vi kunna
ä betyga, att allt ifrån Stockholm hit intill hafva vi
; inte sett någon jord, som mer kunde göras frukt-
bar än denna; ty här var emellan höjderna det här-
5 ligaste fält man kunde skåda utan sten eller grus;
— själfva jorden var en mo, dock fast och myllig,
till hvilken fordrades allenast gödsel som skulle
alstra mer svartmylla i fältet; men åtskilliga kärr

f

32 CARL VON LINNÉ

som här omkring sågos fulla med dy, otjänliga till
allt annat, emedan vattnet inte kunde aftappas, kunde
blifvå äfven så tillräckliga dyngstackar.

Skiffrig sten begynte ses på höjderna, som för-
delte sig såsom en skiffersten, dock grofvare; något
liknande ställsten, som merendels är ett tecken till
en närgränsande malm.

Guldgrufvan kommo vi till kl. 6. Proberaren
Colling handledde oss till alla skärpningarna, dem
vi sågo med största ifver vara fortsatta, och åter
andra skärpningar alldeles lämnade. Strecket gick
ad angulum acutum nedför inåt berget. Gedigna
guldet höll sig uti en blek kis. Ordinarie bergarten
var mörkgrå med några rödaktiga strimmor. Ber-
get var ingenstädes brant, utan sakta kullrigt och
skärpningarna voro på sidan emot det öfversta at
berget ansatta. Ett annat berg, skildt ifrån den or-
dinarie guldgrufvan med en stor mosse af oänd-
ligt djup, hade ock framgifvit siktbart guld. Så
många anledningar af gediget guld, på så många
ställen och så långt ifrån hvarandra, gälfvo tyd-
ligare tillkänna den stora skatt här ligger fördold,
än som de utmärkte det rikaste rum af mycket
guld.

En huggorm låg på vägen vid återresan, han
var stor och grå, hans rygg var liksom med ett
mörkt taggband, emellan hvilka taggar en blå fläck
sågs längs åt kroppen, hufvudet skildes ifrån den
mörka ryggen medelst en blå angulus acutus, hvars
fibra superior var i kanten med hvita fläckar be-
satt. I munnen, på hvardera sidan fram mot spet-
sen och i öfra käken, var en stor tand, som kunde
både indragas och utspännas som en kattklo, hvil-
ken gaf tillkänna, att denna ormen var af det släk-
tet, som gjorde skadliga, ja ofta dödliga sår.

En runsten stod midt på vägen en kvarts mil
förr än man kom tillbaka till Hvetlanda, men var

ÖLANDSRESAN 33

så alldeles öfverdragen af lichene crustaceo & lep-
'roso, att han omöjligen läsas kunde, där man ej
haft en hel dags tid honom att rengöra; dock tyck-
tes följande bokstäfver ses:

arne rer FFRNP scr cr
SO RINPR:4BF:PNRBIF:HNV: FPP er sr 0

Efter fem och en half mils resa kommo vi fly-
tande af svett i solhettan tillbaka vid middagstiden
till Hvetlanda.

En runsten låg på kyrkogården så medfaren,
att man ej ett ord på honom läsa kunde. En annan
runsten satt vid södra kyrkdörren, på hvilken föl-
jande bokstäfver sågos:

Hd RIHT Ix41 Hot PIN YRBRIDAR!
Akt RYTERHKT--

; Hvetlandas många ruiner efter murar, källare,
gator etc. sägas vara efter Witala stora stad, af
många tiders tider så förändrad till en liten by.
En jordart, som var mörk till färgen, men sades
blifva blå när det regnade, låg bredvid vägen på
Brankullen, i Korsberga socken, tre kvarts mil förrän
man kom fram till Stockatorp: i henne lågo svarta
knottriga stenar, bestående af mica.

| Resan gick fort hela natten ifrån Hvetlanda till
"Stockatorp, en och sju åttondedelsg, till Nöberlöf en
och fem åttondedels mil; på denna vägen hade vi
Ykshulta backar en åttondedels mil upp- och nedföre.
Till Åshult en mil. Till Åreda en och fem åttonde-
dels mil. Här begynte vi se de sköna bokskogar.
Till Växjö en och en half mil, dit vi anlände om
morgonen kl. 8.

3. — Linné.

34 CARL VON LINNÉ

Maj 24.

Växjö stad låg nästan midt in i landet, var
tämligen tätt bebodd, byggd med trähus, anlagd
med räta och ljusa gator, som nyligen voro med
träd besatta; ej synnerligt stor; här var landshöfdinge-
säte och kansli, biskopssäte och konsistorium, gymna-
sium och skola, inga manufakturer utom tobaks-
spinneriet. Det sköna templet, af S:t Sigfrid upp-
byggdt, stod nu ett bedröfligt spektakel, sedan det
af elden för ett år sedan, då åskan tände dess höga
torn, blef alldeles öfverrumpladt. Vi besågo S:t Sig-
frids kläder, hans korkåpor och mössor (mitellas)
klufna uppåt spetsen såsom en kardinalsmössa.
Vid Östragård sågs S:t Sigfrids källa, i hvilken den
helige Sigfrid skolat döpt. Ej långt härifrån lågo
några stora stenar, uti en af dem voro sju hål
inborrade, i hvilka ljusen skolat stått under döpelsen.

Maj 25.

Apoteket här i Växjö, det apotekaren Falk in-
rättat, var i det stånd, att det kring hela riket har
få sina likar.

Skolan besågo vi kl. 9, hvarest vi uti gymnasiet
räknade vid pass 80 personer, och i trivialskolan
sades vara vid pass 150 lärjungar. ;

Solberget, som låg norr om staden, hade på
åtskilliga ställen i sig en brånad och viste fram på
ett ställe en kis, som bägge gåfvo anledning till
järn. Nu stodo på berget i blomma hägg, slån,
björnbär, liljekonvalje, turritis major, saxifraga alba,
orobus tuberosus, paris och kattfötter. På östra
sidan af berget var en ättestupa, dödsprång kallad.

Hofslund låg ännu mer i norr, af bok, ek, björk
och andra löfträd mycket angenäm.

ÖLANDSRESAN 35

Maj 26.

Assessor Joh. Rothman, provincial-medicus och
| lector fysices, en man af mycken erudition och för-
farenhet, visade oss en sällsam svamp eller phallus
volvatus, pilei apice clauso, funnen omkring Växjö,
så sällsynt i hela Europa, att få botanici honom nå-
"gonsin sett; ty bad jag honom öfversända samma
svamp till Vetenskapsakademien, hvilket ock skedde.
Se Vetenskapsakademiens handl. 1742, p. 19, t. 2, f. 1.
i Ändtligen lämnade vi Växjö, hvarjämte vi sågo
"stengärdesgårdar vara nyligen anlagda, men få; ty
nationen var vid dem ovan; skogarna var man ej
rädd om och mödan var större att bygga af sten.
: Safva bars hem ifrån skogen af pojkar, som
mötte oss. Safva är så allmän i Sverige, att hvart
barn den ätit, men är ock utomlands däremot så
sällsynt, som här allmän; ty få vi henne korteligen
ä beskrifva: vid denna tiden då tallen utslagit sina års-
skott eller tallstruntar till en half å en fingers
längd, är rätta tiden att safva. Barken lossas rundt
omkring vid lederna, drages af sedermera som ett
skin ifrån bålen, som denna tiden lätt låter göra
sig; när denna leden (internodium) blifvit bar, är
hvita trädets superficies helt pulpös, söt och till
konsistens af ett gelé; denna pulpa afdrages ifrån
$ stammen med en knif eller cittertråd, d. v. s. mäs-
i singstråd eller fin ståltråd. Denna så afdragna safva
C ihoplägges eller vecklas tillsammans, ätes för sma-
kens skull rå, färsk och opreparerad; ligger hon
; längre, blifver hon seg, kådfull och osmaklig. Trädet,
; af hvilken safvan tagen är, föres hem om vintern och

brännes opp på spiseln, men tages safvan af de
| växande och på rot stående träden, falla de alltid och
— förtorkas ofvanför det ställe, som är afbarkadt.
I denna safva ligger en veritabel balsam efler resina
med vatten upplöst, tjänar alltså safvan, utom det

36 CARL VON LINNÉ

hon för lust skull ätes af gossar och ynglingar, så-
som ett medicin mot utslag, maskar, andtäppa, lung-
sot och skörbjugg; ty hon drifver mycket urin
utan att själf vara skarp, och graverar mindre
magen än någon annan balsam, utan att laxera.

En och fem åttondedels mil hade vi till Åreda.

Nattskator (hirundines caprimulgi) flögo upp för
oss här och där på vägen, sedan solen var nedgången
och natten mörk.

Två mil hade vi fram till Lenhofda, hvarest vi
blefvo öfver natten.

Maj 27.

Tordön, regn och blixt nödgade oss att blifva
kvar i Lenhofda till kl. 3 eftermiddagen.

Vintren emellan 1740 och 1741, eller den sist
förlidne, var ej så stark eller långsam som emellan
1739 och 1740, gjorde dock väl tre gånger större
skada, besynnerligen här i Kronobergs län öfver-
allt, där vintern var mer skadlig än i Uppland: ty
ej allenast aplar och päron utan ock plommon samt
körsbär, ja själfva vinbärsträden blefvo fördärfvade,
hvartill ofelbart snön, som kom strax före Micha-
elis tid, medan träden ännu hade sina gröna löf
och alltså uti sig sin fulla saft, mycket kontri-
buerade.

Vidskepelser, som gärna hänga vid den enfaldiga
hopen och lättast underhållas i aflägsna provinser,
voro nog många kvar här på orten efter påfvedömet
och hedenhös. Från det senare hafver folket kvar
den vidskepelsen, att när kreaturen dö bort för
den ena, då gräfva ned ett as uti sin grannes åker
eller dynghög, att olyckan må transporteras ifrån
hans hjord till hans grannes. Ifrån påfvedömet hafva
de kvar ett sätt att kurera febres ephemeras: när
någon får rysning, därpå hetta, blifver liksom sönder-

ÖLANDSRESAN 37

slagen i kroppen, blöder näsblod eller hostar blod,
som allt påstår ett par dagar, tror gemene man att
den blifvit gastakryst och kurerar honom med bort-
läsande, sålunda:

Vår Herre Krist och Sankte Per

de gingo sig den vägen fram,

så möter dem en döer man.

Då sa vår Herre och Sankte Per

till den döda mannen:

hvart skall du gå?

Den döda mannen sa:

jag skall gå till N. N. (Jonas & c:0).
Hvad ska du där?

sa vår Herre och Sankte Per.

Jag ska krysta honom, så hjärteblodet ska rotas.
Nej det ska jag förvägra dig,

— jag ska lägga dig under stock och sten
så att du ska göra ingen man men.

|; Färggräs, som växa själfva i landet, brukas här
: mycket af allmogen.

& Svartfärg, en jord, finns här i Lenhofda socken
$ vid Snigelstorp på skogen en kvarts mil ifrån kyrkan.
En dylik jord sades finnas vid Horshult i Virestad
socken och skulle vara en dy, som gaf mörkare
— färg än någon annan svärta. En annan sade, att
de färga sitt vadmal svart med en jord, som finns
i Boderups församling.

e Rödt färgas här i socknen med byrtelet, hvilken
: de köpa af västgötarna och ser ut som en mörk-
— aktig lera med många röda fläckar isprängd; när
denna skall brukas, kokas hon med vatten och litet
urin.

5 Gult färgas på åtskilliga sätt: somliga koka björk-
— dlöf tillsammans med garnet. Andra bruka takmossa.
Denna takmossa är en lichen orbiculis peltatis, gul

ÖT dk

38 CARL VON LINNÉ

till färgen och växer merendels på spånlagda kyrk-
tak. Mossan kokas med vatten och alun och utan
alun; på bägge sätten gifver det en gul färg och
tämligen hög, dock med alun blekare. Andra färga
sitt garn gult med barken af afvenbok (carpinus),
som stötes och kokas med vatten, dock blifver denna
färg ej så hög som med vallbjörksbark.

Grönt färgas här nere med törstebär (frangul2e);
när garnet först blifvit gult kokadt med björklöf och
torkadt, kokas det ånyo med dessa bär, som gifva en
grön färg.

Brunt färgas med stenmossa, hvilken mossa kokas
med vatten, silas sedermera ifrån mossan, förrän
garnet ilägges, annars blifver det fläckigt af mossan.
Sot kokadt med spisöl gifver ock en brun färg, dock
ljusare än af stenmossa.

Mest all stenmossa färgar, ty violmossan, som
gör violstenen röd, färgar höggult, om man gnug-
gar honom mot en handske eller lägger honom emel-
lan ett vått kläde. Det är märkvärdigt att kvinn-
folken, då de skola hämta stenmossa till brun färg,
ej så noga hålla sig till en sort såsom ålänningen,
utan taga härtill hvarjehanda sorter, som växa på
stenar.

Ljusen, som bönderna här nere stöpa, färga de
ofta gula såsom vaxljus medelst väggmossa (lichen
leprosus luteus), som ser ut som ett gult mögel
och växer på gamla väggar; denna afskrapas, bin-
des uti en linneklut, kokas i vatten, som häraf blifver
gult, och med detta gula vatten utspädes talgen
under stöpningen. De fattiga blanda mycken gran-
kåda ibland sin talg vid ljusstöpningen, hvarigenom de
väl få flera och större ljus, men dessa kådljus brinna
fort med hög låga, rinna, ryka och osa mycket.

En mil hade vi från Lenhofda till Märhult.

Andromeda stod på ömse sidor vid vägen i
kärren med sina höga liffärgade blommor.

ÖLANDSRESAN 39

Ljungryar med hög ljung hade vi hela dagen
kring vägarna, hvilka icke litet kontribuera till under-
håll för bien, som här på orten i myckenhet brukas.
. Klapper täckte åkrarna, sades dock ej skada såd-
den utan hålla fuktigheten kvar i myllan.
| Multnade ekar lågo här och där på jorden, som
bättre hade tjänat till gödsel under de härligaste lil-
jor och lökväxter, för hvilka ingen jord är tjänligare,
eller ock till gångar i trädgårdar, genom hvilken
de hållas rena ifrån ogräs.

j Två mil till Villeköl. Gästgifvaregården låg öde,
ingen var gästgifvare, ingen hållkarl; fingo vi alltså
inga hästar, utan nödgades taga de uttröttade till
nästa gästgifvaregård; en olägenhet för resande, som
jag tillförne aldrig märkt i riket.

En och en half mil till Brännehult i Kalmar län.
Ekar äro de nyttigaste träden i riket, besyn-
— nerligen för deras nytta vid skeppsbyggerier. Man
— beklagar allmänt att ekarna här i Sverige växa mer
— greniga och krokiga, men mindre jämna och raka
än de utländska; man har sökt genom stadigt kvis-
tande få träden till jämn växt, men har dock föga
| lyckats; här på orten sågo vi de rakaste och jämnaste
S ekar vi någonsin sett; ty voro vi angelägna att ut-
fröna orsaken, då vi funno, att jordmånen härtill

— föga eller intet kontribuerar utan allenast att ekarna
stodo tätt och trångt vuxna, hvarigenom de såsom
tall, uti en tät dunge, växte smala, mindre greniga
och liksom täflande med hvarandra om företrädet
i höjden, och att då de lägsta blefvo kväfda af de
höga fingo dessa efter hand tillfälle att göra starkare
stam. Hvarför de, som äro angelägna att plantera
— väl växta ekar, böra så och sätta dem nog tätt och
— trångt i förstone, efter hand uthugga de som stå
— mest trångt, så blifva därigenom ekarna väl vuxna.
Äfven detsamma ser man i tallskogarna, huru af
de smalaste humlestänger med tiden blifva de stör-

40 CARL VON LINNÉ

sta och rakaste timmerstockar och mastträd, de där
aldrig sådana varda, om tallen, medan hon ännu är
ung, får på sidan utslå sina frodiga grenar.

Skogseld hade hela kvarts milen jämte vägen
uppbränt skogen, förrän vi kommo fram till Ville-
köl, förorsakad af svedjebrännande.

Blomstren i dag voro ask, mjölonris, skvattram,
veronica foemina, trientalis, hottonia.

Mjölonris växte i det allra magraste grus, där
ingen annan växt sig föda kunde och, det märk-
värdigt är, här långt frodigare än i bättre
jordmån.

Idegran (taxus) sades växa i Kongahärad vid
Lindfors bruk uti Ryds socken; där folket koka
henne med vatten och tvätta sig för skabb. Sedan
vi kommit in i Kalmar län blef landtmånen långt
mildare, slätare och behagligare. Bokskog sågs på
ett ställe i dag.

En och en kvarts mil till Bergsryd.

En och en kvarts mil till Hårby.

En och en kvarts mil till Kalmar, dit vi anlände
kl. 6 om morgonen, sedan vi rest hela natten.

Maj 28.

Kalmar stad sågs utanpå helt präktig med slott,
batterier, grafvar, skansar och flera dylika fästnings-
verk; belägenheten vid hafvet, den täcka kyrkan och
några stenhus gjorde honom behaglig. I staden var
intet vatten att tillgå, fast brunnar voro mest i hvar
korsgata, men alla med salt vatten fulla; sades att
allenast på slottet skulle vara en brunn med sött
vatten. Hafvet gaf luft från stranden in i staden
utaf tången, som kastas upp till landet. Vallarna
voro gula, ty stenarna voro öfverdragna med li-
chene fulvo sinibus dedaleis laciniato. Kyrkan stod
midt i staden, byggd i kors med fyrkantigt hörn i

ÖLANDSRESAN 41

hvart sinu, utan höga torn; inuti var hon täck och
ägde sköna skrudar. Största olägenhet mötte oss
här med spiskvarter; ty sedan vi hade flera timmar
fåfängt sökt omkring staden, vunno vi det ändtligen
hos apotekaren, mer för böner än penningar. Källare
och viner voro därefter.

: Slafvarna eller fångar, som för grofva förseelser
blifvit dömda att här arbeta på fästningen, sågo
vi härom dagen släpa såsom hästar, men mot afton
kl. 6 drifvas in uti mörka kulor under vallen. Fyra
styfver bestodos dem om dagen till mans att lefva på; .
men då de arbetat från kl. 6 om morgonen intill af-
"tonen, utom kl. 11 till 1, hade de ett par styfver
mera eller sex styfver för dagsverket. Deras elände
reste håren på hufvudet, hvilkas nåd var alldeles
borta och som voro dömda till eviga lifsfångar.
d Skansarna Grimskär och Käringlåret lågo vid

pass en fjärdingsväg ute i hafvet på helt små öar;
den förra utanför slottet midt i passagen för skep-
pen; i denna sades vara en brunn med sött vatten.
Den senare skansen låg närmare intill vallen.
i Knutarna på trähusen i staden voro utanpå be-

slagna med bräder, att de längre tid måtte uthärda
emot vädret och luftens makt.

Tången, som låg vid stranden och växte upp

R under vatinet, hade uti sig tvenne slags blåsor: det
— ena slaget af blåsor voro ett par slätare, utan gryn,
och hade liksom spindelväf uti sin kavitet; de andra

blåsor, som slutade spetsarna, voro aflånga och ge-
E menligen trenne; deras cortex var liksom med gryn
R. besprängd, och i deras kavitet var en hvit pulpa.
; Ulva prima låg helt grön och ihålig, som upp-
blåsta tarmar, till stranden kastad.
SR Hela dagen var mulen och kulen.

ARSA

SN NE

42 CARL VON LINNÉ

Maj 29.

Denna dagen blåste helt starkt, att vi ej vågade
oss öfver till Öland; användes alltså tiden att bese
staden, slottet och färgeriet.

Färgeriet (det rätta) var utom staden; ty inuti
staden kunde intet färgas, emedan vattnet var salt.

Ängsskära (serratula) köptes ifrån Öland för 10
styfver Ib., växer väl kring Kalmar vildt; men myc-
ket litet; med denna färgades gult.

Safflor (carthamus) voro blomblad, köpta uti-
från, som färgade rosenrödt. Denna tistel skulle
mycket väl kunna sås i de södra Sveriges pro-
vinser till färgeriernas tjänst: hvarvid märkes att
om denna växt får en mycket frodig jordmån, kom-
mer den knappt till blomma, men uti torr jord blom-
mar snarare, fast med mindre blommor.

Tyghuset besågs af oss förmiddagen med dess
stycken, bommar, lavetter och flera tormentis belli-
cis; ja själfva Mars bibliotek med värjor, pisto-
ler, karbiner, artigt i ordning ställda såsom böcker
uti ett bibliotek; jämte detta sågs smeds-, snickare-
och svarfvareverkstäder vid tyghuset.

Gatorna i staden gingo helt räta, hvar och en

slutades med en port på vallen och merendels en
brygga uti hafvet.
"> Vi gingo från tyghuset och staden uti söder åt
slottet, hafvande sjön på vänstra och ett fält på högra
handen, samt slottet midtför oss; på detta fält växte
föga annat än hundtungor och mannablod.

Mannablod eller mannaört är en växt, om hvil-
ken mycket talas i Sverige; jag var ock speciellt
anmodad af åtskilliga riksdagsmän att noga utröna,
hvad mernablod månde vara för en växt: om hvil-
ken sagan går, att den på ingen annan ort i världen
skall finnas mer, än endast vid Kalmar slott, hvarest
hon skolat uppsprungit af svenskars och danskars

ÖLANDSRESAN 483

blod, som på detta fält tumlat i forna krig. Vi voro
därför så mycket mer pickhågade att åskåda ett så-
dant sällsamt ting i naturen, som naturen plägar
endast uppehålla och föröka de skapade ting, utan
att själf skapa: ty blefvo vi så mycket mer flata,
då vi henne sågo intet annat vara, än den ordinaire
ebulus eller sambucus herbacea, som växer vildt
öfver större delen af Tyskland, vid Växjö och i
trädgårdar och där hon en gång inkommit så förökar
sig, att hon ej utan största möda kan utrotas; dock
är dess nytta större än dess raritet, helst hon här
växer i synnerlig myckenhet, att hon kan årligen
lämna alla apoteken tillräckligt af ebuli rotblad,
blommor, bär, frön, mos, bark, som alla brukas
på apoteken. Några här på orten hade profvat
bären till färg och sade oss att de gåfvo en violett
behaglig kulör.

| Vi besågo slottet och betraktade dess murar,
som så många styckeskott utstått, och gingo omkring

alla dess vallar.

i Maj 30.

Hela denna dagen var mulen, kall och olustig med

"stark blåst och storm, att vi knappt kunde gå utom

"dörren, mycket mindre gå öfver till Öland.

: Stadens kommers sades bestå uti tjära, bräder,
ekvirke, golfsten, pottaska och alun ifrån Lovers
unbruk.

Maj 31.

Det var i dag lika omöjligt för oss att gå öfver
till Öland; ty storm, hagel, mulen himmel och köld-
oro väl så stränga i dag som i går.
| Vi togo apotekaren Nordstedt med oss att bo-

tanicera, ställandes vår väg åt Kungsladugården, som
låg en kvarts mil ifrån staden, omkring hvilken lågo
vida ängar och sköna eklundar.

É
.

Ör

44 CARL VON LINNÉ

Scandix seminibus hispidis, som är mycket li
den allmänna körfveln och växer på dynghögarna
Holland, men aldrig blifvit tillförne i Sverige upp-
täckt, fanns utanför batterierna jämte seine I
darna.

Ranunculus foliis rotundis et capillaceis täckta
dikena med snöhvita blommor.

Hottonia fanns mycket frodig och ymnig uti ett
litet kamhaf, bort emot ladugården.

Hydrocotyle foliis peltatis orbiculatis andign
emarginatis, en liten växt, som ej heller blifvit till.
förne räknad ibland de svenska örter, stod ymnigt
vid stränderna af den puss, i hvilken hottonia växte,

Scorzonera caule subnudo unifloro, foliis ner-
vosis planis stod öfver hela stora ängen jämte ladu-
gården på torrländta ställen. Denna scorzonera är
nog lik det slaget, som i trädgårdarna växer, dock
mindre med smalare och längre rötter. Rotbladen
äro kvarterslånga, lancettlika (lineari-lanceolata),
spetsiga, på bägge ändar släta, med tre nerver. Stjäl-
ken kvarterslång, rak, refflad (striatus); uppåt brun,
något litet luden, och enblommig, har tvenne blad
på sig, som äro långt smalare och mindre än rot-
bladen. Blomfibrernas fjäll äro mer spetsiga på
denna än på dem, som växa i trädgårdarna. Blom-
kronan är gul och dess småblomster äro just så långa
som blomfodret. Fröens papp är på sidorna strålig
såsom en fjäder. Denna har jag sett på åtskilliga
ställen i Skåne och Småland, men som hon inte växer
i de nordiska provinser, har hon inte förut kom-
mit att antecknas ibland de svenska växter. På
apoteken finns radix scorzoner&e, som tages, öfver
mesta delen af Europa, af trädgårds-scorzonera; men
orätt, ty de växter, som kultiveras, blifva långt mil-
dare till smaken, som man ser på lactuca, cichorium,
sparris etc., alltså ock mista den starka medicinala
kraften, hvilken man söker på apoteken. Bör därför

ÖLANDSRESAN 45

dennas rot, som växer vild, tagas för apoteken,
nen trädgårds-scorzoneran för köken. Medici klaga
änt att radices scorzoner&e inte göra den effekt
med svettdrifvande och andra operationer, som be-
skrifvas i böckerna, men orsaken är ingen annan,
än att den genom kultur försvagade roten tages på
oteken.
> Växter, som denna tiden allmänt sågos, voro:
paris; pulsatilla prima; ranunculus foliis radicali-
bus reniformibus crenatis, caulinis digitatis lineari-
bus; anthyllis; plantago foliis lanceolatis, spica sub-
ovata; turritis foliis omnibus dentatis hispidis, cauli-
nis amplexicaulibus; arabis foliis lanceolatis petio-
latis integerrimis; cardamine prima; geum 1, 2;
trientalis; pingvicula 1 stod i full blomma; viola
caulibus adscendentibus floriferis, foliis cordatis var
i sin bästa fägring; orchis palmata var ännu ej ut-
Slagen; serratula hade ej ännu fått stjälk; primula
foliis grenatis glabris, limbo florum plano var ym-
nig. Juniperus mas et femina mjölades denna tiden.
En källa eller brunn sågs utanför ladugården,
från hvilken stadens invånare hämtade sitt friska
'atten, som alltså blef dyrt, för långa och besvärliga

vägar.

Juni 1.

å I dag blåste nästan som de förra dagarna. Men
trötta vid Kalmar, sedan vi här uti fyra dagar väntat
lugn, resolverade oss gå öfver på färjan och pas-
a de många grund, som äro mellan Kalmar och
- Fläckfebern, som redan anstuckit tvenne,
som i huset bodde, den korta sommartiden och den
| prospekten af Öland skyndade dagligen
på resan.
3 Kl. 3 eftermiddagen stego vi på färjan vid en
sydväst stickande storm, lämnandes Kalmar med mer
än 30 finnskutor och små fartyg bakom oss.

46 CARL VON LINNÉ

OLAND.

JUNI 1.

Ölands strand hade vi knappt rört, förrän vi
märkte, att detta land var helt annorledes än de
andra Sveriges provinser; satte oss därför i sinnet,
att desto nogare uppteckna allt hvad på denna öl
föreföll. ;

Slånbuskarna stodo hvita af en mossa, som dem
nästan helt och hållet täckte, hvilken var lichenoides;
LV Dillenii.

Skogen stod full af björk och enbuskar, nvaril
ibland växte slån och törnrosor, att man med största
möda kunde komma fram. Jordmånen var af myc-
ket djup och skön mylla, allestädes i skogen af svi-
nen upprotad, att ingenting fordrades till den här-
ligaste äng, utom röjning och gärdesgård. |

Ölandsspikar eller dartar, helmintholithus nau-
tili recti, funnos allmänt i stenarna, som voro upp-
lagda till gärdesgårdar. ;

En petrification, som var nog sällsam till skap-
naden, fast allmän här på orten, hölls af oss för
en impression af helmintholithus echinus, i hvilken
den ena sidan allenast syntes, som hade lämnat ska-
let i stenen.

Myggor flögo tusentals, såsom de största bi-
svärmar, utur buskarna ned mot sjösidan, att man
skulle trott sig vara kommen i den vildaste Lapp-
marken, om dessa mygg allenast kunnat stinga: aldrig
hafva vi sett en så stor myckenhet af mygg. Denna
insekt får kallas tipula thorace virecente, alis mem-
branacei coloris, puncto nigro. Denna mygga är
dubbelt större än den som sticker, vingarna ligga
flatt, äro hvita med en svart prick midt på vingen
mot yttre kanten, förorsakad af ett par ådror, som

ÖLANDSRESAN 47

där anastomoseras; kroppen är svart, litet luden,
vid inskärningarna ljusare; under bröstet ligger en
stor påse. Mygget gapar och rör munnen men sticks
inte; framfötterna äro något längre än andra paret;
hans horn äro buskiga med framåt ställda hår; stjär-
ten håller han uppåt böjd. Honan är alldeles lik han-
nen, men har en mage föga längre än vingarna, hon
sätter ej stjärten så högt i vädret, och hennes horn
äro mycket litet ludna.
Torbaggar (scarabei) vältrade sig allestädes i

| hästträcken.

i Hirundo dorso nigro-c&rulescente, tectricibus im-
- maculatis, eller den svalan, som bygger utanför väg-
gen under takfoten, beskrefs. Näbbet är svart, kort,
bredt, nästan som en triangel; hela kroppen ofvanpå
"Svart, men hufvudet och ryggen ofvanpå i blått stö-
tande; näsborrarna bara, ögonen svarta; vingarna
"ganska långa, mörkaktiga, hafvandes, då fågeln sitter,
samma längd som stjärten. Vingpennorna äro 18, af
hvilka de 9 första äro spetsiga och den ena propor-
tionerligt längre än den andra, alltså den yttersta
längst, men de 9 inre pennor äro jämnlånga, trub-
hbiga och litet klufna i spetsen. Stjärtpennorna äro
12, de yttre något längre och de yttersta alltså längst;
alla pennorna med deras öfre täckfjädrar äro mörk-
taggiga. Undre delen såsom haka, bröst, mage, undre
täckfjädrarna af vingar och stjärt med bakdelen af
"ryggen voro hvita; benen och tårna hade en hvit ull
; uppå sig; klorna voro små och sidtårna voro jämn-
stora.
i Cancer, pulex fluviatilis dictus, fanns om aftonen
vid hafsstranden emellan gruset. Denna var långt
mindre än en räka, eller föga större än en mygga;
kroppen var ihopkramad, hon hade i pannan 4
horn nästan jämnlånga, hvardera af 3 fasta leder,

utom den yttersta, som var ett hår af oändliga leder;
6 par fötter hade hon; det första paret hade chelas

48 CARL VON LINNÉ

med rörlig tumme öfverst på klon, utan något att
hålla emot; sedan voro några fötter där stjärten be-
gyntes, hvilka böjdes fram under buken, men ändt-.

ligen voro ock tu par fötter i spetsen tvåklufna (bi-
digitati), som sutto under stjärten; stjärten var spet-
sig och dess leder hade på sidan vid yttre kanten
en aflång röd fläck. Denna skildes ifrån andra
kräftor därmed, att hon ej hade något stort harnesk
öfver bröstet, utan alla lederna af ryggen voro lika
stora. |

Musslor funnos här vid stränderna allmänt af
trennehanda slag: :

Concha testa subrotunda, sulcis 26 longitudina-
libus, tribus tranversalibus. Dess skal var hvitt,
urholkadt med 24 å 26 djupa skåror, som emellan
voro upphöjda; på inre sidan syntes äfven skalet in-
gräft med strimmor; dess basis var liksom betäckt
med två dylika små musselskal på hvardera sidan, af

hvilka den ena eller yttre var mindre än den andra;

hvart och ett skal var nästan rundt, tjockt och stort

som ett lupinfrö.

Concha subrotunda glabra incarnata, var nästan
rund, något på trekant stötande, mindre bukig, tunn,
liffärgad, slät med några fina och med bara ögon
nästan osynliga strimmor tvärt före omkringgifven,
var ock mindre än den förra.

Concha mytulus dicta, var svart, något stötande
på violett, aflång som en skinka, framåt trubbig ihop-
kramad på ena sidan, slät med strimmor som gingo
omkring såsom på en hästhof.

Natten blefvo vi öfver uti Färjestaden.

Juni 2.

Kl. 4 om morgonen reste vi ifrån Färjestaden;
apotekaren Norstedt i Kalmar gjorde oss följe, att

underrätta sig om inländska medicinalväxter. Resan

ÖLANDSRESAN 49

ställdes åt Borgholms slott. Vädret var behagligt;
jorden var slät; trasten sjöng i träden.
Gärdesgårdarna sågo vi vara byggda på åtskilliga
och flera sätt, än man observerat på någon annan
; såsom

a) stenmurar af skiffrig röd kalksten, då sten-
arna löst och enkelt voro lagda på hvarandra till
en och en half alns höjd, ofvan uppå armerade med
torra slånkvistar;

— ob) enkvistar, horisontalt lagda och flätade smal.
lan perpendikulära enstörar;

c) enbuskar, lagda tvärtföre och fasthållna 2

perpendikulära störar;

> od) granflisor tunna, klufna och ofta en half aln
breda, lagda sist;

> e) stängslet kring husen eller gårdarnas: inplank-
ning var af tjocka störar, klufna i spetsen, af hvilkas
klofve tvärstocken uppehölls; innantill stodo upp-
rättade ekplankor och mot dessa tvärstockar sig
stödjande, dock helt lösa, att man lätt borde kunna
stöta planket inåt gården, men de kreatur, som voro
inne på gården, ej så lätt slippa ut.

Husen voro mest byggda af ekplankor, inslagna
uti stående plankor såsom lador utan knutar, med
inslaget ler i fogningen att bättre täppa springorna.
Ofvanpå skorstenarna lågo fyrkantiga spjäll, som
vägdes upp och släpptes ned efter behag.

> Rep gjordes här på orten af lindbast, utan att det
förut röttes.

— Jordmånen här emellan hafvet och landtborgen
bestod af djup, ren och skönaste svartmylla. Skogar
voro af ek, björk, al, lind, hassel, slån- och en-
| ar.

; Ljung sågs ej ett enda stånd på marken hela
dagen, utan allestädes en grön gräsvall.

En kvarts mil från Färjestaden togo vi af lands-
vägen på vänstra handen uti ett skönt änggärde,
ko Linné.

RS

50 CARL VON LINNÉ

Björnhofda tillhörigt; denna trakten var skön af löf-
träd, besynnerligen af lind och hassel; här funnos de'
allra sällsammaste växter, som förut i Sverige varit
ohörda, och hvilka att åskåda jag reste 17388 ifrån
Paris till Fontaineblau, där jag dem såg en gång
utan att någonsin tänka få dem mera betrakta.”)

Fläder och oxel växte helt vildt och öfver-
flödigt i skogarna, att apotekarna ej behöfde för- |
skrifva flädersaft ifrån Tyskland. |

Vinterrågen knappt alnslång stod i ax; Kornegl
var härligt.

En kvarts mil förrän man kom till Isgärde låg
Glömminge kyrka på vänstra handen. |

Lundarna sågo allestädes ut som trädgårdar på |
Karlberg.

Efter en och en kvarts mil ombyttes hästar uti
Isgärde gästgifvaregård, hvarpå vi kommo in uti en
stor skog af tall och ek, där tallskogen var mycket
tjänlig till timmer.

Vid Rella gård växte &egopodium, angelica syl-
vestris, laserpitium, aster falicis glabro folio, åt-
skilliga orchidéer och evonymus, som utom Skåne
ej varit sedd i Sverige.

Valnötsträden, som ansenligt stora vuxit i träd-
gården, voro af vintren utdöda.

Jägaren berättade oss, att kronhjortarna hafva
sin brunst i september, men dofhjortarna i okto-
ber, och att bägge äro 40 veckor dräktiga; att
vildsvinen paras i oktober och gå äfven som björ-
nen 16 veckor med sitt foster; att mindre sorten af
hägrar esomoftast här finnes och tranor i mycken-
het. Han gaf oss ett par sjöfåglar att beskrifva..

Knipa (anas clangula), hannen är helt och hål-
let hvit, utom näbbet, ryggen, stjärt- och vingpen-
norna med en linea långs åt vingen, som alla äro

+ Här följer en utförlig, hufvudsakligen på latin affattad

beskrifving öfver åtskilliga orkidéer. Se förklaringarna efter
texten!

ES ES SS EISENSTEIN
SYESKPASIVPSIEr

ÖLANDSRESAN 51

svarta, hufvudet svartblått, tinningarna hvita och
näbbet trubbigt.

— Skräcka, homans hela kropp var ofvanpå med
'stjärt- och vingpennorna helt grå, men inunder är
hon helt och hållet med täckfjädrarna hvit; hufvu-
det gulgrått med hängande tofs.

— Cimex hyoseyamoides Petiverii, märkt på ryg-
gen med S:t Andreas” röda kors, fanns mer än ymnigt
på bolmörten. Äfven sågs här en tämligen stor hvit
spindel med röd mage.

| Askstockar tjocka som timmerstockar af 3 fam-
nars längd, varande emellan 50 å 60 års ålder efter
ringarna i trädet räknade, lågo tämligen många på
gården; dessa voro ärnade till brancarder på vag-
nar för hofvet, hvartill intet lättare och tjänligare
träd gifves.

— — Salpetersjudarna voro vid Rella i fullt kok; de
profvade jorden på salpeter, då de lade henne i
Vatten och af vattnet släppte en droppe på knifs-
bladet, som torkades i solen, då salpeter sig kristal-
liserar och blifver hvitt. Hela processen var denna:
myllan lakas, vattnet afhälles och kokas, uppspädes
med dylikt lakvatten, koket kontinueras merendels
5 å 6 dygn, öses upp i käril, aska tillägges att supa
upp fettman, dekanteras, kokas och skummas som
tillförne, kontinueras ad pelliculam usque eller till
dess en droppe på knifven strax kristalliseras. Då
man dem frågade om en salpeterjord, som väl är ut-
lakad, efter 5 å 6 år gifver åter salpeter och det
mer än någon annan förut obrukad jord, svarades
alldeles ja. De berättade, att den jorden är bäst
som tages under båsen i fähusen, men ej så där uri-
nen faller.

En stengärdesgård låg här, som var manshög,
vid pass en kvarts mil lång, begyntes på vänstra han-
den och inneslöt kungsladugården Halltorps ägor;
efter dess hela längd jämte muren växte asclepias.

52 CARL VON LINNÉ

Alfvarens art och egenskaper fick man nu se,
som är mesta delen af hela Öland, bestående af en ho-
risontal höjd, som är helt torr, bar och skarper, ty
hon är endast af röd kalksten med en fingers eller
alldeles ingen jord betäckt. Ifrån alfvaren till stran-
den är merendels vid pass en åttondedels mil, som'
är en helt låg trakt med skog, löfträd, ängar och"
åkrar utsirad, ifrån hvilken jorden antingen ganska:
brant uppstiger till alfvaren eller ock skiljes med
en perpendikulär oändligt hög afbrytning. Går-'
darna äro merendels ställda vid sidorna af alfvaren,
dock utom landtborgen. Själfva alfvaren ligger lik-'
som öde eller en steril allmänning för fänaden. i

Landtborgen är intet annat än sidorna af alf-/
varen, hvilka slutas med en liten ås, som innesluter |
inom en oval ring hela alfvaren, besynnerligen på:
vänstra sidan. Denna landtborg är landsvägen för
de resande, som ej behöfver lagas eller utstakas.

Astragalus, den jag i Vetenskapsakademiens'
handlingar 1741 pag. 202 kallar astragalus campest-'
ris minimus, är en liten, men mycket sällsynt växt
i världen. På själfva landtborgen inåt alfvaren, gent
emot Räpplinge kyrka, funno vi allra först denna
växt, som sedermera förekom på några ställen af
alfvaren. Roten var ganska lång men smal. Ör-
ten har inga grenar utan några skott, som lägga sig
på sidorna, knappt en half tvärfinger långa, af dem
uppväxta många blad, alla kortare än en finger,
alla pinnata eller hopsatta af 14 å 16 par små
blad, som äro aflångt ovala (lanceolato-ovata) med
sina hår glänsande. Stjälken går ur roten hel och :
odelt, bar och af fingers längd, slutas med ett:
löst ax af 10 å 12 blommor, hvars blomblad äro
lancettlika, kortare än det aflånga och ludna blom-
fodret, som har 5 mörka taggar utan att vara räff-
ladt. Kronbladen äro blekgula eller hvita, på gult
stötande utan strimmor. Ståndarna äro halfbröder.

ÖLANDSRESAN 53

Denna blomma hafva botanisterna förut uppletat uti
schweiziska bergen, och herr Haller den uppritat
ibland sina schweiziska örter tab. 13.
—Stenbrotten begynte nu att synas på alfvaren.
Den röda kalkstenen, hvaraf hela alfvaren består,
brytes af bönderna till golfsten, men det märkvärdigt
är, nästan allenast i dagen och här till 6 kvarters
djup. Denna sten ligger horisontalt i skifvor, af
hvilka de öfre äro tunnare, lösare och bräckligare.
Så snart arbetaren kommit till sitt ordinarie djup, läm-
nar han det och går ej vidare; häraf ser man hela
trakterna, nästan så långt man kan koxa med ögo-
nen, vara förvända uti en infelix och stenig Arabia,
uti en terra mortua eller stenrös af flisor, på hvilka
knappt någon människa kan gå, mycket mindre nå-
got grönt växa. I själfva brottet äro åtskilliga sprin-
gor mest perpendikulära, men en af dem här på
trakten mycket märkvärdig och nödig, som går i
"nordväst och sydost, fallandes något oblique mot
söder, hvilken springa af stenbrytarna noga iakttages.
Stenen vanns med hammare och kil, sedermera passa-
des till fyrkantig golfsten af 18 tum i fyrkant, och
sist till skurkvarnarna, som merendels äro anlagda
ej långt därifrån.
d Skurkvarnar äro inrättade under bar himmel på
själfva jorden: en ring af 6 famnars diameter (plus
minus) lägges här af fyrkantiga golfstenar något upp-
höjd och helt horisontalt; i centrum sättes en perpen-
dikulär axel af trä, hvarpå lägges en radius af
3 famnars lång stång, som dock är något tjock och
med den ena ändan genomborrad, att gå kring sin
axis och med den andra ändan infästad vid ett kro-
Fkigt trä nästan af en halfcirkels form, som vid bägge
sina fötter hafver en järntagg. Ringen sades vara
lagd af släta golfstenar; på denna ring läggas tvenne
frå golfstenar efter hvarandra, att en fot med järn-
taggen tar i hvardera och ett par hästar eller oxar

FORE IV VRT

54 CARL VON LINNÉ

draga yttersta spetsen af radio omkring sin axis utan-
för stenringen, att de 2 stenar således skuras släta
och den nedra ringen således poleras helt glatt ge-
nom flera stenars slipning. Esomoftast bestänke
stenringen med vatten, och esomoftast beströs han
med fin sand eller arena riparia. Bonden sade sig
få 2 styfver för stenen, sedan han honom både brutit
och slipat, där han dock i Stockholm är långt dyrare.

Gräslöken, som allmänt planteras i trädgårdarna,
att brukas på mat för människor och kycklingar, är
en växt, som botanisterna inte veta, hvarest den
vildt växer. Här ibland gräset växte en lök, som:
sedermera fanns öfver hela alfvaren och kallades af:
ölänningarna alfvarlök och är cepa scapis foliisque
subulatis teretibus equalibus, spathis globosis. Denna '
planterade jag uti Uppsala trädgård, där han är:
så alldeles lik den ordinarie gräslöken, att ingen
skillnad märkes utom det att trädgårdslöken, då han '
först uppspritter, har tillbakaböjda bladspetsar, men
denna inte så. ;

Växter utom lepidium och gräslöken funnos inga
andra i stenbrotten märkvärdiga, utom valeriana 1o- '
custa dicta eller vinter-rapuntzelen. Herniaria med
abrotano campestri och saxifraga tridactylite växte
på sidan af landtborgen.

När vi kommo bortemot Borgholms slott, strök
landtborgen förbi på högra handen och landet blef
fullt med enbuskar. Man lämnade Borgholms slott
på vänstra handen och Borgholms ladugård på högra.
Man for förbi gästgifvaregården med dess mark-
nadsplats, ställandes resan åt Köpings kyrka.

En stenhög af ansenlig storlek sågs på vänstra
handen ned vid hafsstranden emellan gästgifvare-
gården och Köping, där en vik af en åttondedels mil
strök inåt landet ifrån Borgholms slott åt Köpings-
sidan: denna stenhög bestod endast af gråsten, som
här på orten är främmande, och hvar sten var unge-

ÖLANDSRESAN I 55

färligen så stor, att man honom lyfta kunde, hvaraf
såväl som af andra gottländska högar jag sluter,
att detta är en tumulus sepulchralis.

| Lichen, som kallas lichenoides tinctorium och
är mycket sällsynt i Sverige, växte på denna sten-
högs norra sida; denna mossan är becksvart, torde
tjäna till färg, ty han färgar papper strax högrödt,
men skulle ej finnas hos oss i den myckenhet, att
man honom till nytta använda kunde.

: Vi hade landtborgen på högra handen af 3 fam-
nars höjd helt brant och kantig, görandes här och där
åtskilliga hvalf; vi kommo fram mot aftonen till
Köpings kyrka.

3 Ätteplatser lågo åtskilliga vid kyrkan, nu med
stenar kringlagda, nu med upprätta stenar utmärkta.
Emellan kyrkan och prästgården stod en den största
runsten jag tillförne sett, som var öfverallt skrif-
ven på den ena sidan, men mycket svår att läsa
för en hvit, tjock skorpa af lichene leproso albo,
hvarmed han var Ööfvervuxen; ormslingarna voro
helt artigt invecklade. Följande bokstäfver kunna
läsas:

NAT 4THR+NY DDR PEHT nn
BRIDRANHY0-40414- PNPING] eo on

: I kyrkan sågs en funt af en grof, porös och lik-
som grötaktig kalksten, något lik filtrersten.

Äkta violer, som doktor Linder skrifvit växa
här vid Köping i myckenhet, och för hvilkas skull
vi gjort hela denna dagens krokresa, sökte vi med
all flit, men funno hvarken här eller på andra delar
af Öland den rätta violen, men väl 3 andra slags
oäkta marsvioler.

Stickelbär eller krusbär växte helt vildt, och
dess buskar mycket stora emellan kyrkan och präst-

56 CARL VON LINNÉ

gården, äfvenså scandix seminibus hispidis och cha-

rophyllum caule maculato, geniculis rumidis.

Råkor, ett slags kråkor, hade ymmigt sina nästen

lika små skatbon i träden jämte byn Klinta vid Kö-
ping. Dessa fåglar sades göra åkrar och den nyss
utsådda säden och ärter stor skada, att man på som-

liga ställen efter dem måste anställa jakt, därmed

att några gossar stego upp om aftonen i de träd där

fåglarna pläga sitta, hvaraf fåglarna taga nattläger |

i nästa träden, sedermera då det blifvit mörkt köras

fåglarna ur dessa träd, då de taga sin tillflykt uti

de vanliga träden, där de anammas af gossarna.
Natten blefvo vi kvar i Köping.

Juni 3.

Om morgonen gingo vi ut att bese en skärp-
ning vid Köping, som var anställd på jämna fältet
och belägen i en liksidig triangel med kyrkan och
prästgården: gropen var nu knappt en mans djup
mestadels ihopkastad, och man såg ej något fast berg;
denna sades vara påbegynt af fordom pastor Nils
Wallin, i mening att här få silfver, men hafver ej
länge varit bruten. I några lösa stenar, som vi
sönderslogo, funno vi gnistor af en arsenikalisk kis.

På en äng, kungsängen kallad, fanns behen al-
bum, tanacetum, convolvulus minor, delphinium,
melampyrum spica -quadrata, statice, androsace,
sium, iris palustris, thalictrum 2, lathyrus clymenum,
scabiosa, 'morsus diaboli, frangula, mercurialis, la-
serpitium, ulmaria.

Aster salicis folio var så ymnig, att han tog
in hela ängen.

Orchis militaris hiante cucullo växte så ymnig,
att hon kom i förakt.

Ängslöken (porrum 2) växte öfverallt.

sä mar RAR

ÖLANDSRESAN 57

Vi reste sedan tillbakas ifrån Köping åt Borg-
holms slott en annan väg inom landtborgen.

Uti en äng in emot gästgifvaregården på vän-
stra handen fanns ossea eller den rätta benved, en
buske, som jag endast i Skåne sett, och astragalus
1, den jag äfven i Skåne och på Hykieberget i Da-
larne funnit.

Man gick uppåt slottet tvärt för landtborgen,
där man fåfängt sökte äkta violer, men fann adoxa,
Veronica hederul&e folio och prenanthe.
Borgholms slott låg på en angel, som landt-
borgen formerade på nordvästra sidan af Öland.
Slottet var ansenligt, på 4 sidor uppbyggdt, omgif-
vet med murar; emellan slottet och murarna var
fältet uppfylldt så högt som murarna voro; fyra runda
torn eller ett på hvart hörn af slottet; trätak, men
södra sidan hade hvarken tak, fönster eller inred-
ning; murar och väggar voro uppbyggda af kalksten
eller ölandssten, hade alltså inte tagit skada af vatt-
net, fast i så många år otäckta. Detta slott sades
vara anlagdt af Carl X, uti dess minorennitet och
var denna tiden besatt af 5 å 6 man af fortifika-
TX
> Härifrån togo vi af vägen på höger till Helvetes-
ind, där vi äfven sökte fåfängt Linders violer, men
i det stället funno nedanför landtborgen i skogen
apotekarnas sanicula i myckenhet.
— Hasselbuskar helt små och knappt 1 å 2 alnar
höga, men likväl mycket fruktbärande, växte här
på sidan af alfvaren; man kunde aldrig få tjänligare
buskar till små häckar i trädgårdar, än dessa små
hasslar voro, om de allenast voro beständiga; men
man märkte att dessa hasselbuskar blefvo efter hand
större, ju längre man kom nederför landtborgen;
att man vid dess fot såg de allra högsta hasslar;
att denna lilla sådan blifvit af den underliggande
fasta klippan, men ej af sin egen natur.

RN RA

oa SEA

58 CARL VON LINNÉ

Resan ställdes åt kungsladugården Halltorp ötvel
alfvaren, där astragalus campestris minimus och
androsace ymnigt sågos med åtskilliga stogångar.

I Halltorp blefvo vi uppehållna af blixt, dunder
och regn. På gården växte cochlearia, coronopus'
ruelli dicta, ymnigare än man någonsin sett. I
trädgården stodo lavendel, melissa, ruta och krus-'
mynta så frodiga, att man aldrig sett dem större;
om dessa och dylika apotekareväxter på denna orten '
skulle kultiveras, måste de ofelbart bättre löna mö-
dan, än på någon annan ort i Sverige. j

Hagtorn växte i Halltorps äng, så väl som vid
skurkvarnen gentemot, af 3 famnars höjd och så
tjocka, att man med möda dem famna kunde.

En hvit lera sades finnas i Högstrums socken”
vid Väster-Sörby hjulhus uti ett kärr, Västerkärr
kalladt, den folket brukade att hvitlimma väggar och
skorstenar med; men som hon stod med hela kärret
under vatten denna tiden, fast hon i augusti månad
plägar vara torr, trodde man att det var bleke. Det
sades smutsa och färga ifrån sig, men med lim-
vatten blandadt sades det intet smutsa.

Ljung sågs något litet, men så kort, att han
knappt märkas kunde, på backarna strax förrän
man kom fram till gästgifvaregården.

En gul jord, den en käring brukade i stället för
köllerfärg att färga skinn med, togs vid Kjälltorpet
inemot Isgärde gästgifvaregård, hvarest på högra
handen invid landsvägen låg en källa och på vänstra
handen bredvid en liten grop, i hvilken gumman tagit
denna gula och rena ockra, hvilken alldeles var
lik den, som vid surbrunnar ses. Skinnen, som med
denna färg voro köllrade, hade alldeles den färg,
som de få af utländsk ockra.

Färggräs, som folket här på orten bruka, voro
konig eller origanum att färga rödt. Brunskär
eller bidens att färga brandgult; vigeltorn eller

ÖLANDSRESAN 59

rhamnus catharticus, med hvilkens bär färgas grönt,
och med hvilkens bark brunt samt gult.
Alfvarstenen, af hvilken golfstenen göres, sprack
och sprakade, då man lade honom i elden, att han
snart kunde skada folket, som stod omkring; dock
berättades oss, att man med honom murar spislar och
| eldstäder, då likväl noga aktas att stenens kant men
ej dess sida vändes åt focum, äfvensom bergsmän-
| nerna med ställsten mura uti sina masugnar.
Kalk kan brännas af denna sten, fast han blifver
grå och grof, tjänlig till bruk, men brukas dock gan-
ska sällan, utan i det stället brännes kalk af lösa kalk-
stenar.

i Bönderna sades här i församlingen i forna tider
brutit golfstenar, och att de då varit, som de andra,
mycket fattiga, men nu sedermera alldeles lämnat
brytningen och mer lagt sig på åker- och ängs-
skötsel, hvaraf de mått bättre.

4 Humlen växer här väl, när han blifver anlagd,
som dock sällan sker i detta land, och hafver man här
vid prästgården på dess frodiga växt haft öfver-
tygande prof.

z Källarhals växte i kärren ej långt ifrån kyrkan.
kd Sent om aftonen gingo vi ut att höra ett slags
fåglars sång, som här kallades kleror, men voro
"veritabla sköna näktergalar, som i myckenhet fäg-
nade oss med sin ljufva sång.

Natten öfver hvilade vi uti Glömminge.

Juni 4.

Sedan man hvilat öfver natten i Glömminge, gick
man om morgonen ut på en åker, där man fann
orsten och alunskiffer med åtskilliga små petrifikat,
som liknade skalet af små insekter, samt äfven
stenbollar, som voro hårda och helt släta, men då

60 CARL VON LINNÉ

de sönderslogos voro inuti så lösa, att de gingo an
sand emellan fingrarna.

Mal och mott fördrifva bondfolket från klädernad
som bevarades ihoplagda, därmed, att de lägga mys-
sika (asperula 1), myskegräs (milium 1) eller ock
semina meliloti (som växa vildt på södra delen af
Öland) emellan kläderna. Det är sällsamt i naturen,
att välluktande saker, ambra, moschus, zibeth, abel-
mosch, asperula, melilotus och milium skola för-
drifva acaros, så i kläder som utvärtes i salfvor
mot skabb, som ock invärtes att drifva ur kroppen
och till huden exanthemata i skabb och smittosam-:
ma sjukdomar. .

Skvattram (ledum) lägges här på orten i byssjan
för svin, då de äro öfverhopade af löss. ;

Ålandsrot nen växte här vildt, men mycket

litet.

Bryonia växte vid murarna här och där. Alfvar- |
löken kallades här hundlök och ulmarian tulkgräs.

Gräslök kallas här gottlänningens keipe eller por-
rum, capitulo bulboso erecto, foliis planis sub-cre-
natis, vaginis ancipitibus, som här brukas till kål.
Denna löken har jag aldrig sett tillförne i Sverige,
ej heller någon annan botanicus. Han växer alldeles,
då han är ung, som en purjo, men då han blifver
gammal är alldeles en sort af rockenboll.

Saxifraga alba officinalis kallades hållsknappar;
rötterna torkades, pulveriserades och intogos af
bönderna uti pleurisi, med hvad nytta kan jag inte
se. Cynoglossum sågs med hvit blomma och cicho-
rium såg man hela dagen växa vildt.

En vårdkase eller vårdböke stod jämte vägen,
strax vi rest ifrån Glömminge, han var byggd på
eget sätt af en hög perpendiculär stång med en
trefot inunder, som stödde på alla sidor, under hvil-
ken var rum för en människa; enbuskar voro trädda

ÖLANDSRESAN 61

såsom säd på krokar alltifrån foten intill öfversta
spetsen af stången.

Stenarna uti gamla stengärdesgårdar voro alla

öfverdragna med en hvit lichene leproso crustaceo.
Algrums kyrka, som var både en antikvitet och

en landkänning för de sjöfarande, sågs på vänstra
handen och gentemot vid vägen några ätteplatser.
"> Björnhofda äng, som i bortresan gaf oss så

många sköna växter, viste oss nu scrophularia,
carduus palustris, utom ophris major, som hade i

sin läpp en honungsgrop, som gick ifrån basen till
läppens delning; stamina voro ock något olika orchis.
> Ängarna blomstrade nu af den lilla primula, ra-

-nunculus acri, pingvicula, scorzonera, saxifraga, ace-
pen. Lundarna af orobus verna, anemone nemorosa,

geranium aconitifolia, melampyrum och alsine foliis
Hösöolatis serrulatis. Beccabunga växte i kärren.
Almar och suraplar vid ängarna.

Limax cinereus maculatus, en stor skogssnigel,
sågs under träden, han var svart med fårig rygg
och vågfulla afbrutna fållar, bröstet såg ut som
chagrin, han hade 4 små horn och hålet på högra
"sidan af bröstet.

FE Alltifrån Björnhofda in till Torslunda var intet

annat än härliga lundar.

| Maskbon stora som små hufvud sutto på slån-
buskarna, bestående af en hvit väf med många con-
- camarationer och labyrinter inuti; bladen voro förut

på buskarna afätna; hvar och en skråpuke (eruca)

var svart med 16 fötter, hvar och en led på kroppen
hade på hvardera sidan en gul cirkel, som dock ej

Var full, och inom hvardera cirkeln bruna korta
hår; hela kroppen var dessutom beströdd med långa
hvita hår; somliga maskar voro svarta utom bruna
fläckar i inom cirklarna, ja här funnos ock maskar, som
voro alldeles hvita; mellanfötterna och bakfötterna
voro rödbruna. Trådarna voro segare och fastare än

RA

RR

62 CARL VON LINNÉ

silke, att man skulle tro det väfven kunde användas .
till nytta.

Torslunda ängar lupo vi hastigt igenom; här fanns i
statice 1, alchemilla 1, act&ea, veronica scutellata,
sanicula, stachys foetida, mycken ophioglossum, myc-
ken ophrys major och än mera parig. ;

Leontodon 1, eller taraxacum, växte uti en våt
äng med hela blad, utan den minsta tagg, till formen '
lineari-lanceolata. |

Fästing, en sort ricinus eller acarus, som gör |:
ullen på fåren mycken skada, så här som utomlands, |
sågs af oss den första i dag; han var lik en
vägglus till färg och storlek, hvardera benet hade
åtminstone 5 å 6 leder, de främste föttren voro
något större än de andra, magen var nedtryckt och
flat utan fläck på ryggen, och en upphöjd ring gick
omkring hela kroppen.

Bistockarna hade förlidet år tagit siroken skada,
och voro till större delen utgångna.

Inhysesfolk sades var här i församlingen gan-
ska mycket, som födde sig förnämligast af bastfläng-
ningar, ollons och nötters samlande: ty på denna
västra trakten af Öland finns mer ek, hassel och lind
än på någon annan ort i Sverige.

Bastet tages på lindbuskarna af de yngsta fjor-
årsskotten, utan att rötas.

Ollon säljas till kalmareborna, att göda svin
med, för 4 å 8 styfver skeppan.

Nötter säljas merendels för 10 å 16 styfver skep-
pan, och är här förbjudet vid straff före barthels-
mässodagen att hämta nötter af träden.

Musnötter äro de allra bästa, dem mössen samla,
föra hem i sina bon under hasselbuskar och tufvor
till vinterföda, där man ofta i ett enda bo kan finna
inemot en hel skeppa, utan att någon nöt skall vara
maskstungen eller ihålig.

I resan ifrån Torslunda togo vi af vägen på

|

ÖLANDSRESAN 63

gra handen, att vi måtte resa strandvägen nedanför
dtborgen. Strax fingo vi se ölandstoken, en växt
FTden vår håg så mycket efterlängtat, sedan åtskil-
iga riksdagsmän i Stockholm den för oss nämnt.
Tok kallas på Öland en buske, som i hela världen
är mycket rar: ty botanici veta ännu intet annat
ställe i världen hvar denna växer, mer än endast uti
Tf York i England, och där han nyligen blifvit obser-
'verad uti Sibirien, hvartill nu ändtligen kommer
fÖlands södra del. Denna buske är afritad af Rajus,
I Morison, Miller, Walther och Amman, men på intet
ställe väl träffad. Växten kallas potentilla caule
| fruticoso, hon stod på tufvor af alfvaren, jämte
låga platser på hvilka vattnet stått hela vintern, hon
är stor som lavendel eller isop, har gula blommor
Il och släpper årligen sin yttre bark; samma buske
| brukas nu i trädgårdarna till låga bäckar, där han
| trifs väl. Ölänningen använder honom till ingen
nytta, utom att af honom, emedan hans ris är styft
och hårdt, göra viskor till kärls rengörande.

= Alfvarlöken växte jämte token ganska ymnig,
men ej i buskar såsom gräslöken.

— Just när man kom öfver alfvaren neder åt
i aloe vid Eriksö, såg man på vänstra handen

ndtborgen vara nedfallen och skiffern vara bar.

enna skiffer, då han smakades med tungan, röjde
ett alun. Här fanns ock skiffer med gröna och
föda gryn; äfven ock skiffer, som var här och där

ön, såsom kupfergryn, till ett ofelbart tecken
är kopparhalt. Emellan lagren af skiffren sågs en
"grön fin lera, som höll alun.
Resan ställdes åt Resmo längs efter landtborgen,
dock nedanför honom, hafvandes vi på vänstra han-
den den allra brantaste landtborg med sina bara
"sidor, och på högra handen hafvet. Vägen låg ge-
nom de skönaste lundar man någonsin sett, som vida
uti skönhet öfvergingo alla örter i Sverige och täflade

64 CARL VON LINNÉ

med alla i Europa; de bestodo af lind, hassel och
ek, med en slät och grön jordmån, utan stenar ell
mossa; här och där såg man de härligaste ängar ati
åkerfält. En, som blifvit trött vid denna världens
ostadiga sinnelag och söker undandraga sig dess få
fänga uti ett stilla obscuro, kan aldrig finna ange. |
nämare reträtt.

Andungarna, stora som nyss utkläckta fäoknokal!
ofvanpå hufvudet, halsen, ryggen, vingarna mörka,
eljest hvita med svart näbb, sprungo här i ört |
att man kunde taga dem med händerna.

Hjortar såg man här och där gå hoptals, helt
feta och glänsande, med hvita spjuttor beströdda.

Milium floribus dispersis, ett högt välluktande'
gräs, stod allmänt här i lundarna, utom dentaria,
mercurialis, alliaria, som alla växte här ymnigt.'
Den lilla primula varierade här med hvit blomma. '

En åttondedels mil förr än vi kommo till Resmo'
kyrka klängde vi oss: uppför den allra brantaste
landtborgen, att se efter alunmalm i brottet af själfva'
fallet.

Globularia växte öfverst emot spetsen af landt-
borgen. Denna ört är nog rar i Europa, aldrig till-
förne i Sverige observerad; jag har endast tillförne
henne fått beskåda på Fontainebleaus backar i Frank-
rike, men här vid Resmo hade hon både längre
rötter: och större blommor. |

Cistus oelandicus Rudbeckii växte på alfvaren,
mycket olik den ordinarie helianthemum, ty bla-
den voro mindre och mer glatta: blommorna äfven
mindre lika potentilla, utan fläck midt uti: kronbla-
den så smala, att de inte rörde hvarandra på sidan.

Älfdanser sågos åtskilliga nedanför landtborgen
i ängarna, så större som mindre; när man noga
dem examinerade, fann man att de endast bestodo-
af cynosuro bracteis integris eller ett gräs med blå
blad, som kryper i ring: när detta gräset växer på

ÖLANDSRESAN 65

den mager äng, synes det afmåla en blå ring, den
Wfenfaldigt folk trodde förorsakades af älfvors dan-
ifsande. Physici hafva det tillskrifvit en underlig-
gande jord, exhalationer eller ock hästars stallande.
wIMen här blef saken klar, att älfdanser intet annat
sJäro än förenämnda gräs, som ifrån centrum utvidgar
sig på alla sidor och ändtligen försvinner midt uti,
Tatt således blifver en ring.

I — Sädesbygden här i Resmo är fördelaktig, att in-
fTvånarna både kunna sälja säd och tillbyta sig trä-
I kärl till hushållet ifrån norra och skogrika trakten.
I - Vedbranden måste de mest köpa ifrån Småland,
både här och på hela den södra trakten.

— Åkern lägges här inte i träde, utan han icke är
| sandig, då han får hvila hvart femte eller sjätte år,
| där likväl i Glömminge och Torslunda, hvarest jorden
lär sandaktig, åkern efter tre års säde hvilar
| tvenne år.

| Humle här att plantera är för landtmannen be-
| svärligt, där ingen skog är till humlestänger, ris etc.
> Mullvadar finnas här ganska få. Vesslor nog
många och svanor allenast om våren.

i Alle, en sjöfågel stor och svart som en korp,
sades här finnas, som torde vara densamma med
Gottlands grylle.

; Näktergalen sjöng härligt mot aftonen; natten
blefvo vi öfver i Resmo hos prosten Johan Vellin.
-

Juni 5.

i Några träd märktes så långt ifrån oss på alf-
varen i öster ifrån Resmo, att man med möda dem
se kunde, de kallades af folket gran; ty skickades
botanices studiosus Samuel Wendt dem att undersöka,
som kom igen med en kvist af taxus foemina eller
id, berättandes att där voro tre dylika träd hvar-
dera vid pass tre famnar högt, allt ifrån roten upp

He. — Lanné.

66 CARL VON LINNÉ

till toppen, helt tätt med grenar klädda, af hvi
det ena trädet uppskjutit 4 stammar utur en rot, se
dan moderstamman förut blifvit afhuggen.

Ätteplatser sågos några stycken, af hvilka en
som låg nordväst ifrån Resmo kyrka, inom gärdet
själfva åkern var märkvärdig därmed, att 9 sto
stenar lågo uti en ring, emellan hvardera var vi
pass 5 alnars spatium, under hvar af dessa sten
var en grundval af 3 mindre stenar; midt i centrum
låg den 10:de stenen. ;

Gärdesgårdar anlades här och på andra ställen
långt fastare, bredare och högre, än tillförne varit
brukligt, med alla stenar i muren horisontella, att
muren ej så lätt kunde blåsa kull eller nedtrampas af
kreaturen. |

En råka hade sitt bo uti ett högt träd vid
Resmo; vi läto taga det neder och funno det byggdt
till ett hemispherium af en fots diameter, hopsatt
af strå, bast, fjäder, hår, mossa, och inunder själfva
boet var torf; uti detta lågo 3 helt svarta ungar,
stora som skator: vingpennorna höllo på att brista
ut; näbbet, såsom på en kråka, svart, midt på något
ljusare, gapet ganska bredt, och borstarna, som
täckte näbbet, voro mycket styfva. Knott (culex
alis aqueis, pedibus nigris, annulo albo) voro af
en oändlig myckenhet uti boet, alla blodstinna af
ungarnas blod.

En ekstock, som var mycket stor och förliden
vinter afhuggen, i diameter 7 kvarter inom bar-
ken; då vi räknade ringarna, funno vi att de vuxit
260 år, märkte ock att somliga ringar i trädet voro
nära intill hvarandra och andra mycket längre ifrån
hvarandra; då jag undrade, hvad orsaken härtill
månde vara, föll mig in att starka vintrar kunde
förorsaka att ringarna kommo närmare intill hvar-
andra: ty räknade jag ifrån förliden vinter ring-
arna ifrån barken in åt centrum till år 1708 å 1709,

ÖLANDSRESAN | 67

då starka vintern var, hvilka ringar jag fann vara

tätt intill hvarandra; äfven åren 1587 och 1658,

detsamma märkte jag ock på en stor hop andra
mindre ekstockar. Alltså hafva vi uti eken liksom

en krönika på vintrarna, dem vi kunna få oss be-

'kanta hela 200 å 300 år tillbaka.

| En källa, den största och skönaste på hela ön,

låg strax nedanför Resmo gård; hon var så stark,

(att hon dref en liten kvarn, dock med öfverfall.

— Väderkvarnar finnas på hela denna västra si-

dan i stor myckenhet, ställda på landtborgen.

— Mysinge hög låg en åttondedels mil ifrån Resmo;
han var en af de högsta högar här i landet, belägen

på själfva landtborgen och bestod af lösa stenar.

Härifrån såg man på västra sidan Mörbylånga, Kast-

lösa, Kalmar, Möckelby, Torslunda, Resmo och på

östra Sandby, Stenås, Hulterstad.

" Alfvaren sågs ifrån Mysinge hög helt brun med
gröna ränder, långs och tvärtföre strukna lik en land-
karta. Vi undersökte orsaken härtill, då vi funno
under en helt torr, steril, brunaktig mylla, knappt

en tvåfingers djup, själfva alfvaren af en häll
eller golfskiffer, rämnad såsom is i starkaste köld;
öfver dessa rämnor växte gräs, emedan fuktigheten

i springorna längre kunde kvarhållas och ej så lätt
”bortbrännas som på flatan.

= Härifrån foro vi på högra handen nedför landt-

borgen åt Mörbylånga, annexet till Resmo.

— Benunge (gasterosteus aculeis in dorso decem),

en liten fisk, fanns här i rännilen.

& Fucus eller tång brukades här att täcka vakt-
kojorna med: ty landtmannen måste här hålla väk-
tare hela sommaren, att hjortar och vildsvin icke
äta upp säden.

Np Mörbyskans låg nere vid hafvet, så af tiden

— uppfräten, att mycket litet tecken sågs efter dess
-Tuiner.

age

+ 4 FL TR
TESS

SR

68 CARL VON LINNÉ |

Hornoxe (scarabeus cervus volans dictus) fa
nere vid hafssidan: hans horn hade hvardera 3 sto
taggar, hans antenner bestodo af 4 blad emot spetsen
och de antenner, som sutto ofvanför munnen, bestod
af 3 leder; munnen uträckte 2 ludna tungor. |

Vägen låg härifrån genom de härligaste lunder:
på Årsörsängen stod gsatyrion och orchis morio i
så stor myckenhet, att man aldrig sett lika; men
orchis hiante cucullo här och där.

Ekarna i dessa sidländta ängar stodo ännu olöf-
vade; vi veta ej om kalla kärret eller vinterkölden'
dem alldeles ödelagt, ty de andra ekarna härom-
kring voro alla löfrika.

En uggla fingo vi tillfälle beskrifva hos skog-
vaktaren i Årby, som följde med oss att skjuta en
alfvargrim.

Borrum, en mycket märkvärdig plats här på or-
ten, kommo vi nu till att resa igenom; en stor lund af
hassel och ek ligger nedanför landtborgen med ett fält
midt uti af 45 steg i längden och 57 steg i bred-
den; på detta vackra fält ha i alla tider invånarna
ifrån ön sig samlat pingstdag och annandag pingst,
här att leka och dansa efter gudstjänsten; prästerna
stå nu mycket emot denna urminnes häfd, föregif-
vande, att mången flicka här dansat sig ofärdig.

Bårbyskans, mycket gammal, låg på yttersta kan-
ten af landtborgen; ty reste vi uppå alfvaren ho-
nom att bese; han var belägen på landtborgen vid
sidan, som var allra brantast, inåt alfvaren om-
gifven med en halfcirkel, som slutade emot det
brantaste, och radien ifrån centrum till periferien
var 90 steg. På sidan af det brantaste fanns litho-
spermum i ymnighet, af hvilken tillförne ett eller
annat stånd endast är sedt på Kofsan i Mälaren,
och af hvilken fröna brukas i apoteken. Där muren
på norra sidan slutar sig, växer en skön hedera utur
berget. Ännu mnärmare i norr växte cotoneaster i

ÖLANDSRESAN 69

blomma och jämte henne ranunculus foliis ternatis
integerrimis. Se den 2 juni vid Hulterstad.

Ett stenrös mycket stort låg ett litet stycke
härifrån, vid branten af alfvaren; hade uppå sig
samma ranunculus foliis ternatis, och nedanför vid
branten af alfvaren växte en härlig hedera.

Ätteplatser hafva vi haft oändligt många hela
dagen, alla på landtborgen anlagda, med stenar om-
gifna och midt uti med jord upphöjda. Närmare Kast-
lösa voro många upprättade stenar, ibland hvilka
tvenne smala, på sidorna flata, 4 å 5 alnar långa,
voro märkvärdigast, ställda några famnar ifrån hvar-
andra.
— Tok växte både uti branten af landtborgen och
al aren.
— Anthyllis flore coccineo, som vi funno den 2
uni vid Borgholms hög, sågs här på alfvaren i
myckenhet, hvar som helst bara fläckar af torr brun-
aktig jord framlyste. Om brunaktiga jorden kunde
rorsaka en sådan färg, vore det för trädgårdsmäs-
larna ett experiment, som bestyrkte deras sats, att en
färgad jord lagd omkring rötterna gifver dylika blom-
mor.
1E Cistus oelandicus Rudbeckii sågs i dag allmänt
| på alfvaren, och skiljes därmed ifrån helianthemum
vulgare, att dess blomma är långt mindre, dess blom-
oder ej tillbakaböjdt, i pistillen är ämnet eller germen
slätt, stiften nerböjd och stigma ruggigt, fyrdelt,
I med kortare stamina, hvars knappar äro ljusgula
- icke som den andres brandgula; kronbladen sma-
e och i spetsen urhålkade (emarginata); stjälken
| eller scapus är röd, mer rak och mer slät; bladen
- spetsigare och dess kant är ej tillbakaböjd;
| blommorna äro merendels tillslutna. Af så många
tecken är klart, att denna skiljes ifrån den all-
männa helianthemum och är en växt, som endast på

SSE

70 CARL VÖN LINNÉ

Öland i Sverige härtills blifvit sedd och är rar i held
Europa. äl

På landtborgen växte globularia, cistus oelan-
dicus, astragalus campestris minimus, lepidium fo-
lis pinnatis, rubia cynanchica, androsace, silene'
que muscipula montana hirsuta Ruppii, sedum acre,
sedum minus teretifolium album, så med rödaktiga:
som hvitaktiga blad, valeriana locusta dicta, absin-
thium vulgare, saxifraga tridactylites, ranunculus ra-
dice globosa, abrotanum campestre, leontodon, quin-
gquefolium folio argenteo, quinquefolium minus repens
luteum, poa, geranium lucidum.

Det branta af landtborgen utför hade sina egna
växter, såsom: veronica spicata minor, globularia,
rhamnus catharticus och virga sangvinea. ;

Alfvarens växter förtjäna uppmärksamhet, såsom
de trifvas på den allra torraste och skarpaste hälla,
nämligen galium luteum, pilosella uniflora, carlina
ännua, quinquefolium minus repens luteum, rubia
cynanchica corollis trifidis, sedum acre, sedum pe-
treum, anthyllis, herniaria, helianthemum vulgare,
cistus oelandicus och festuca, fårgräs kallad. j

En åttondedels mil förr än man kom till Kastlösa
kyrka blef landet emellan landtborgen och hafvet
helt naket, träden försvunno och de härliga lundar,
som oss härtills fägnat, sågos icke mera. På vänstra
handen och på själfva alfvaren låg en by med skog
och åkerfält, sträckandes sig åt östra sidan af ön.

Alfvargrim, en fågel, som endast sades finnas i
alfvaren och hvars namn vi aldrig hört tillförne,
upptände i oss en oförliknelig längtan att honom se.
Skogvaktaren, som vi utskickat, hinner oss på alf-
varen med en skjuten alfvargrim; så snart jag ho-
nom såg, märkte jag, att han var mycket lik en, de
jag tillförne sett i lappska fjällen, och där af lap
parna kallas houti, hvarest han löper ibland andra
sorter af sitt släkte. Denna pluvialis är stor som

ÖLANDSRESAN 71

jen dufva; på hufvud, hals rygg, vingar och stjärt
med hvita, svarta och gulbruna fläckar beströdd;
ty hvar fiäder är svart med några gulbruna fläckar
på sidorna och ljusare fläckar vid spetsen, utom det
latt luddet emot basen är ljusgrått på sidorna af halsen
mneremot bröstet; vingarna inunder och stjärten un-
er äro hvita; hela bröstet och halsen midtinunder
r svart. Näbbet är svart, etc. ej längre än hufvu-
det, något upphöjdt emot spetsen; benen äro grå,
halfva låren bara, den innersta leden af yttersta tån
är ihophäftad med mellantån. Vingpennorna äro
mörka, de främre äro 8, den yttersta längst, de
andra i ordningen kortare, alla spetsiga vid själfva
strålen, midtpå hvita; de andra vingpennorna äro
äfven mörka, men trubbiga, jämnlånga med hvita
spetsar, äfvensom deras täckfjädrar. Stjärten är hel,
stjärtpennorna äro 10, med 8 laterallinier, som på
bägge sidor äro blekgula.
— Adonis radice perenni, en växt som beprydt
våra raraste trädgårdar, fingo vi se på ängen när-
mast intill Kastlösa kyrka, öfverallt såsom små bus-
kar; aldrig hade vi förmodat finna denna vild i
erige. Roten står år från år; stjälken af en half
älns längd, grenig och går bort mot vintrarna; bla-
en äro mer gröna än någon annan ört; en stor blek-
biomma med brandgula anther&e sitter på hvar
stjälk. Jag vet icke hvarför hon skall hafva gre-
nar, så vida ingen gren märkes frambära någon
blomma, utom endast hufvudstjälken. Botanici mena
att hennes rot är Hippocrates” helleborus.
= Thlaspi vaccarie folio växte i åkern, dess blad
voro vågfulla med många tänder.
Ci Halssjuka eller angina har på Öland i år mycket
— tr i hvilken ansiktet svullnat upp till en för-
lig storlek; få hafva dött däraf, och de som
dött hafva först fått en pleuresie, som dem hastigt
lifvet beröfvat.

fr CARL VON LINNÉ

Husen har folket i senare tider begynt bygga med
infogningar utan knutar; ty vädren N. O. och &S. Vi
grassera här vår och höst med regn förfärligt, hvil-
ket tränger sig in i knutarna, hvaraf de förruttna
och husen fördärfvas, som ej så lätt sker med in-'
fogningar.

Necydalis elytris apice lineola alba, en under-/
lig insekt, fanns här på orten, hvars lår äro emot
spetsen ganska tjocka och slutas nästan som klot,
hvaruti den kommer öfverens med leptura; hor-
nen äro dubbelt längre än själfva kroppen, hvaruti.
den är lik med cerambyx; dess vingskal äro inte
hälften så långa som magen, hvaruti den är lik
med forficula; men vingarna äro inte indragna inom
vingskalet, utan ligga i kors såsom på en cimex.

Väderleken var förmiddagen mulen, med stark
blåst och litet regn, men eftermiddagen behaglig.

Kastlösa blefvo vi kvar uti öfver natten.

Juni 6. 4

Stenkol hade vi på ett ställe fått spörja skulle
finnas i Kastlösa; ty frågade vi här efter dem och
fingo ändtligen veta att därtill gifvits anledning i
Dalby gästgifvaregård; gingo därför bittida om imon
gonen till Dalby, men gästgifvaren, som dem skolat
uppfunnit, var i Småland och hans husfolk miss-
trogna. De viste oss ett stenkol, men det tycktes
vara engelskt; drängen viste oss nordost ifrån går-
den, där vägen gick öfver ängen och just skull
släppa åkrarna, sägande, att gästgifvaren där fun-
nit stenkol, då han vändt jorden; strax kom dotte
efter, som visade oss stället uti en backe, jämte
en ätteplats, vid pass ett bösskott ifrån det förr
rummet; men här var inte jorden rörd med någo
spade i långliga tider, ej heller var där något berg
Med ett ord: de sökte på allt sätt att förvilla os

ÖLANDSRESAN : 73

aret, ehuru vi vinnlade oss att med höflighet, väl-
talighet och skänker vinna dem. Ändtligen lämnade
vi dem, sedan vi fått veta, att den kuriöse och vär-
dige Jakob Faggot, inspektor vid landtmäterikonto-
ret, själf varit med gästgifvaren och stenkolen be-
sett den tiden, han här inrättade alunverket.

Taken täckas här på orten i stället för näfver
med halm, dock att halmen på intet ställe synes,
och så väl som ett näfvertak kan vara säkert för
gnistor; ty vid takfoten afskäres halmen jämnt, ett
bräde sättes emot och inunder litet näfver vid tak-
"droppet; ofvanpå täckes halmen med en dubbel flod
af torf, då den understa torfven vänder det gröna
åt halmen, men den öfra detsamma åt himmelen.
Sådana tak brukas allenast i mangården men ej i
ladugården.
i Byar och gårdar hafva vi allt härtills sett an-
4 i lagda nedanför landtborgen eller vid dess slutande,

hafvande de alltså på ena sidan ängar, åkrar och

hafvet, på andra alfvaren och därifrån källor med
sött vatten.

Pigorna gingo i husen klädda ofvan bältet med
särk, och nedan med en tunn kjortel; deras hår
var flätadt med ett band, som de kalla tippat.

|
i
É
| Resan ifrån Kastlösa låg öfver alfvaren till
;
|

Smedby.

Ätteplatser hade vi så i går som hela denna
dagen intill Ottenby helt fullt på landtborgen, de fleste
med stenar i ring klinglagda, men under tiden fun-
nos de ock med stenar i trekant omgifna. Allestä-
des stodo upprättade stenar större och mindre; men
hvarken på själfva alfvaren eller på strandsidan såg
man minsta tecken till grifter; hafva alltså de gamle
— utvalt till lägerställe den vackraste prospekt.
| Alfvaren var som tillförne slät, steril, här och
— där med sina tufvor liksom af svinen rotad; här och

74 CARL VON LINNÉ

där stod vatten, likt helt små sjöar, men ej öfver
en fots djup, hvilka om sommaren uttorkade. |

Smedby kyrka hade vi en half mil bortom
Kastlösa; i henne var byggnaden så sällsam, att jag
aldrig sett maken, bestående af förstuga, sal, förmak, |
kor, alla så afskilda, att allenast en låg port kome |
municerade dem emellan. a) Förstugan, var bredast, I
dess hvalf gick i norr och söder och dörren var
på södra sidan. b) Salen eller själfva kyrkan var |
smalare men längre; hon hade 2 dörrar, som kom- |
municerade med förstugan, af hvilka den ena var

=
ER |

midtpå, den andra närmare intill förstudörren, ingen-
dera högre än en stor karl. c) Förmaket var ännu
smalare än kyrkan, och äfvenså afskildt, med
en trång ingång. Murarna i kyrkan voro väl en famn
tjocka. Ett par fönster voro på kyrkan, hvardera
ett kvarter breda och 3 kvarter höga, hon var alltså
ganska mörk och snart kunde bringa åhörarna till
sömn. Få här i kyrkan hade tillfälle att se prästen,
då han mässade, åter andra miste den förmån,
då han predikade, såsom de hvilka sutto uti för-
stugan: ty själfva förstugan gjorde en del af kyr-
kan. Af allt detta kunde man döma, att kyrkan

ÖLANDSRESAN 15

var mycket antik. Utanför kyrkdörren på en graf
låg en runsten, i hvilken man märkte följande bok-
stäfver.

FR NES PA PINS

| Arflösa gård hade vi fuller rest förbi för en
åttondedels mil sedan, men i Smedby fingo vi höra, att
en runsten där skulle ligga på gården; ty reste jag
tillbaka, men fann honom af tiden värre handterad
än den förra och såg allenast följande bokstäfver:

oennct 4 FPTLIPANIDRERGIFEND.

Resan låg från Smedby till Möckelby mest ge-

nom ängar. Adonis radice perenni och ciechorium
växte uti dessa ängar förnämligast vid Klinta. Denna
cichorium lyste nu med sina sköna blå blommor, till-
räckligt för alla svenska apotek, tjänligare till medi-
cin, än till mat, och endast tillförne i Skåne sedd.
Rågåkrarna stodo gula af åkersenap och kornåkrarna
orenades af serratula carduus in avena dicta.
i En runsten stod inemot Möckelby på vänstra
handen, så hög, att man måste sitta på hästen, om
man ville bjuda till att läsa något på honom. Föl-
jande bokstäfver aftecknades i mening att läsa mer
sedan man besett grufvan.

ni [A:HTNYRFER Ses see csr

Möckelby låg 2 mil ifrån Kastlösa, hvarest emel-
lan kyrkan och stranden landtborgen löper in emot
hafskanten, och är alunbrottet här beläget.

Alungrufvan är vid pass ett bösskott i diameter,
och vid pass 12 alnar djup, gåendes in i landtborgen
på dess västra eller hafssida, såsom pen halfceirkel:
så att bottnen har vid pass samma djup som strand-
sidan, och sidorna samma höjd som landtborgen; väg-

76 "CARL VON LINNÉ

garna äro alla perpendikulära upp i själfva dagen.
Malmen är här den lättbrutnaste man någonsin kan
önska: ty han fördelar sig medelst springor och |
tvärspringor helt artigt. Strata i grufvan räknade |
vi på väggen och funno: 1. Torf med mylla en tvär-
hand. 2. Skiffer en tvärfinger. 3. Sandjord en half |
aln, hvars öfversta bryn såg ut som stenkol. 4.
Skiffer ett halft kvarter. 5. Orsten. 6. Svartaktig '
skiffer ett halft kvarter. 7. Orsten ett halft kvarter |
i små stycken. 8. Skiffer en tvärfinger. 9. Or- |
sten och något kalk inunder. 10. Skiffer och i |
den här och där orsten. 11. Kalk allt ned till |
rätta alunmalmen, i hvilken sutto svarta bollar ströd- |
da. 12. God svart alunskiffer till 6 alnars djup.
Svartbollar kallas ett slags svarta stenar, till
skapnaden af en limpa; dessa äro så hårda, att de ej
utan största möda och svårligare än flinta slås
sönder, varandes i brottet helt becksvart; då man
lägger dem i elden att rostas, gifva de en stark
smäll likt ett pistolskott, hvarpå den närstående mär-
ker en stinkande hvitlökslukt, som smakar sött på
tungan och är ganska skadlig: ty de hålla arsenik;
sällsamt är med dessa stenar, att de som äro hår-
dare än flinta i öppna dagen upplösas af regn och
sot och falla sönder till en mull, men ännu säll-
sammare är, att utaf en sten skall blifva svart mylla.
Petrificeradt salt liknade några fina gryn, som
här och där funnos emellan lamellerna af skiffren
kristalliserade; man mente i förstone, att de voro
gedigen alun, men när man smakade på dem, smälte
de inte i munnen, då man nogare såg på dem skil-
des de ifrån hvarandra nästan som spat eller hvita
gryn, och var hvardera af dessa gryn en rombisk
kristall af tvenne flata stora plana rhomboidea oppo-
sita, och hvar sida af trenne rhombis oblongis juxta
se positis, voro alltså dessa kristaller en sgelenites.
Kiser såg man här inga, men de sades finnas

ÖLANDSRESAN (Ne

ymnigt, om man gingo längre på djupet, det man
undvek för vattens skull, helst malmen är nog till-
räcklig utan större möda i dagen.

Kalk brännes här med den alunskiffren, som
smulas sönder och ej så lätt kan öfverföras, emedan
denna skiffer värmd och itänd brinner som stenkol.
Vi frågade hvarför de ej bränna sin kalk af orsten,
som likväl där finns i så stor myckenhet, emedan
man vet, att orsten gifver långt finare kalk, om icke
en gips, men fingo till svars, att så snart orstenen
fullbränd är, går han till ett fint mjöl, utan att vänta på
släckningen såsom annan kalk, är alltså otjänlig att
brännas med alunskiffer, som ej kan skiljas då man
behagar.

, Eldsprutande berg hade man tillfälle här att före-
ställa sig, då man såg utanför grufvan ett varp af
jord, sten och alunmalm planeradt till höjd af botten
med själfva grufvan, att malmen så mycket lättare
(kunde föras utur grufvan öfver detta varp ned till
hafvet, att lasta honom på båtar till öfverfart åt
Lovers alunbruk i Småland, som sågs hit till gruf-
van öfver hafvet tillika med Kristianopel. I detta
varp hade någon eld kommit lös för ett par år se-
dan, och brände ännu åt norra sidan, fast utan låga,
ed rök och os, som här och där trängde sig upp
'utur jorden på hvilken vi gingo, som var helt varm .
och het; allestädes hvar man ref med käppen i
detta varp gick litet rök upp, och man fann bränd
kalk, alun, svafvelblomma, röd jord af skiffren och
ihopvittrade alunstycken såsom sylta vid kallrostarna.
Man frågade folket, om de ej fruktade, att denna
elden kunde angripa själfva malmen i berget, in-
till och på hvilken ena sidan af varpet låg, men det
hölls af dem för omöjligt, så länge skiffren lågo
i sina stratis ihoppackade; icke desto mindre tror
jag, att, om elden kommer en gång rätt att tända an

78 CARL VON LINNÉ

skiffren, Öland får den kuriositeten, att i Sverig
uppvisa ett eldsprutande berg. I

Min olycka var den, att jag, ej nöjd med räknan
det af stratis i grufvan efter ögonmåttet, befallde
några gå uppåt väggen, kasta ned något af hvardera
stratum, då en stor sten kom ned och sprang itu
på väggen, att en del däraf studsade emot min vän-
stra fots yttre fotknöl, att jag ej annat visste, än att
benpipan slogs af och foten krossades; i samma mir
nut dref svedan bort allt nöje för grufvan och för
vidare rön; jag blef förd upp till gästgifvaregården,
att till frids ställa min kontusion vid middagstiden.

En ätteplats läto vi uppgräfva, medan jag hvi-
lade mig uti Möckleby gästgifvaregård, där vi fingo
en stor hop med ben, hvilka gjorde oss hågade att
utforska om folket i forna tider varit längre än de
nu äro; vi togo därför ett os femuris, satte det emel-
lan tvenne bräder, att vi helt noga kunde mäta dess
längd, som var 3 kvarter, 41/2 tum efter måttstocken;
alltså var lårbenet 4 kvarter på 2 tum när. Men
benpipan (tibia) var 3 kvarter 1 tum; har alltså
människan, af hvilken dessa ben voro, ofelbart varit
inemot 4 alnar lång.

Resan ställdes åt Albrunneby, hvarest vi sågo,
förrän vi kommo fram, tvenne upprättade stenar af
6 alnars höjd och 1 alns bredd ibland ätteplatserna;
vi foro förbi Albrunne och reste på vänstra handen
till en vacker eklund, i hvilken växte laserpitium,
hepatica, pulmonaria, alliaria, astragalus 1, viola
martia foliis trachelii, och viola martia flores ad
radicem, semina in cacumine ferens. Denna sista
violen har blad som äro hjärtformiga, rundaktiga,
litet spetsiga; stjälken är rund men på ena sidan
flat, slutar med tvenne blad, hållandes i sitt sköte
ett trekantigt tillslutet blomfoder, som består af fem
blad, af hvilka de 2 inre äro ganska smala; utom
dessa har samma blomfoder baktill 3 stora krusade,

ÖLANDSRESAN 79

2 små hela fjäll, inga kronblad, men väl både
stamina och pistill; hanblomstren vid roten med
deras stora kronor voro redan förbi.
— Hagtornsträd helt stora och många sågos vid
ägen åt Wickelby kyrka, på hvilka den starkaste
tormen, i dag ifrån hafvet rusande öfver slätten,
risade sin styrka, men dessa träd, sega och fasta,
raktade vädrets makt. Vi lärde häraf, att de,
som uti släta och skoglösa provinser vilja anlägga
trädgårdar, böra först plantera hagtorn omkring
trädgården att gifva lugn för de små träden, och att
bevara framdeles de stora, att de ej af stormen
öfverända kastas.
" FEn mur, så hög som en karl då han sitter på
hästen, mer än alnsbred, lagd med horisontella
flata stenar, strök tvärs öfver hela Öland och skilde
Yttersta udden af en half mils längd, såsom en
apart djurgård, innehållandes hela Ottenby kungs-
ladugård. Härinom var på vänstra sidan slätt med
ladugården, men på östra skogfullt med djurgården.
> Ottenby ladugård var byggd af trä. Vi kommo
hit mot natten, men nödgades resa bort, som vi
sågo folket vara rädda för vår resa, ehuru vi den
förklarade.
> — Reste därför rätt i öster en kvarts mil till Ås
kyrka, som låg vid östra sidan af Öland.
— > Landtborgen strök ifrån Ottenby åt Ås i öster,
som förut alltifrån Borgholm gått ifrån norr till
söder. Ifrån Ås kyrka sträckte samma landtborg
"sig på östra kanten norr åt ön till Näsby gäst-
— gifvaregård.
= Tok växte emellan landtborgen och Ottenby lund,
åde i större höjd och myckenhet; vi sågo oxarna
ta bladen och yttersta kvistarna, hvaraf denna buske
merendels är ojämn, vresig och oformlig.

Natten blefvo vi kvar hos komministern i Ås,
utan att jag för värk någon minut fick hvila mina

80 CARL VON LINNÉ

ögon; jag, som förut hade hulpit så många nödlidand
i dylika och andra anstöter, hade nu ej minst:
medel till hands att hjälpa mig själf.

Juni 7.

Denna dagen var en söndag; ty hvilade vi
hela dagen.

Att landet här på orten är så härligt grönt, där
det eljest i Sverige är gulare eller brunare, kommer
däraf, att inga mossor såsom polytrichum, bryum,
hypnum eller sphagnum finnas här, därest icke man
kan finna ett eller annat stånd såsom en rar väx
på någon kulle. Lichenes, jungermannige, marchantia
etc. äro lika rara så på alfvaren som på träden, o
man endast undantager lichene crustaceo leproso på
stenarna. Ljung, som i Sverige allestädes öfversväm-
mar, är här mycket sällsynt. Huru lyckliga voro icke

Plocka gässen medan gässen ännu lefva, hafva
folket här på orten vid denna tiden i bruk; naturen
lärer dem detta hushållsgrepp: ty då änder ligga
på sina ägg, plocka de af sig själfva dunen, att
äggen må ligga under dem varma, medan modren
söker sig mat; man vet ock att gässen vid denna
tiden själfva fälla fjädern, ja själfva skrifpennorna,
som nu äro mogna, men om hösten då gässen slak-
tas mjuka och omogna. Folket berättade oss, att
fjädrarna sitta ej fast, och att gässen däraf intet
vantrifvas; borde alltså dessa hushållsgrepp öfver hela
riket praktiseras, emedan fjädern är dyr och ound-
gänglig, att ej så mycken fjäder, som alla gäss i
Sverige äga, genom försummelse må bortkastas, utan
så väl aktas som till att klippa fåren. Dock är
att märka, det folket här inte plockar all fjädern af
gässen, att de gå helt nakna, utan allenast du-

ÖLANDSRESAN 81

en och de små fjädrar, som sitta tätast och tjockast;
att en således plockad gås allenast blir mer tunnklädd.
En acarus fanns här, som var hel och hållen röd
(coccineus), hufvudet ganska litet, ögon 2, fötter
'8, alla med många leder, magen stor, nedtryckt fram-
mantill och på sidorna upphöjd, baktill fårig, öfver-
allt såsom sammet; han var så lik kvalster, som
finns i vatten eller acarus aquaticus ruber abdomine
I depresso, att man knappt kunde åtskilja honom, men,
då han lades i vatten, flöt han och förstod inte
dykeriet.

| Acarus, som annars kallas scorpio araneus, gick
På bordet baklänges, att han ej skulle stupa på näsan,
| fast han hade de största händer att taga mot med:
ty hans framklor sågo ut såsom på en skorpion.
: Syrsorna klirpade i huset på sin vanliga sträng;
folket sade oss, att därest aspved ofta brännes, skulle
de fördrifvas af aspröken, deras starkaste gift.

; Pullus hiaticul&, en liten fågelunge, stor som
ett hönsägg, grå och luden med svart näbb och
Svarta lituris på hufvud och rygg, hvit på halsen,
bröstet, magen och under hakan, grå under halsen,
3 tår allenast på hvarje fot.

ä Token sågs här till ett par alnars höjd, tagen i
lundar, brukades till kvastar att sopa golfvet med;
bladen på denna höga token voro mindre och sma-
”lare än på den låga och allmänna; kvistarna voro
ej heller så greniga, ty de hade ej så ofta varit af-
bitna. | | ä
4 Växter häromkring voro epilobium 1, triglo-
— chin 1, polygonum, herba britannica, viola palustris,
— oOrchis militaris minima och chamomilla fetida, som
— växte öfver hela stranden.

Gemene man samlades efter gudstjänsten att
rådslå om oss och vårt förehafvande; de höllo oss
för spioner, sade att före sistlidna krig äfven 3
spioner då rest, som blifvit ihjälslagna vid Hulterstad;
6. — Linné.

NM

SR

82 CARL VON LINNÉ i
att vi sågo efter allting; utforskade alla belägen-
heter; att prästerna gjorde oss underrättade om!
kyrkornas medel och skrudar; att jag alltid upp-
muntrade mitt sällskap med de orden, att de skulle
hafva ögonen omkring sig; ty blefvo vi rådda att taga
en kronobetjänt med oss, det ock skedde. |

Juni 8. |

Då vi om morgonen reste ifrån Ås kaplans-
gård, sprungo folket i byn att se oss såsom spek-
takel. Himmelen begynte mulna, folket spådde torrt
väder; men svalorna flögo nästan under buken på
hästarna; ett par timmar härefter begynte regnet,
som kontinuerade hela dagen.

Resan ställdes i söder till allra sydligaste udden
af Öland genom Ottenby lundar och djurgårdar.

Ottenby lund var vid pass en kvarts mil lång af
björk med något asp och ek; i denna lund voro stora
och breda vägar eller alléer, här och där torg eller
små fält. Tvärs öfver denna djurgård var en liten
förfallen mur fordom anlagd med stenkurar af ett
par alnars höjd, så vida inuti, att en person i dem
väl kunde röra sig, belägna ett godt bösskott ifrån
hvarandra, att folk, som i dessa blefvo inställda, så
mycket lättare kunde skjuta hjortarna under jakten,
vid det att hjortarna saktade sig, då de skulle öfver
muren. Ett djurhus till vinterfoder var midt i djur-
gården, där höet utkastades, inom ett lågt stängsel
dit hjortarna sig samlade så ofta de hörde sin ladu-
gårdsman slå med yxhammaren i väggen. Jämte
detta hus var ett fält, på hvilket invånarna midsom-
marstiden plägade samla sig och dansa.

Myggen var i denna lund öfver allt ned till hafvet
så mycken, att han ej kan uttalas; denna mygg flög
i ansiktet och munnen på oss, och sades att hjor-

ÖLANDSRESAN 83

tarna för honom gingo utur skogen på fältet denna
tiden.
En stenmur var byggd tvärs öfver udden, där
Ottenby lund slutade sig i söder, afskiljandes den
yttersta släta spetsen af ön, som var ett fält af
en kvarts mil. Icke långt förr än man kom till
| själfva udden såg man en murad källa utan aflopp,
med godt vatten, Rosenkinds källa kallad, och strax
| härvid sågs ruinerna af Rosenkinds kapell, som for-
dom varit underhållet, då fisklägena voro på denna
holme i myckenhet på den tiden, sillen gick årligen
till dessa stränder, men som den afvikit hafva både
fisklägen och kyrka förfallit.

É Sillgarnen lågo på marken att torkas, lika andra
djupnät med maskor så små, att man endast kunde
träda fingren igenom dem.

I Tobisnoten fingo vi ock här se, som bestod af
ett buldanslakan, som var 2 å 3 alnar högt och
lika bredt; vid detta var på bägge ändar häftadt ett

nät, gjordt af tageltråd, tjock som en gåspenna, till

| samma längd och höjd som lakanet, med maskor,
ä genom hvilka man kunde träda 4 finger; ett rep

É ofvan och nedan hvar tändel, som på bägge sidor
i gick längre ut än nätet, fäst på ändarna vid en trä-
båge, med hvilken denna not drogs; stenar voro vid

Fundra tändelen och träflan vid öfra; ingen kil var

på noten, emedan fisken sökte strax det hvita lakanet:

ty hvar som hvitt kastas, dit begifver han sig.

(å Tobis kallas här ammodytes tobianus, angvilla
de arena eller sandilz ichtyologorum, som är en

" liten fisk, kvarterslång, rund, lik en siklöja, utan
synliga fjäll; ryggfenan, af 60 mjuka strålar, tager

sin begynnelse en tvärfinger ifrån hufvudet, utsträc-
kande sig efter hela ryggen inemot stjärten; bröst-

S fenor af 15 strålar hvardera, af hvilka den största

— är kort, den sista kortast; inga magfenor; bakfenan

(pinna ani) ifrån utgången till stjärten utsträckt med

84 CARL VON LINNÉ

vudet är rundt och spetsigt; undre käken är mycket
längre och spetsigare än öfre; ögat blekgult med
svart sten; ryggen grå med mörkaktiga tvära fläckar;

sidor och mage silfverfärgade; gältäcket (membrana

32 strålar; en klufven stjärtfena af 14 strålar; huf-

;

|
,
[
i

branchiostega) af 7 strålar. Denna fisken brukades :

till bete på krokar att fånga torsk med.

Torsken, som här fångades, var ett enda slag.

Torsksläktet är ganska vidlyftigt, ty har jag af nö-

den att beskrifva den, som här fångas: ryggen är

grå med gulaktiga fläckar; magen är hvit med oänd-
ligt små svarta punkter; den förra ryggfenan har

14 strålar, den andra 19; den förra gumpfenan har

20 strålar, den andra 16; bröstfenorna hafva 17
strålar, magfenorna 6; gältäcket har 7 strålar.
Tänderna inga flera än de som sitta i käkarna; en
liten rund spetsig mjuk töm, af en tvärfingers längd,
hänger under spetsen af undra käken. Denna fisk
och små sill är det förnämsta man här fiskar.
Strandskjuror, fiskmåsar och vipor flögo och
skreko öfver oss; en strandskjura (hematopus) sköts
vingen af, att hon ej kunde flyga; maken flög bort,
kom strax igen, ville ingalunda öfvergifva den
skjutna, men ändtligen nödgades lämna honom i nö-
den, som inte hjälpas kunde. Näbbet var längre än
hufvudet; på sidorna ihopkramadt, dock mest mot
spetsen, som: var mer gul med den öfra delen något
längre, till färgen ganska mycket högrödt, att man
vet ingen svensk fågel med så rödt näbb, näsborrarna
aflånga, genom hvilka man såg dagen; ögonlocken
voro rundt omkring ögonen bara med en högröd
ring, ögat inuti rödt med en svart sten, hufvudet,
halsen ner till bröstet, ryggen från halsen till midt
på voro svarta, men däremot voro följande delar hvita,
nämligen bröstet, magen, bakdelen af ryggen samt
vingarnas och stjärtens öfre och undre täckfjädrar.
Stjärtpennorna voro 12, alla lika långa, ifrån basen

ÖLANDSRESAN 85

till midt på hvita, därifrån till spetsen svarta. Ving-
pennorna, de yttre, voro svarta, men midt på hade
de en aflång hvit strimma, utom det att inre kanten
var hvit, de inre voro svarta med hvit kant och
bas, fötterna köttfärgade med 3 tjocka tår, af hvilka
den yttre är ihopfogad med mellantån; naglarna hvit-
aktiga, låren halfbara och tungan hel.

Tvenne hvita och för oss främmande fåglar, som
voro något större än fiskmåsar, sågos på landet, men
flögo upp vid vårt annalkande; en af dem sköts strax,
och berättades oss, att folket kallade honom skär-
fläcka och att han endast fanns här på yttersta udden
af Öland; maken flög ut i hafvet, hvarest han sam
som en and.

Skärfläckan var till färgen helt hvit, utom huf-
vudet ofvanpå och ofvanpå halsen och på bägge si-
dorna af ryggen, samt ofvanpå vingarna svart; ofvan-
för stjärten voro fjädrarna ock svarta. Vingpen-
norna voro, de främsta de längsta, af hvilka de 8
första voro svarta, men emot basen hvita således,
att ju mindre de blefvo, ju mer blefvo de hvita mot
basen, så att den sista hade allenast en svart fläck
vid spetsen, men alla de öfriga vingpennorna voro
helt hvita såväl som deras täckfjädrar, utom de 5
första, som voro emot spetsarna svarta. Stjärtpen-
norna voro ganska korta och hvita. Låren halfbara,
benen blåaktiga, 2 å 3 gånger längre än stjärten.
Fötterna slutades med en liten baktumme och svarta
naglar; en liten hvit fläck ofvan och under ögat.
Näbbet är det märkvärdigaste på denna fågel, som
är svart, nedtryckt, 3 gånger längre än hufvudet,
som en syl spetsigt, gående i krok, uppåt tillbakaböjd,
varande spetsarna på hvarje käk helt tunna såsom af
pergament, näsborrarna voro aflånga och igenom-
synliga. Denna fågel är så mycket underligare, som
hans art är den enda, hvilken skaparen gifvit ett

86 CARL VON LINNÉ

tillbakaböjdt näbb, med hvilket han i dyn, såsom
en plog, ristar att söka sig föda.

Löss finnas mest på alla fåglar och fyrfotade djur,
ja ofta fiskar. Redi har varit så kuriös, att han af-
ritat öfver 30 slags fågellöss; ty sågo vi efter på
dessa tvenne rara fåglar 'och funno på dem deras
egna kräk.

Strandskjurelusen var stor som en loppa, hård
och seglifvad, hon lopp fort och var till färgen gul-
brun (glauca), hufvudet var rundaktigt, flatt, något
upphöjdt; magen var oval, spetsigare åt bröstet med
10 tvära bleka inskärningar; på sidorna vid bakre
delen af magen voro hår; halsen var ganska smal,
fötterna korta och hornen ganska korta.

Skärfläckelusen var mörk och aflång; hufvu-
det nästan trekantigt, spetsigt med en inskuren tvär-
linje midt öfver hufvudet, magen var aflång nästan
som en linje, något bredare midt på med 8 inskär-
ningar; fötterna korta och krokiga; hornen små,
korta och med knappar slutande.

Vipbon sågos åtskilliga här på fältet, merendels
med 4 ägg uti, hvilka ägg voro till färgen gråaktiga,
ojämnt beströdda med svarta och mörka ojämna
fläckar. Uti ett af dessa, som öppnades och som
något legat under modren, sågo vi redan lifstrådarna
nyss påbegynta med många greniga blodröda ådror,
ett blekt hjärta och 2 svarta ögon.

Allra yttersta spetsen af Ölands södra udde lyste
här och där upp utur vattnet, med många tvära
reflar, som lärde att sjöfarande ej borde vara för
närgångna. :

Härifrån ställdes vår resa i norr långs efter östra
sjökanten af Öland.

Schäferiängen fingo vi strax resa igenom, som
låg emellan Ottenby lund och östra hafskanten, var
vid pass tre åttondedels mil lång, inbärgades snart

ÖLANDSRESAN 87

|G

| i” halfva landet åt Ottenby ladugård, på hvilken for-
dom varit schäferi.
; Växter på denna äng voro synnerligen följande.
"Alopecurus culmo erecto växte där som vattnet stått
öfver vintern och gjort bara fläckar. Rumex foliis
lanceolato hastatis gjorde de platser, som voro nå-
got upphöjda, röda med sina blommor; orchis morio
växte mycket på ängen. Token stod ibland buskarna
af 122 alns höjd, till tecken att hjortar ej så gärna
äta honom som oxar och hästar. Ulmaria växte där
som var sidländt och kallades här helt artigt kall-
gräs, emedan hon växer på kalljord i. e. sidländt
jordmån, som om nätterna gifver en kall dimma
ifrån sig, skadlig för säden; alltså ock utstakar
| kalljorden ifrån den andra. Trientalis, iris, myrica
; sågs mycket häromkring, hvilken senare gjorde att
smöret smakade af lök.
i Euphorbia, som Rudbecken kallat tithymalus
j maximus oelandicus, stod här midt på ängen vid
fjällbäcken i myckenhet, aldrig tillförne af oss i
j Sverige vild sedd; han växte i buskar af ett par al-
nars höjd, stjälken går årligen bort, bladen äro
strödda, lancettlika, trubbiga och hela; involucra par-
tialia voro fyrbladiga med 4 blomskaft, som hvardera
j delades och fördelades uti tvenne grenar med tvenne
; blad; de första blommorna voro hannar med 5 kron-
blad, men de som sutto emellan de tvådelade grenarna
voro hermafroditer med 4 kronblad, blommorna voro
gula och kronbladen hela. Sedermera sågs samma
växt hela dagen här och där i ängarna och alfvaren.
Resan låg nu tillbaka utur Ottenby distrikt
genom den 3 alnars breda muren, som gick i rät linje
tvärs öfver landet, vi följde östra hafskanten åt
norr, men togo af på vänstra handen uppåt alf-
varen, till en gård som heter Kärre, där att betrakta
Kärrekusa.
Kärrekusa är en källa, som ligger ej långt från

88 CARL VON LINNÉ

SESSTESETESST

gården på flata hälleberget, af naturen själf gjord
med en aflång springa af en famns längd och en alns

bredd midtpå, ihopdragen på bägge ändar, varandes
122 aln djup, något konkav på sidorna inuti; under
norra ändan af denna springa går mer än en famns
långt hål, fallande eller slutande neder åt berget, i
hvilken håla aldrig tryter vatten.

Alfvaren var allt bort till Eketorpsborg täckt

med tufvor och utsirad med cistus oelandicus, an-
thyllis rubra och token.

Eketorpsborg besågs med dess ruiner och ner-
fallna murar, som låg en kvarts mil ifrån östra
hafsstranden och som fordom varit en af de yppersta
på detta land; ty han var ett muskötskott i diameter
med en källa midt uti, som alltid gifver vatten.
Utan tvifvel ha dessa borgar varit asyler för invån-
arna, förrän krut och lod voro upptäckta.

Murar eller ruiner efter gärdesgårdar, som voro
tecken till stora instängda platser på alfvaren, satte
vår åtanke uti uppmärksamhet om denna sterila alf-
varen fordom varit mer fruktbar och då kultiverad,
delad och instängd; ty skulle här allenast varit betes-
hagar fordom, måste den tiden ofelbart alfvaren varit
mer fruktbärande än han nu är.

Alfvaren bringar nu föga af sig annat gräs än
den festuca, som jag färggräs kallat; det växer
här kort, en tvärfinger långt och glest, tjänar endast
för fåren, som gå här långt fetare och friskare, än
i det bästa bete; ingen ort i Sverige tycks så vara

skapt för fårbete, som denna alfvaren, allenast

andra djur ej förtärde deras vinterföda.

Gårdar lågo här några stycken på de ställen af
alfvaren, hvarest jorden är djupare och landet mera
högländt; ty på de sidländta ställena af alfvaren står
vattnet öfver allt, vinter vår och höst.

Alfvaren var inte delad till vissa socknar eller
byar, om man undantager dessa små gårdar, som lågo

ÖLANDSRESAN 89

på sidan, alltså ej heller afstängd med gärdesgårdar
alltifrån Ottenby mur intill Borgholms slott; dock
hålla hästarna sig, som här gå i bet, på den trakten
de äro vana.

j Gräsgårds gästgifvaregård låg tre kvarts mil
ifrån Ottenby, men efter vår krokresa långt längre;
| här sågs ett stort och frodigt folk, klädt efter gam-
malt ärligt mod, med stora vida byxor och med en
”tvärfingers bred flik, där ärmen fästes vid lifvet på
tröjan.

: Trebyborg låg ej långt ifrån vägen på högra han-
den: ty reste vi honom att bese; denna borg låg på
alfvaren och var hopsatt af 3 mindre borgar ställda i
rad: den första var minst, den mellersta störst, den
nordligaste medelmåttig; murarna hafva i honom varit
3 alnar breda, alltså själfva borgen tämligen fast att
gå på; vid inre sidan af muren sågos ruinerna efter
kamrar, i hvilka folket ofelbart haft sina nattläger.

| SANAuNG,

; a fr K VIN,
Fa AE
; 5 ON KRA
3 SS Te WR- > H 2
j > = 32 MN
| NÄ ler NY bönen
ERRIN sr
; N LAT >å

| args NSP

[ Segerstad kyrka sågs af oss vid middagstiden.
Här läste vi uti en gammal kyrkbok, att år 1624

hade elden kommit lös i ljungen, nordost från Otten-
by lund, och brunnit så häftigt, att allmogen med
största möda mäktade förhindra, det ej lunden itän-
des; men denna tiden fanns på det stället ingen ljung,
utom något litet inuti själfva lunden, men den så
låg, att han knappt kunde synas. Så förändra hund-

I

SSK FPS a DV UREA

i
Fl
2

90 CARL VON LINNÉ

drade år jordmånen utan att lämna tecken till or-/
saken. Får man gissa uti en resebeskrifning, skulle
jag tro att ljungen gått bort genom det, att trakten
blifvit instängd inom stora muren, då örter och gräs
fått växa, friare för kreaturen: ty jag har sett
på andra ställen den sterilaste ljunghed, i 8 år in-
stängd, förvandlats i äng, och jag har sett de allra
största ängar, där i mannaminne varit äng, som ut-
lagd blifvit med ljung bevuxne.

Landtborgen och vår väg blef här lägre och
knappt synlig eller skild ifrån alfvar och strandsidan,
vid pass en kvarts mil från hafvet löpandes.

Kyrkorna äro mest anlagda på landtborgen, där
jorden är till några alnar djup, kanske därför att man
i kyrkogårdarna må kunna begrafva liken. De gamla
lära ock för samma orsaks skull haft här sina ätte-
platser, af hvilka hela landborgen var full intill
Hulterstad. Somliga af dessa ätteplatser voro med
stenar i ring kringlagda, somliga istora fyrkanter,
hvilka sista voro de bredaste och ofta med rundlar
inuti utsirade. ;

Milby äng, som vi reste öfver, var väl en kvarts
mil lång, men sågs dock ej på henne något märk-
värdigt utom tithymalus oelandicus, och vid dess
norra gärdesgård en hop stora hagtorner, af hvilka
somliga så här som vid Hulterstad hade i sin krona
3 å 5 famnars bredd och i sin stam voro tjockare,
än manslår. Andra träd såg man inte.

Token växte på alla tufvor, af hvilka alfvaren
här på orten var full; men tog hastigt af och för-
försvann vid Hultersta åt norra sidan.

Landsvägen var här just en kedja af ätteplatser.

Skvalter, eller små kvarnar, som drifvas med
vatten vår och höst allenast, såg man här vid alf-
varsidan, dem man tillförne knappt märkt på Öland.
Dammen, som var byggd af sten och torf, stod nu
torr, där man märkte att emellan stenarna var hafs-

ÖLANDSRESAN 91

(fucus) stoppad, det man inte sett förut i
erige praktiseras, dock är värdt att ihågkommas;
A tången ruttnar ganska sent, sväller och får lik-
om nytt lif hvar gång vattnet kommer på henne,
alltså ock håller dammen tätare än något annat.
Natten blefvo vi öfver i Hulterstad en och en
kvarts mil från Segerstad.

G Juni 9.

— Uppståndna af sängen, gingo vi om morgonen
ed till hafsstranden, som låg en åttondedels mil

lärkorna tillrade i luften.

i Hällar och bergflisor lågo vid stranden bara,
"sedan jorden var afsköljd, deras öfra sida var helt
"vågfull af hafsvågorna nötta och slipade.

— — Hafstången (fucus) uppfördes lasstals ifrån
"Stranden på åkrarna, där han lades i högar, utsprid-
des af en annan, nedplöjdes af den tredje, så att
på slutet endast spetsarna lyste öfver jorden och
gålfvo ett lugn för säden, som skulle upprinna af sitt
frö. Af sådan gödsel hafva alla de, som bo vid hafs-
stränderna, godt förråd; ty han uppkastades så ymnigt
af hafvet, att alla stränder härmed betäckas. Bön-
"derna själfva berättade oss, att denna tången i sand-
fulla åkrar snart blifver till mylla, fast han icke
gifver den starkaste gödsel.

| Plant&e succulente, eller växter med tjockt kött
och saftfulla blad, blefvo alla de, som växte på
1 tranden, fastän de flesta af dessa på andra
ställen hafva helt tunna och torra blad; sådana voro
atriplex angustissimo & longissimo folio, plantago
latifolia, glaux, trifolium, galium luteum, polygonum.
Alla andra succulenta växter lefva på det torra
och tåla ingen våt jordmån. Inga växter sågos på

92 CARL VON LINNÉ

hafsbottnen, utom en conferva, som växte liksom i
buskar. :

Cancer, pulex fluviatilis, var här öfverflödig
vid stranden, blef alltså nogare skärskådad: stjärten
var tveklufven, under stjärten voro 2 par fötter,
hvardera med tvenne fingrar, midt under stjärten
voro 3 par tillbakaböjda fötter; under själfva kro
pen voro 3 par fötter, som pekade framåt med två-
klufna klor. :

En acarus, som var liten och röd, lik den so
om sommaren plägar hålla sig på vinbären, fast
dubbelt större, sprang på stenarna, som stodo vid
stranden, rätt allmänt, dess mage var rödbrun, men
alla dess fötter blodröda.

Viola martia inodora stod, ej långt från stran-
den, i myckenhet med hvita blommor.

Scarabeus niger sprang på marken; då vi honom
togo, utspydde han sitt gift att hämnas på 088;
han luktade starkt och elakt, hans horn voro svarta
med 10 leder nästan så långa som halfva kroppen,
fötterna och hela undre delen voro svarta. Hufvud
och bröstskölden voro glatta och på gult stötande
gröna, bägge vingskalen tillsammans lagda voro reff-
lade med 8 fåror eller 7 upphöjda streck, de voro
gulgröna och högt glänsande med gulröda sidkanter;
då insekten sågs med mikroskop, var bröstet, huf-
vudet och de hålade fåror på vingskalen med täta
punkter beströdda.

Slånbuskarna växte här på östra sidan ganska
små och ej så frodigt, som på västra sidan.

Byarna luktade och osade här vidrigt af det in-
vånarna brännt torr kodynga, upphämtad på marken,
om torra sommardagen, med hvilken de nödgas, i
brist af annat bränsle, baka och koka, såsom på
skånska slätten.

Uthusen voro mest byggda af sten för månage,
och mäktade landtmännen sällan med att hålla sig

;
;
4
bk

ÖLANDSRESAN 93

jandra hus af trä, än den varma hvardagsstugan.
Hade folket bättre ler och ej så mjöligt eller sand-
blandadt, eller ock kalk, kunde ingenstädes vara lät-
[fare att få till hela gården stenhus, ty mursten är
öfver allt till fångs, och kalksten ligger allestädes
jå, att endast veden fattas att bränna kalken med.
" Halmtaken täcktes med torf, men hafstången la-
les emellan torf och halm; och på andra ställen
lades tången öfverst på ryggåsen af halmtaken utan
Bondhustrurna voro klädda med en hvit klut,
im var knuten i nacken, och pigorna hade öfver sitt
ätade hår en liten mössa af ett kvarters diameter,
om endast inneslöt det uppflätade håret i nacken.
Färggräsen, som här brukades af bondhustrurna,
Foro ängsblad (scabiosa succisa), med hvilka ull fär-
gades med grön och icke gul, konig (origanum), med
"Hvilket färgades brunt, likt med stenmossefärgen,
"brunskär (bidens men ej eupatorium, som andra
"Skrifvit), med hvilken ylletyger färgades brandgula.
— — Melampyrum spicis conicis laxis laceris såg man
"åkrarna med sina purpurfärgade ax och med sin
Taka upprätta stjälk, hvilken ört man endast till-
örne sett på skånska slätterna ibland sådden.
— Pulsatilla, foliis decompositis pinnatis, flore pen-
1lo: limboreflexo, stod öfver alla skarpa och torra
"Platser, orörd af hästarna.
Malört växte vid alla byar i myckenhet.
> Ranunculus foliis ternatis integerrimis, som sågs
len 5 juni på Vårbyborg till ett bar stånd, och som
cke allenast tillförne aldrig i Sverige varit sedd, utan
ifven ganska rar i hela Europa, fanns af oss på åk-
rna och åkerrenarna emellan Hulterstad kyrka och
nästa byn i norr jämte landsvägen uti otrolig myc-
tenhet: hon hade på stjälken flere blad och åtskilliga
ördelta grenar, blommorna voro helt gula och glän-
ande, större än på ranunculus acri, squamula necta-

1
|

rii vid basen af hvart kronblad var crenata och
pistillorum capitulum var aflångt såsom uti adonisg
radix tuberosa sessilis conglobata skickade ut på si
dorna långa trådar, vid hvilkas spetsar sutto små
radices tuberos&e; hela växten var tomentosa såsom
cyanus; stjälken var en half aln lång och rak,
rotbladen voro ovato-lanceolata trubbiga med blad:
skaft; stjälkbladen voro 3 på hvart bladskaft,
hvilka det mellersta var något längre och de öfversta
bladen alltid smalare, blommorna slutade grenarna,
sittande på sina blomskaft, ägande hvartdera sitt
eget fembladiga blomfoder; på somliga blommor voro
hvita fläckar, men på dem var öfversta huden skilj
ifrån den andra.

Tribergaborg att bese, lämnade vi landevåged
vid första byn, och reste på vänstra handen uppåt
alfvaren; han var ett bösskott i diameter; hans mu-
rar hade varit ganska fasta och likasom skodda
med ny mur utanpå; ett par famnar utom borgen
sågos ruinerna efter en mur, som utan tvifvel varit
en förskans. Då vi uppbröto stenar, att se om
borgen fordom varit murad med kalk, hvarefter man
tycktes finna små vestigia, fast af många hundrade
år mest utplånade, fann man små cochleas af 7 spirers
längd, stora som hvetekorn, brunaktiga, vridna emot
solen.

Bössor, som voro här på ianndöt förbjudna, att
bönderna icke måtte föra våld på hjortarna, tyckte
de själfva, att snarare borde befallas dem förskaffa
sig, synnerligen vid krigstider, hvarigenom de för-
mente sig kunna afhålla små fartyg, som endast vid
deras stränder hamna kunde. Några finnskutor hade
här för ett par dagar sedan lagt sig på redden; fol-
ket, som fruktade fientlighet, samlade sig med väp-
nad hand, men gingo flata tillbakas när de sågo
sina egna.

Landtborgen här på trakten kunde knappt mär-

94 CARL VON LINNÉ

ÖLANDSRESAN 95

kas, -ty han var föga högre än landet, ingalunda
brant; han låg en åttondels å en kvarts mil ifrån
hafvet.

Å Stenåsa kyrka restes förbi; åkerfälten stodo gula
af åkersenap.

i Sandby kyrka kommo vi till vid middagen. På
kyrkogården stodo 2 höga runstenar, med helt ar-
tigt invecklade ormslingor liksom valknutar; på den
6 enen, som var närmast kyrkan, sågos följande bok-

YNPH- sVINsRHat x bT HIP IVTRA
IN: PAR

1 Den andra stenen hade vid pass följande bok-
stäfver:

DEASBRIDRRHYTNSPNBIbl+xtPNRa
HPA xb tbx +PRIDISANKIPIASHMIE
MAPNRx Hlt Peltta

; Man kunde märka, att bägge stenarna varit
skrifna af en mästare, ty i bägge fanns en sällsam
okstaf, som torde vara E, hvilken bestod af ett per-
Pendikulärt streck med en punkt midt uti, hvilken
Punkt var cylindrisk och så stor, att man kunde
a in lillfingret uti honom.

Ett barn fördes till mig af en fattig kvinna,
som sig hjärtligen beklagade, det hennes grannkvinna
förebrått, att hon låtit döpa sitt barn med mans-

926 CARL VON LINNÉ

af hvad kön det säkert vore.”
Färgegräs, som här på orten brukas, voro: färs
blad af scabiosa succisa, hvilka kokas med garnet
hvarftals (stratum supra stratum) lagda, så länge som
ett kok fisk; detta står sedan öfver natten i grytan,
och om morgonen därefter tages garnet upp, som
ännu intet synes färgadt; grytan med koket värmer
upp, garnet lägges på käppar öfver grytan och immar
med ett täckfat, att imman ej må bortflyga, utar
saturera garnet, såsom denna imman är det son
färgar grönt; men då garnet om morgonen upp
tages utur grytan, vrides det, bladen bortkastas
litet aska lägges i koket och garnet ofta neddoppas.
Med brunskär färgas således: garnet tvättas, torkas
betas med alun, åter torkas; brunskären rå och
grön sönderhackas, blandas hvarftals (s. s. s.) med
garnet, kokas ett par timmar, hvarunder väl röres
och vändes att allt blifver lika gult. Med sten:
mossa färgas brunt, blandadt s. s. s. med garnet,
kokt i vatten med litet lut, att färgen må bättre
fästa, men garnet betas intet. Ljusgult får man ge
nom enmossan (lichen fulvus, sinibus dedaleis) som
gör en vacker gul färg: skiäle (serratula) gifver och
gul färg, då garnet betas med alun; örten, som därtil
hackas, kokas s. s. s. och då det något litet koka
slås lut till och kokas mera. Konig (origanum) gif.
ver en högbrun rödaktig färg; örten torkas, sönder.
HKackas, kokas med garnet, som tages ofta upp och
klappas. Apelbark gifver en citrongul mycket täck
färg och lifligare än skiäle. Sot med vatten kokt gif
ver brun färg, mörkare än stenmossa.
Sempervivum växte på taken; athamanta liba:

namn, som likväl vore flicka, bedjandes mig säga i
|

+ Den undersökning, Linné med anledning häraf före
tog, gaf vid handen att barnets könsdelar voro rudimentär:
och missbildade, men att modern nog haft rätt i att gifv:
barnet mansnamn.

ÖLANDSRESAN 97

notis dicta, onopordum och malört växte på kyrko-
ården; fläder vid de flesta byar; cichorium och behen
bum vid åkrarna.

> Slak köpes hit ifrån Torslunda och brukas att
täcka tak med, och är långt tjänligare än hafs-
tång, ex relat. pastoris loci.

Sill och torsk fångas på denna östra sidan, men
intet på den västra; ty såg man bönderna komma
därifrån hit hoptals att köpa fisk.

— Gårby kyrka låg en kvarts mil ifrån Sandby. På
kyrkogården, i S. O. från kyrkan, lästes följande
bokstäfver på en runsten:

PERERNDRRI4T>h14 I dllblt Pt
| HNbeh lab] I bt REP PID AD PMRIA
| BRADIA + hs HITRIER.

| Midt på samma sten sågos följande bokstäfver,
pe mindre och mer förnötta:

TRIF+FPNIR+Hb+ xp?

Norra Möckleby låg en half mil ifrån Gårby, men
"som intet sällsamt här märktes, ställde vi strax
"Vår resa åt Runstens kyrka, dit vi hade en half mil.
; På vägen åt Runsten, utom de många ätteplatser,
Som vi sett hela dagen, märktes vid Lapperstad, en by
närmast intill Runstens kyrka, ganska många upp-
rättade fyrkantiga stenar.

| Natten hvilade vi efter en varm dag uti Run-
sten hos pastorn, magister Anders Brauner, som
med mycken omsorg följande dagen följde att visa
OSS hvad där på orten märkvärdigt var.

.— Linné.

98 CARL VON LINNÉ

Juni 10.

Runstens kyrka hade vid sin södra sida en 2 |
sten med ringa skrift, på hvilken sågos följande bok-
stäfver:

TH TBIIHNTT
ENPBIFRHTATR H't!THF-

Brudarna berättades här om bröllopsdagen hafva
för sedvänja, att med sina brudpigor löpa till kyrkan,
då brudgummen rider med sina karlar, hvarvid bru-
den måste så laga, att hon kommer strax i kyrkan
efter honom. För bröllopsdagen, då för henne tredje
gången lyses af predikstolen, hafver hon på sig en
kappa, går därmed ur kyrkan, just då prästen går
af predikstolen, hafvandes i följe en giftvuxen piga,
med hvilken hon går omkring till sina sockenbor,
den ene efter den andre, ställandes sig inom dörren
helt worörlig, allenast mniger, utan att tala; folket
förstår dock språket, den ena gifver henne tallrikar,
en annan fat, en annan skedar etc., och får hon så-
ledes allt hvad till ett kök behöfves; husmödrarna
hafva alltid tillreds sina skänker, dem pigan stop-
par i sin säck och bär med bruden; det går således
ganska fort för suppleanten, som ofta genomfarit
hela socknen förr än folket kommer utur kyrkan; ty
socknarna här på landet äro ej vidlyftiga och bestå
allenast af några byar, som ligga tätt intill hvar-
andra, merendels inom en kvarts å en half mils
diameter.

Kompassen kallas här på orten norringen, och
handkvarnen pinan.

Vi voro föga komna från Runstens kyrka, förrän
vi vid Bjärby fingo se en stor upprest runsten,

ÖLANDSRESAN 99

på högra handen om vägen, hvilken var med 3 om-
gångar skrifven:

GI YRENT-RHISTYTELEDIS HIPTPTRI VLENR
& RAT tPTIRNHANIATRIA FRIPIHYIRIFTN
2NTH:-:

Strax härefter, förr än vi kommo fram till Ler-
kaka by, låg invid vägen på vänstra handen en itu-
slagen runsten, med tvenne rader omskrifven:

HPRENY FEV AMNPGtYLISRHITNSTE UT «
PIP NAS DIVGPNRhIxPHIR P1
L örn «blt x HNGN-

— FIRb4 LEILA INGR+PRR PHPIYYNINGDE
RER HSN

? En rund sten eller en gråsten lik en glob, något

nedtryckt (lenticulari globosus), i omkretsen af 31/2
7 famn, låg ofvanpå ett stenrös midtför Folkslunda
uti en äng bredvid vägen på vänstra handen, se-
dan vi kommit en kvarts mil ifrån Runstens kyrka.
Denna sten sades ligga rätt midt emellan norra
och södra udden af ön, att man således nu var midt
: på landet, fast på östra sidan; ty Öland är aflångt.
É Långelöts kyrka kommo vi till efter en half mil

från Runsten. Här togo vi af vägen åt väster att
É bese Ismanstorpsborg; strax fingo vi i ögonsikte långt

ifrån oss Borgholms slott; landet begynte här antaga
ett helt annat utseende, blifva fullt af enbuskar, små
i hassel, björk och ek; hagtorn hade tilltagit hela
dagen och blifvit mer och mer på alla ställen; hassel-

100 CARL VON LINNÉ kl

buskarna buro de bästa och flesta nötter, fast de
ofta ej voro 3 kvarter höga. HEfter tre åttondedels
mil ifrån Långelöts kyrka kommo vi till borgen, som
låg här midt på landet, inuti själfva skogen, och med
skog öfvervuxen.

Ismanstorpsborg låg midt i själfva landet en
half mil så ifrån östra som från västra hafskanten,
och var ifrån honom till södra och norra ändan at
ön nästan lika långt. Han var emot de andra bor-
gar, som man sett på alfvaren, liksom en hufvud-
stad ibland små fläckar. Hans murar voro ännu mer
än 2 famnar höga, 3 famnar breda, fast så många
stenar nedfallit, att detta knappt syntes. Han var
inuti 150 å 160 steg eller alnar i diameter, för-
delt med små nedfallna murar liksom i kloster, med
hus på alla sätt ställda, af hvilka man ingen redig-
het kunde ernå, emedan buskar och träd alldeles
tagit öfverhanden. De rum, som voro på sidorna
inom muren, stodo ut aflånga såsom kamrar; emellan
hvar kammare var så stor spatium, som hvar kam-
mare var bred; midtuti borgen hade varit några kam-
rar, men ojämnt och synnerligen särdelta. I denna
borg växte rhammus catharticus (vigeltorn), ossea,
(benved), sanicula, asclepias, mercurialis, trichomanes,
hypericum, polygonatum, orchis militaris minima.
Härifrån reste vi samma väg tillbaka till Långelöts
kyrka.

Surbrunnar hade vi intet sett här på landet,
förr än vi kommo till Långelöts kyrka, hvarest på
själfva kyrkogården, öster om kyrkan, tvenne brun-
nar voro uppgräfna, af hvilka den nedersta, som låg
närmast till kyrkogårdsmuren, höll mineral. Bläck-
smaken, blå hinnan och den gula ockran utanför
kyrkomuren, dessa föranläto oss att göra följande
prof: a) af saccharum saturni blef vattnet mjölkfär-
gadt; b) af resina gallarum blef det brunt; c) af solu-

ÖLANDSRESAN 101

4 io lune fick det först en opal färg, sedermera blef
något brunaktigt; d) af spiritus salis amoniaci blef
vattnet ej ändradt; e) succus heliotropii färgades det
helt violett; f) af minium miste det sin bläcksmak.
Alltså kunde detta vattnet drickas af sjukligt folk
uti åtskilliga passioner, allenast brunnen blef förut
| väl rensad, och man ej alltför kräsmagad fruktade
för sådan mineral, som insmugit sig af lik och dödas
kroppar.

Resan ställdes härifrån på högra handen åt en
Jund och några åkrar, där orten var berömd för
"att frambringa allt hvad rart var ibland växter, men
"här fanns intet, som ej var sedt tillförne: orchis hiante
”cucullo växte här till sitt eget förakt ymnig, orchis
- militaris minima, orchides palmate omnes, origa-
num, viscaria, turritis 1 foliis subtus ferrugineis
eu leprosis, polygonatum, geranium pedunculis uni-
Hloris, iacea laciniata, muscipula montana hirsuta
Ruppii voro här allmänna.

> Väggarna stoppades här på orten med hafs-
tång i stället för mossa, men ännu hellre med gräs.
; Gräs kallas här de långa smala bladen, lika smala
"band, som uppkastas till hafsstranden antingen helt
hvita eller ock helt svarta, och som man gissar torde
vara blad antingen af ruppia, eller det som ännu

är likare, af alga angustifolia vittiariorum 1. B:
—C. B., hvilka först äro helt gvarta, och sedermera,
”uppkastade på stranden, helt hvita blekas af solen.
Raj. syn. 3. p. 52. n. I. Den, som vid dessa blad
finner någon fruktifikation, kan säkrare säga af hvad
"genus de äro, än vi som den intet kunde finna.

; På resan än vidare gingo vi in uti en by, där golf-
vet var beströdt med ulmaria och dubbla narcisser.
j Byting eller förbytt barn förmentes en gosse
Vara, som här till oss hades. Han var en gosse om
13 år, född och buren utan förstånd; han kunde hvar-

ä
4

|
1

102 CARL VON LINNÉ

ken sitta, stå eller gå; hans händer och ben lydde
intet själens befallning; han talade intet, men mum-
lade något, hans öfre framtänder stodo rätt ut och
hans ögon sågo i kors; han tycktes ock knappt höra;
han hade smala ben, löst hull och i ansiktet var
mera lik en flicka än en gosse; alla hans åthäfvor
voro så oartiga, att man ryste därvid. Han var
olyckligt född, hvarken sig själf till nöjes eller pu-
blikum till nytta eller sin skapare till pris; af ho-
nom lärde andra prisa Gud för en välskapad kropp.
Han var ingen byting, utan han hade en sjukdom,
som kallas hieranosos. Modren frågades af mig,
om hon blifvit skrämd den tiden hon honom bar i
sin kved, och hon bekänner sig blifvit hjärtligen
förfärad öfver flera karlar, som kommo att slåss
med dragna knifvar och så när tagit lifvet af hvar-
andra; hvarpå hon märkte, att fostret sedermera låg
på ena sidan såsom dödt och orörligt, att ingen flöt-
ning med det såsom med andra barn kändes.
Resan ställdes ifrån Långelöt till Gärdslösa
kyrka; på vägen råkade vi en runsten vid öfre
Bågby på högra handen, hvilken var så af mossa
(lichen crustaceo leproso albo) öfvervuxen att man
i hastig förbifart knappt kunde läsa några bokstäfver.

HVEPRANPPIHR > + bl tIRPIRID:

Ett litet stycke bättre fram och innan man kom
till Gärdslösa stodo vid kvarnbäcken tvenne upp-
rättade stenar, en på hvardera sidan af häcken;
den norra stenen hade ingen påskrift, men den södra
vid pass följande:

NFL TERO PAA > PEONRYNIPERAE
+tbH PI TT PARHHINS TH

ÖLANDSRESAN 103

— Kvinnfolken här på orten såg man allestädes
| sysselsatta, hafvandes merendels i handen en strumpa
med nålar att sticka på

i Golfstenarna vid Gärdslösa, som voro af röd-
aktig ölandssten, lågo helt våta i varmaste sommar-
dagen och spådde våtväder, det ock dagen efter
| skedde; en sällsam egenskap af sten, som brytt de
flesta naturkunniga. Denna egenskap torde vara
orsaken, att folket här på landet ej bygger sig bo-
ningshus af denna sten, som allestädes kan fås tjän-
lig och tillräcklig, men som ofelbart skulle skada
hälsan.
; Natten hvilade vi efter en varm och behaglig
Fdag uti Gärdslösa.

Juni 11.

Om morgonen då vi reste ifrån Gärdslösa gjorde
pastor Lundvall och befallningsmannen oss följe, som
de hört att allmogen höllo oss för spioner, och
hade mycken uppmärksamhet på vår resa.

Förr än vi kommo fram till Gärdslösa kyrka,
— lågo 4 stora stenflisor öfver en bäck, af hvilka den
tredje i ordningen fordom varit runsten, men nu så
— afnött, att endast ormslingorna kunde synas.

d Plantago «foliis semicylindraceis integerrimis
växte öfver hela fältet inemot Tjustaby; bladen voro
— ofvanpå fläckiga som en orm, och där bladen kommo
upp ur roten satt en lång hvit ull.

3 Hvete växer det bästa och härligaste, icke
allenast öfver Öland utan snart sagdt öfver hela
— Sverige, här i Gärdslösa pastorat, som är det största
här på landet.

E Sandig jordmån begynte vi nu märka, som räckte
allt till norra udden, hvarför ock åkrarna mera äro
underkastade äfventyr för torkan, än de förre; så att
É folket måste nödsakligen nedplöja hafstång i åkern,

104 CARL VON LINNÉ

att det starka blåsvädret här å orten ej må kasta
sanden bort och lämna roten bar; hvarför ock, då
tiden är landtmannen nog tillräcklig, hela åkern be-
strös efter såningen med hafstång.

Landtborgen kunde man hela denna dagen knappt
märka: ty landet slätade af oförmärkt ifrån alf-
varen ned till hafsstranden; allenast märkte man att
den trakten, som låg emellan alfvaren och hafvet,
var på hela östra sidan full med sten och grusjord.

Bredsätra kyrka kommo vi ändtligen till, som är
annex till Gärdslösa; härifrån sågo vi Kläppinge
kapell ligga en kvarts mil i öster ytterst på en
udde i hafvet; ty ställdes vår resa igenom de sköna
åkerfälten.

Åkersenapen täckte alla åkrar, att de stodo helt
gula och gåfvo en söt och ljuflig lukt; genom tal
med bönderna fingo vi veta, att åkersenapens frö
äfven gå fram i bingen, att de smaka skarpa, och att
somliga medelst såll bruka skilja dem ifrån den sä-
den som skall utsås.

Hafstången (fucus maritimus, s. quercus mari-
tima, vesiculas habens C. B.) täckte alla stränder,
och gaf vid vår ankomst till hafvet en, sådan stank,
som hade 10 hästar stekts i solen, att vi med största
möda kunde uthärda lukten. På denna tången låg
liksom blod eller en röd färg, som var utdragen af
denna fucus medelst hafsvattnet, solen och förruttnel-
se; linkläder färgade han intet, men om eller på hvad
sätt han färgar ullgarn, är ej försökt. Jag har
hört att fransoserna samla en fucus på hafsbottnen,
med hvilken de underhjälpa sin röda färg på pontac,
men den är en helt annan än vår; tiden, tillfället,
kemien och försök lära en gång efterapa denna na-
turens operation och vända den till nytta.

Kläppinge kapell stod ytterst på holmen, for-
dom utan tvifvel uppbyggdt för fiskläge; nu var ej
mer öfrigt af templet, än som höga murar med sina

ÖLANDSRESAN 105

tvenne gaflar; och i stället för golf sågs här scandix
seminibus hispidis. Öster om kapellet, in på själfva
kyrkogården, stod en brunn med friskt vatten. På
södra sidan, ned mot stranden, stod ett kors af
fast sten uthugget, så högt som en karl till häst.
Häromkring voro åtskilliga små gropar, små skansar
och ruiner efter stad. Vi reste härifrån. Stor-
karna flögo upp och vi kommo tillbaka till Bred-
sätra.
Sjuryggfisken (cyclopterus s. lumpus) fingo vi
tillfälle att se här, som sades fångas sällan och endast
då oväder skall komma; han är till utseende något
när lik en abborre; pannan fyrkantig med fjäll; krop-
pen är bar med sju ränder af stora fjäll längs åt
ställda, såsom på en stör, medelst hvilka han är
hvass; magen är stor; främre ryggfenan är täckt med
— vårtlika fjäll och består af 6 mjuka strålar, men
den bortre ryggfenan af 11 och gumpfenan af 10
strålar; dessa 2 senare äro alldeles ställda midt
i; emot hvarandra; stjärten är intet klyfd och består af
11 strålar och bröstfenan af 20.
i Rudor taltes både här om och på andra ställen,
men ingenstädes hade man tillfälle att få se fisken;
— utaf beskrifningen tycktes han vara ens med små-
länningarnas ålekusor.
E Hampa och lin såg man här på några ställen,
nen är rart här i landet och sannerligen inte
|

allmänt; då man frågar inbyggarena, hvarför de ej
så lin och hampa, blifver merendels svaret, att de ej
äga några täppor, i hvilka de kunna röta sådant gods.

Ekby kyrka, som är annex, restes förbi.

Löts kyrka sågo vi om aftonen; heta af solhettan
väntade vi här ett par timmar, medan det hastiga
starka regnet påstod. För resande är ingenting
om sommaren så besvärligt här på orten, som att
få friskt vatten, när man ej kan pretio eller precibus
få dricka.

106 CARL VON LINNÉ

En ö nog liten låg här strax uti hafvet, men stark
S. V. vind förhindrade oss komma till henne, fast hon |
låg föga öfver ett bösskott ifrån hafsstranden.

Lillholmen, en udde af en åttondedels mils längd
och af ett halft bösskotts bredd, kom man ändtligen
till, sedan man en tid följt hafsstranden åt i norr.
Denna holme tycktes för oss vara den allra tjänligaste
till videplantering: ty han är låg till situationen,
har ingen kulle utom en liten på yttersta spetsen,
genomblåses stadigt af hafsångan, och öfver vintren
på sidorna af vattnet öfversvämmas, utom det att han
har tjänlig jordmån och tillräcklig gödsel af hafs-
tången, som uppkastas årligen. Har denna holme
alltså alla de egenskaper, som till viden fordras,
att man tviflar, om någon i Sverige tjänligare gifves..

Absinthium seriphium växte på denna holme i
sådan myckenhet, att hon gjorde platserna helt hvita;
hon luktade så angenämt och starkt, att hon täflade!
med själfva marum; dess stjälk kvarterslång, hvit
af en kort och tjock ull; hon vore värd att i träd-
gårdarna insättas för sin sköna lukt; jag har tillförne
endast sett henne i Skåne. |

Cochlearia darnica repens C. B. växte här på
stränderna nog mycket med sina femkantiga blad
och släta skidor; denna växt är så allmänt bekant
för sin kraft emot skörbjugg, att man ej behöfver
henne vidlyftigt föreställa.

Resan ställdes härifrån åt Persnäs; strax kommo
vi uti en äng, där tithymalus celandicus Rudb. växte,
och ej långt därefter till en by, som heter Husvalla.

Anemone seminibus hirsutis, som aldrig tillförne
i Sverige blifvit sedd, funno vi växa emellan stenarna
jämte åkern vid Husvalla, strax förr än vi kommo
fram till själfva gården och det i myckenhet. Denna
angenäma och stora blomma borde allmänt plan-
teras i trädgårdarna, helst emedan hon långa tiden
skjuter fram sina blommor. Denna anemone är nog

ÖLANDSRESAN 107

lik hvitsippan, men till stjälk, blad och blomma 3
"gånger större; hvitsippan är glatt, men på denna
är stjälken, bladskaften, bladen inunder, och kron-
"bladen på undra sidan med hvita hår beströdda; hvit-
"sippans frö äro bara, men dennas ludna; fästet eller
”receptaculum på hvitsippan är klotrundt, men på
denna aflångt och ludet; denna har alltid 5 kron-
blad i sin blomma, som äro ovala såsom ett ägg,
ofta i spetsen urhålkade (emarginata), men hvitsip-
pan har merendels flera kronblad och mera urhålkade;
bladen på stjälken äro djupare fördelta på denna,
än på den andra.

: Matkroken kallas en refvel af en half mils längd,
I i krok byggd, som ligger nästan midt för Husvalla
by uti hafvet och varit fatal för många sjöfarande,
emedan han består af klippor och stenar. Då man
frågade invånarna, hvarför denna refvel kallades
Matkroken, svarades att han något namn skulle hafva;
men andra sade, att han kallades Matkroken af sin
— figur och den båtnad folket haft i forna tider af de för-
i olyckades kvarlefvor, då strandade skepp (tör hända)
af bönderna plundrades och sjöfolket ihjälslogos.

i Resan gick vidare; många kärr sågos på sidan;
en stark S. V. blåste och regn föll då och då, till
dess vi sent på aftonen kommo till Södviks gäst-
i; gifvaregård, där vi blefvo öfver natten, en kvarts
| mil ifrån Persnäs.

nas SE ERE

GÖRES re 4

E

Juni 12.

I dag blef vår resa ganska kort; ty vi hörde i
Persnäs nu (fredagen) att jakten, som gick emellan

Gottland och Öland, anlände endast hit om tisdagarna.
Å Persnäs kyrka låg på en sandig trakt; präst-
gården var bättre byggd än någon annan här på lan-
det och med trädgård utsirad, som är sällsynt här
på orten, utom flera andra vackra inrättningar af
pastor Lars Hök anställde.

i
|
108 CARL VON LINNÉ i

Säden, som här på orten sås, är mest råg;
föga korn sås här, emedan sandjorden är för stark
uti torra år; däremot är Mörbylånga, den vi igenom-
reste på västra sidan (juni 5), den bästa sädesort
på hela Öland, som i torrt eller vått väder aldrig
slår felt.

Kronhjortarna hålla sig här uppåt norra trakten
allmänt, såsom dofhjortarna på södra distriktet, hvar-
för allestädes hållas väktare vid åkrarna, som hjor-
tarna skola utfösa, och på gärdesgårdsmurarna hafva
inseende.

Vildsvinen hålla sig mest på norra distriktet,
tillskyndandes landtmannen mycken skada, emedan
de, såsom med en plog, marken uppgräfva och i
åkrarna säden nedtrampa, gående omkring och slå-
ende säden tillsammans såsom en kärfve, att de
må hvarje gång få munnen full af ax. De paras ock
under tiden med de gemena svinen, då afveln häraf
blifver mer vild. ;

Veden köpes äfven här ifrån Småland för säd
och ej för penningar, då hvar famn kommer landt-
mannen att kosta ungefär 1 daler, utom det att fol-
ket, som honom skall afhämta, ofta mer än länge
af motvind uppehålles.

Bondfolket gör öfver hela Öland starka mål,
hvaraf de ock blifva grotte och starke: här bruka de
lägga under skosulan en tunn skifva af gumshorn
och den vidspika, såsom skåningen sina sinkor, hvar-
igenom sulorna mycket länge uthärda. Här gingo
kvinnfolken stadigt och sydde på strumpor, och pi-
gor visste artigt att med ullgarn af åtskillig färg
sy åtskilliga figurer på stoltäcken, dynor etc.; öfver-
delen på deras lintyg hade inga ärmar, utom en
smal remsa, som gick öfver hvardera axeln. Här
letades ullet med kase eller vippan af rör; här kal-
lades peppar fränt och gäst krydda.

Jordmånen är mycket torr; ty under myllan

2
”

5 ÖLANDSRESAN 109

ligger en fin hvit sand, här kallad kvicksand, som
k ej är flygande, för hvilken åkerbrukare böra
akta sig, att de ej plöja för djupt och sanden upprifva.
: Växterna här på orten voro förnämligast: linum
catharticum, ranunculus echinatus, cynosurus bracteis
Möänstifidis, alopecurus culmo crecto, alopecurus
.culmo infracto, polygonatum pedunculis multifloris,
libanotis Riv., sanicula; melica varierade panicula
öste Guldaxinra; orchis alba bifolia, orchis hiante
cucullo (gulltuppa), orchis militaris minima, orchis
palmata longis calcaribus varierade ofta flore albo,
"8corzonera ofta med en half alns lång stjälk, sedum
”tridactylites.
= Orchis militaris minima kallades här krutbrän-
nare, ett namn, som är makalöst väl gifvet: ty axet
har röda blommor såsom eld, men på spetsen små
”outslagna svarta blommor, hvarmed branden af-
tecknas.
Campanula hispida. Denna klocka, som eljest
är mycket rar i Sverige, växte här allmänt i äng-
ie na; dess stjälk var ganska hög, alldeles utan gre-
nar, ojämnt femkantig med genomskinliga tillbaka-
böjda borst beströdd; bladen voro aflånga (lineari-
”lanceolata) med vågfulla kanter.
d Asperula rubia cynanchica dicta växte ymnigt
i ängarna med röda borstlika rötter, hvilka man
borde försöka till färg, som denna är mycket släkt
med galium album och rubia.
| Eqvisetum eller räfrumpa växte i ängarna öfver
hela Öland, men besynnerligen här i största mycken-
het, hvilket är det endaste, som vid så många
tillfällen för schäferier på Öland kan göra någon
Svårighet, såsom engelsmännen märkt, att då fåren
om vårtiden få äta mycket eqvisetum, de däraf mista
sina foster.
Stenbrytning har äfven begynts på östra sidan i
Persnäs och Föra socknar. Här märkte vi en syn-

|

nerlig omständighet af själfva arten på golfstenen, |
i det att alfvarstenen är bättre uti torra rum, men |
hafsstenen är tjänligare att stå emot vatten; den
stenen, som tages på hafssidan, fuktar sig mot våt-
väder, spricker och sprakar mer i elden. Storleken
af golfstenarna var fyrahanda slag: a) alnsten eller
trekvarters sten af 3 kvarter i längd och bredd;
b) kronalnsten af 4 kvarter i längd och bredd; c)
finnalnsten af 112 kvarter i längd och bredd, alltså
minst; d) sexhuggare af 6 kvarters längd och 3
kvarters bredd. Folket vid stenbrotten bräckte ar-
tigt sina stenar efter utmärkt vidd och längd genom
huggjärnet och linjens uppläggande på tvenne axes,
att stenen sprack efter den determinerade linjen sedan
huggjärnet därpå agerat; de tvära afhuggningarna
skedde emot knäet eller låret, det de kallade kupera.
Med stenskärfven murades spislar och ugnar; af
dem brännes kalk, fast han ej blifver hvit, dock |
tjänlig till murning, synnerligen den som är tagen .
i Trosnäs. Stendammet är vid stenbrotten för ögo- |
nen ganska skadligt, hvarför ock de, som härmed
mycket umgås, blifva rödögda och ändtligen ofta
blinda. Under sgjälfva slipandet, då sand tillkastas
och stenarna afnötas, blifver ett mjöl, som med vatten
blandas och såsom en deg lägges omkring den undra
stenringen. Detta kalla stenbrytare skurler, och
bruka det till murande i stället för kalkbruk, då
det ock gör samma verkan som kalken, blifver myc-
ket hårdt och fast, ehuru det aldrig varit brändt
eller kalkadt. Så reduceras kalksten till sitt primum
principium — lera. Men detta skurler kunde tjäna
för cement att mura med under vatten, antingen
sådant som det är, eller med tillsats. Försök borde
anställas. Tunna stenflisor läggas vid takfoten, där
som näfvern ligger allmänt i Sverige, då allenast en
liten näfverremsa lägges, där stenarna röra hvarandra
på sidorna, att vattnet ej må gå igenom. Vi märkte

110 CARL VON LINNÉ

ÖLANDSRESAN 111

k hurusom landtmannen, då han skulle göra al-
varen bar att bryta sten, kastade ibland stenhögen
den lilla matjorden, som då liksom försvann emellan
stenskärfven; naturen själf dikterade, att folkets skyl-
dighet vore, åtminstone då de gjorde en trakt i
alla tiders tider oduglig, att taga demna lilla matjord
och strö henne på det andra och hela fältet, att
därmed föröka den tunna gräsvallen och således för-
orsaka bättre betesmark. På detta sättet som nu
alfvaren handteras, lärer han blifva hel och hållen
stenrös, icke en gång åt fåren, för hvilka alfvaren
nu gifver så tjänligt bete och för hvilka han liksom
tyckes vara skapad, nyttig. Att alldeles förbjuda
landtmannen fördärfva dessa alfvar, vore att för-
neka mången födan genom sitt arbete, likväl kunde
ske någon medelväg med brytningen; ty många,
alltför mycket pickhågade på slipning och stenbrott,
försumma härigenom sitt åkerbruk, tillverka mycken
sten och sätta honom i vanpris.
Insekter voro inga i dag synherligen främmande
utom följande: aphis, mörk, med 6 rader upphöjda
punkter, ställda långsåt ryggen; ämnet till vingarna,
bakhornen, fötterna och rätta hornen svarta; låren
mot basen hvita. Musca, helt blek med gröna ögon
samt 4 rader svarta punkter ofvanpå magen, och i
hvar rad 5; hvita vingar med 4 mörka tvärstreck.
Phalena, halfrunda med borstlika hår, och en dubbel
tvärlinje lik en halfcirkel öfver vingarna, då de
froro ihoplagda.
Trädgård sågs här vid prästgården; då man frå-
gade efter orsaken, hvarför så sällan trädgårdar fin-
nas på Öland, svarades, att hjortarna om vintern,
då snön ligger högre än murarna, gå in i trädgården
och äta upp träden, utom det att hararna samma tid

a dem.

Hargropar berättades kunna göras såsom varg-
gropar i själfva snön om vintern, med litet kål lagd

;

112 CARL VON LINNÉ

på brädden, sedan snön är lagd slätt att halftäc
gropen, att fånga harar i stor myckenhet.
Hagtorn, som här på orten är tillåtet fritt att
huggas, är ett ganska hårdt och segt träd, som brukas
till kvarnhjul och krubbor. |
Natten blefvo vi öfver uti Persnäs. |

Juni 13.

Då vi bortreste om morgonen, togo vi resan åt
Gaxa, där landsvägen slutade sig på detta landet.

Gräsmaskar sågos i ängarna marschera flock-
tals och fördärfva grödan, varande helt andra, än
de som här uppe i Uppland och Dalarne gjorde
nyligen den myckna skadan på gräset; ty hvar och
en skråpuke (eruca) var ett tvärfinger lång, hade
16 fötter, gula hår mest öfver hela kroppen, grått
hufvud med grå hår, på hvardera sidan långs åt
kroppen blåaktig bred linje, här och där med svart
kuperad; dessa 2 linjer skiljer en smal gul linje.
Ryggen är svart, med 4 smala gulaktiga streck
längs åt kroppen, vid inskärningarna kuperade. Vi
kastade dem för hönsen, men de vågade sig ej på den
färska maten.

Landsvägen sågs här först med möda anlagd,
med sand öfverhöljd, med mografvar afskild ifrån
vallen. En stor hop pigor, kommenderade af fjär-
dingsmannen, hade i 4 dagar lagat och höllo ännu på
laga en väg, som få reste och knappt kunde blifva
bättre. De förde på landsvägen skurler, en jord
utur den kulle, där fordom en skurkvarn stått, och
af stenarna blifvit afnött; jag tror ej, att någon jord
kunde upptänkas tjänligare för landsvägar.

Resan låg igenom en ung ekskog, vid Al |
by, full med hassel och skönt gräs.

Svartmyllan sågs i mografvarna vid vägen, 1 å
12 kvarter djup och därinunder en hvit hafsand.

ÖLANDSRESAN 113

Ekbuskar, vid pass 20 par, stodo planterade på
bägge sidor om landsvägen såsom en allé, instängda
rundt omkring med ihopbundna störar af manshöjd,
att boskapen dem ej måtte fördärfva; sannerligen
därest boskap och vildhästar ej fördärfvade ek-
buskarna om vintern, och ej så länge höllo dem nere
vid roten, skulle här finnas långt ymnigare ekar.

Sandåsar sågos på några ställen gå tvärs öfver
landet, ned åt östra hafssidan och där nedsänka sig
till reflar.

Gaxa hunno vi fram till vid middagstiden, där
"vi satte oss före att invänta postjakten ifrån Gott-
land, som oss transportera skulle.
Sand helt hvit, uppkastad af hafvet, låg i
myckenhet vid stranden, alldeles lik den, som legat
hela vägen i dag och orsakat de sandiga åkrar och
det korta gräs i ängarna. Vi stranden packades hafs-
tången tillsammans, sand uppkastades på denne af
"vågorna, och gjorde här och där små reflar eller
holmar. På samma sätt har ofelbart hela denna lands-
trakten fordom och efter hand blifvit byggd af na-
turen.
Slaken eller tången låg öfver alla stränder, tjän-
lig till sandfulla åkrar, men ej för svartmylla nyttig;
han gaf äfven här ifrån sig en röd färg, som fäste
sig öfver konferven.
— Kräkel kallas af ölänningarna den af botanices
skrifna fucus dichotomus ramosissimus teres uni-
; formis fastigiatus, och är en växt af hafstång, som
vi aldrig funnit förr än vi kommo hit. Han var
allestädes så tjock som en tråd, rund, helt tätt för-
delt uti två och två grenar, och liksom afklippt, ty
alla grenar voro lika höga.
; Gåsört (potentilla) växte på sanden, som låg
bar vid stranden; men på den förruttnade slaken,
lra nederst vid hafsbrynen, senecio minor vul-
-garis. é
8 — ILanné.

EA RNE

114 CARL VON LINNÉ

Phal&ena, en vacker fjäril, flög allestädes ner
vid stranden, ty hans skråpuke (larva s. eruca) går.
i bet på förenämnda senecio. Kroppen var svart,
hornen lika borst, två små spirala tungor; ö
vingen hade på främra sidan jämte kanten en rö
longitudinal linje, men vid spetsen en röd fläck och
en dylik vid bortre kanten af vingen; undre vingen
var hel och hållen högröd men långs efter främre
kanten svart. |

Cicindela, en liten höggrön och i kopparglans
stötande insekt, sprang hastigt vid stranden. Hufvud,
bröst, mage, lår, fötter (men ej ben) skeno som
koppar eller guld; halsen var smal, och de mörka
ögonen stodo ut ur skallen; de svarta hornen hade
11 leder; vingskalen voro gröna af kopparglans, be-
strödda med ihåliga vida punkter, och med en mindre
uppstigande punkt uti hvar och en af de större; de
större ihåliga punkterna ihophäftades längs åt med:
en upphöjd linje.

Planken kring gårdarna, som allmänt brukas
öfver hela landet (vid. juni 2), voro här ej annat
än ohuggna vedkastar eller stockar, ställda på si-
dorna, icke allenast att afstänga gården, utan ock
att gifva lugn, då stormens häftighet afhålles.

Ängen emellan kyrkan och Gaxa bar fram vi-
cia segetum, ophrys major, måbär (ribes), fran-
gula.

Orchis muscam referens växte i så stort öfver-
flöd på samma äng, att vi aldrig sett mer; här
tycktes blomfodret vara skildt ifrån kronbladen, så-
som det förra var grönt, men dessa smala och bruna;
stamina sutto på hvar sin upphöjda glatta punkt.

Dagen var behaglig och lugn; molnen gjorde
vid nedersta horisonten en rund landtborg, sedan
solen gått ned. : |

Natten blefvo vi kvar i Gaxa, att vänta på far-
tyget.

ÖLANDSRESAN 115

Juni 14.

Söndagen, som var den fjärde efter Trinitatis,
firades af oss i Högby kyrka, där vi ej väl voro in-
komna, förr än vi fingo se en stor procession gå
framåt altaret.

Processionen var denna: först kommo 9 fäntor,

därpå 3 kvinnor med barn, sedan trenne kyrkogångs-

hustrur, därpå 9 par hustrur, ändtligen ett halft
dussin bonddrängar, som alla stego fram med vissa
steg, då pigorna togo in norra sidan om altaret och
drängarna den södra, att barnbärerskorna måtte

komma fram till disken, hvilka efter förrättad beställ-

ning gåfvo sig till rygga, då de 3 kyrkogångs-

ost hustrurna föllo ned för disken och beneventerades.

När detta allt var beställdt, gingo pigorna genom al-

taret, hvilka två och två i sänder nego djupt för
altaret, offrade sin penning och gingo sin väg. Alla
utom barnbärerskorna hade några löfkvistar i han-

den i stället för solfjädrar. Deras klädedräkt var

följande: på hufvudet hade de en klut tillbunden i
nacken och med glassten gniden, deras lif betäckte
en gniden uppblött af linne, hvarpå var ett lifstycke

,

utan ärmar, ihopsydt med kjortelen och ett bälte

SKR NOTE RK

BR fr Pn NTE Tr PNL SOA

om lifvet. Halsklädet var på somliga stickadt med
silke i kanterna, men på somliga i kanterna urgräfdt

likt spetsar. Öfver hustrurnas armar och lif hängde
ett aflångt västgötatyg, sådant, som till bordtäcke

brukas, af 112 kvarters bredd, på ändarna fransadt
såsom kantiljer; men förgångspigorna hade intet så-
dant skärp, utan på dem nedhängde under kluten
ändarna af hårbanden. Barnbärerskorna och kyrko-
gångshustrurna hade öfver sig kappor af svart tjockt
vadmal, räckandes allenast till sätet, utan ärmar,
men där ärmarna pläga vara satt en flik omkring,
insydd lik till skapnaden en hästsko; kragen stod

styf och horisontal omkring halsen; förkläden voro

I

116 CARL VON LINNÉ

blå, gula eller gröna och helt smala. Bonddrängarna
hade skor med smala klackar och tjocka bottnar,
interfolierade med näfver. Byxorna af vadmal, mer- '
endels grå, lika vida med båtsmansbyxor. Tröjan
kort utan uppslag. Hatten så där, som öfver hela
landet, ouppbunden, hvars skygge vid basen var
horisontalt och mot brädden lyftes upp rundt om-
kring. |

Skepp, i modell gjordt, hängde i kyrkan såsom -
ljuskrona, det vi ock sett mest öfver hela landet i |
alla kyrkor. | i

En runsten låg på kyrkogården, utanför vapen-
huset, däruti sällsam att bokstäfverna voro skrifna -
afviga och gingo ifrån högra handen åt den vänstra; -
på denna kunde allenast ena kanten någorlunda |
läsas:

oo FL HN ANDHLNINGANS 141834

Ölandshästar, som man i Sverige kallar de helt :
små hästar, äro inte allmänna på Öland, utan ganska
sällsynta; det är visst, att alla öländska hästarna
äro små klippare, som ganska färdigt löpa, utan att
ofta slinta med fötterna eller stupa, fast på själfva
alfvaren, dock äro de långt större än våra öländska
hästar, som likväl kommit ifrån Öland; då jag härtill
frågade orsaken, svarades, att sedan folket blifvit
förbjudna dem sälja, hafva de mindre varit sorg-
fälliga att uppodla sådana hästar, som mer tjänade
till salu än till landtbruk.

Bin har här funnits på ön tillförne uti stor
myckenhet, men de 2 sista svåra vintrarna hade
ödelagt de flesta stockar och lämnat få öfriga.

Honungen var här tämligen hvit, emedan föga
tillgång var på ljung, af hvilken bien i Småland
draga sin mesta och bruna honung.

Gärdesgårdarna voro här som i Sverige af gärd-

SF le re RR NA RE
PENIS BESS LS Tr

SNS

ÖLANDSRESAN 117

sel byggda, till ett klart tecken, att man var på

Ölands norra och skogrika trakter.

Oxel växte både stor och ymnig.

Kummin på åkerrenarna. Skiäla öfverflödigt i
ängarna och papaver erraticum i åkrarna.

Skobottnar af trä bruka bönderna i stället för
skor vid stenbrotten, hvilka bindas vid foten såsom
skridskor.

Natten efter en solvarm lugn dag blefvo vi åter
kvar i Gaxa.

Juni 15.

Kl. 4 om morgonen voro vi till häst, ställande
resan åt Blåkulla; vägen låg från Gaxa rätt i väster,
från den östra till västra stranden, en half mil lång,
igenom buskar, hassel och ekskog med litet gran
förmängd. Vädret var behagligt, himmelen klar,
lärkan, svalan, göken och de nyss utflugna star-
ungarna skreko omkring oss. När vi kommo till

västra sidan, låg båten på landet och årorna voro

borta, roddarna konträra och allt i olag. Medan
detta ställdes till rätta uppväxte en stickande storm,
som förhindrade oss ifrån Blåkullaresan till inemot
aftonen; emellertid gingo vi omkring att observera

— hvad som kunde illustrera fäderneslandets natural-
historia.

Hafvet uppkastade liksom små landtborgar till

30 alnars bredd och några fammnars höjd ett stycke

utanför allmänna landtborgen, och det medelst stora
bullerstenar, som här och där ihophäftades med slake.

» Således tager landet nu som tillförne till i sin vidd
och gör nya landtborgar.

Spindlar hade oändligt många ibland strand-

klappern utlagt sina horisontala väfvar jämnt med
jorden och residera därinunder själfva. Hela krop-
pen var beströdd med fina hår, då han hölls mot so-

118 CARL VON LINNÉ

len stötte magens färg på koppar, spetsarna vid stjär-
ten voro smala. ' i

Horskonung (asclepias) Fu på stranden vid
västra landborgen i otrolig myckenhet och alltid -
jämte någon sten; han rördes intet af boskapen, men
folket berättade, att han dock af kreaturen uppätes
i grund om hösten, sedan han bleknat och annat
bete är borta.

Käringtänder (evonymus) kallades här ett rart
träd, som endast växer här och i Skåne och brukas
till häckar i trädgårdar, men det var här 3 famnar
högt och öfver stammen så tjockt som en karl.

Björkarna hade en hel hop löfmaskar, som bla-
den uppätit, och sig tillsammans inväft; hvardera
var svart, beströdd öfverallt med långa hvita hår;
på ryggen strax vid halsen hade hvardera 2 par gul-
bruna borstar af hår; bakfötterna och mellanfötterna
voro röda.

Benved (ossea) hade ett annat slags löfmaskar,
som voro stora och tjocka som fingren, täckta med
hår, gulaktiga med 8 breda tvära svarta bara streck,
utom många små, ihopfogade, till en spetsig angel
ställda hvita streck; fötterna voro 16.

Skabbörten (scabiosa) hade ock sina löfmaskar
med ludet hufvud och 16 fötter, eljest voro de
glatta, helt och hållet gröna, utom en gul longitudi-
nal sidlinje.

Nässlorna af mindre slaget stodo mest uppätna af
sina löfmaskar, som allmänt äro bekanta eller papilio
urticaria vulgatissima Raj.

Aranea abdomine ovato nigro, annulo ovali dor-
sali albo, eller en spindel med en hvit linje, som
yar tvåklufven på hvardera sidan och inneslutande
en oval, med åtskilliga hvita tänder på samma in-
sida; han fanns ibland buskarna.

. Fästingen eller en acarus med en oval fläck på

ÖLANDSRESAN 119

ryggen åt bröstet, som är omgifven med strimmor,
hvilka stå bortåt; denna lopp på jorden.
; Cantharis &neo-viridis, elytris apice rubris, en
liten täck insekt, satt på bladen af örterna, hade
svarta horn och fötter; då man tryckte på den, spän-
des på hvardera sidan af magen så väl som bröstet
en blodröd blåsa, som är mycket sällsam.
Lindarna hade på sina blad många små röda
ihåliga käglor, som på visst sätt kunde kallas gall-
äpplen.
Vägen ställdes åt Horns ladugård, som låg ett
litet stycke här ifrån hafvet. De sköna ängar stodo

fulla af lind och andra sköna löfträd.

Växterna i ängen voro synnerligen: vicia mul-

— tiflora C. B., lathyrus pratensis Riv., dentaria, milium,
astragalus 1, scabiosa pratensis hirsuta, galium pa-

”lustre album, veronica supina & vulgatissima, iris,

jacobea vulgaris laciniata, cichorium, thlaspi arvense
siliqvis latis C. B. Och filipendula vulgaris C. B.,
: här hålsknopp kallad.

| Asclepias växte i det allra torraste och mest
steniga; melica 1 växte i det allra skarpaste dock

lugna med helt breda och kvarters- eller halfalns-

i långa blad; alopecurus erectus växte i sura kärr och

halftorra, där allt annat gräs är kort; asperugo växte

] hög och öfverflödig, liksom i Tyskland, och papaver

erraticum prydde åkrarna tillika med åkersenapen.
; Serratula que carduus in avena var öfverflödig

i åkrarna: ty landtmannen lämnade honom frihet,
den tiden åkern låg i träde, att blomstras, mogna
och så sig.
; Alfvaren sågs med hastiga ögon, där alfvarmon
var seg som lera af det lilla regn, som nyligen
kommit.
En insjö, af en half mils längd och en kvarts mils
bredd, låg nordost ifrån Horns ladugård.
Blåkullaresan antogs strax på middagen, sedan

vi väl blifvit smorda, då vädret lugnade och hafvet
stillade sig. Vi skyndade oss till stranden, styrandes
båten rätt åt Blåkulla, ett berg, som syntes 2 mil
ifrån oss stiga helt blått, likt en half glob, upp ur
vattnet, och tycktes liksom löpa undan för våra
flitiga roddare. Medan sjöfolket berättade, att man
ej borde kalla det Blåkulla utan Känningen eller
Jungfrun, ty annars upptändes storm och man komme
i lifsfara, begynte nordan kasta vågorna och en
stickande storm att stjälpa båten; alla måste vi då
arbeta, med största lifsfara uttröttade kommo ändt-
ligen fram, men hafvets svallande med stark sjö-
gång hade så när slagit oss sönder mot klipporna.

Blåkulla är en liten ö, emellan Ölands norra
udde och Småland belägen, den käringar och sagor
deciderat åt Pluto, men ej åt Neptun, fastän den se-
nare tycktes taga henne mer i protektion ifrån ök-
namn; de säga allmänt, att alla trollpackor hit skola
resa (sannerligen en rätt besvärlig resa) hvar skär-
torsdag; men den som en gång varit här på orten,
lärer aldrig mer resa hit, och nog finns orsaken
till fabeln: ty om någon ort i världen ser hiskelig
ut, är visserligen denna en af de grymmaste, där-
för man ock henne kort beskrifver. Här äro berg
till vallar, och inom dem en låg löfskog af ek,
björk etc., åter högre berg, sedan småskog, än högre
berg, och ändtligen de allra högsta ofvanpå; bergen
äro stenklippor af röd spataktig bar sten, öfver-
vuxna med en becksvart lichen, qui lichenoides 8
Dil., som klipporna alldeles betäcker och gör
svarta, hvaribland lichen cinereus arboreus mar-
ginibus pilosis major Vail. växer upp ur själfva ber-
get helt smal och upprätt; dessa bägge tillsammans
med de meteorer, som uppstiga utur hafvet, göra att
Blåkulla synes på långt håll blått. Med största
möda voro vi mäktiga klifva uppför dessa höga
samt branta bergen och emellan de stora klippor,

120 : CARL VON LINNÉ

ÖLANDSRESAN 121

som ligga liksom kastade på hvarandra. Löfskogen
stod som små lundar eller trädgårdar uti afsättning-
arna af berget, bestående af träd knappt 2 famnar
höga, fast stammen på eken ofta kunde vara tjock
| som en karl; sågs ock någon ek på flacka berget,
låg hon med stam och grenar nedtryckt till jorden
och liksom krypande. Dessa lundar voro så ihop-
vuxna, att näppeligen någon människa utan yx kunde
penitrera, och det som sällsamt är, ofta af själfva
hedera arborea, som här öfverallt löper, så ihop-
flätade som ärtor af snargräs. Lystnaden sporrhögg
oss, att vi ej afstodo förr än vi kommo midt uppå
denna ö, där vi sågo henne öfverallt: i norr och
söder det vilda hafvet, åt öster Öland med åtskilliga

kyrkor och Borgholms slott, i väster Småland med

en liten aflång ö, Förön kallad; åt norra sidan var
mindre skog på den, mer glatt och vågorna bröto
sig uppför bergen. Mot södra änden var i själfva

bergsklippan liksom en kammare. Allra öfverst på
berget voro små uttorkade kärr. Vid stranden af
— själfva klippan sågos djupa kaviteter och aflånga
kanaler af hafsvågorna skurade och urgröpta; i
högsta bergsklipporna gingo liksom vågor till ett
tecken att hafvet här fordom rasat. Kullerstenar
lågo i stenrös helt glatta, uppkastade af hafsvågorna
så långt ifrån vattenbrynen, som en karl kunde kasta
en sten; ja i dälderna ofvanför de största berg lågo
äfven dylika stenrös, men med lichene crustaceo
leproso alldeles betäckta, till ett tecken att hafsens
vågor ej rasat här i går. Här sågs inga tecken efter
människor, utom endast en trojeborg, lagd af små
lösa stenar ofvanpå en klippa, utan tvifvel af någon
— här för motvind liggande sjöman. Här sågs intet lef-
vande utom en vild bock, som språng ibland klipporna
med sin get, och några svarta svärtor, som svängde
sig kring Blåkulla stränder. En död simpa utan horn
eller benvårtor låg uppkastad till landet, med sina

122 CARL VON LINNÉ

skarpa nålar bak i hufvudet. Herr major Hammar-
skjöld sades hafva köpt denna ö till skatt för 4
daler s:mt. Det berättades af sjöfolket, att en löjt-
nant förlidet år skickat hit en hop getter med en
piga, som dem öfver sommaren handhafva skulle;
man vet ej, om storm eller hvad andra förhinder
kommit emellan, att vallhjonet ej fick någon mat till
sig på långa tiden, och alltså nödgades äta gräs
och rått getkött, emedan hon ingen eld kunde ernå,
att hon alltså var i högsta nöd stadd, intill dess nå-
gon sjöfarande hamnade nära intill och den berg-.
tagna pigan ifrån Blåkulla förlossade.

Resan från Blåkulla skedde sent på aftonen,
vinden och vågen körde på vår båt; Blåkulla lade sig
emellan solen och vårt lilla fartyg; en stickande
storm begynte kasta vattnet, då vi kl. half 11 om af-
tonen kommo. till lands, därifrån vi strax reste till
Gaxa.

Juni 16.

I dag måste vi vänta i Gaxa på lindrigare vind,
att fartyget, som ankom ifrån Gottland, kunde segla
tillbaka; emellertid sökte vi underrätta oss om hvad
som hörde till ekonomien.

Kalkbotten gifver här på orten väl tätt gräs,
men det så kort, att man ofta på ett helt tunnland
ej får så mycket hö som en karl kan hålla i famnen.
Vi frågade hvad diken på sådan jord kunde uträtta,
men alla med en mun berättade, att diken här ingen-
ting förbättra i saken.

Örjorden står inte emot torka, ty flisan hafver
knappt ett kvarters djup mylla uppå sig.

Bylaget har här på orten alltid sin åker och
äng tillsammans, inom en gärdesgård.

Råg sågs här på norra trakten merendels alltid
och rätt sällan korn, emedan här är stark sandjord.

ÖLANDSRESAN 123

Hafre sås sällan eller aldrig öfver hela ön, utan

kanske litet vid Mörbylånga.

j Landthafre växer endast på norra trakten.

| Åkersenap, som de här kalla åkerkål, veta de
intet medel emot, ty fröen släppas, förr än säden
mognar.

Kål planteras sällan här i landet; oss förundrade
att landtmannen kunde umbära en så nödig spis.

Bönor sås här alldeles intet, fast klimatet är
| för dem ganska tjänligt.

Lin att så äro de inte vana, och föga hampa ser
man här i landet, hvilket är orsaken till fattigdom
på lintyg hos bönderna, som måste köpa allt linnet
af västgötarna.

— Ekonomien är nog inskränkt för de boende på
norra trakten, som kunna hvarken aflåta till pen-
ningar hö, säd, boskap, smör eller ost, utan måste
förvärfva sig penningarna genom kalkbränning och
litet stenbrytning; ingen svedja brännes här; ingen
pottaska tillredes af eken, och tjära tillverkas allenast
i Böda socken af rötter och stubbar. Hvar och en
1 landet, äfven de som bo på västra sidan, få fiska
sill och torsk i östra sjön. Getter brukas inte här
på den, böra här ej heller tålas. Bistockar -ses
ock denna tiden helt få på norra trakten. Kakel-
ugnar vet man inte af på Öland, fast veden måste
köpas öfver mesta delen af landet, och på norra
trakten, där han växer, får man träden inte tillgripa,
förr än landshöfdingen eller tingsrätten tillagt hela
socknarna ved eller skog, och jägmästaren seder-
mera gifvit speciella sedlar till bönderna på skog-
vaktaren, som träden utsynar.
| Torn får fritt huggas af hvarje, hvarmed förstås
alla de buskar, som hafva taggar eller ock ej växa
till synnerliga träd, dem man får utan syn bortrödja
utur ängarna: sådana äro hagtorn, ses starr vigel-

SÖN nypontorn, häggtorn.

124 CARL VON LINNÉ |
;

Ekarna får man inte hugga grenar af vid 2 daler
s:mt plikt, efter lag; härigenom blifva ekarna ej.
så stympade som i Östergötland. Ekplantagerna vilja
inte särdeles lyckas, fast planthagar voro här anlagda
på åtskilliga ställen, utan stodo ekarna små och
låga, och där de lyckligen växa, funnos de sticka
merendels upp utur hasselbuskarna. Inga svin sän-
das hit på ollon, de åren ollon äro, hvarken ifrån
Småland eller andra orter.

Kalkbränneriet förmentes inte kunna skada sko-
gen, emedan vindfällen därtill togos, dock tillstod
man, att bonden får utsyning till kalkbränneri.

Ejderdun frågades mycket efter af oss, men
fanns härtill ingen anledning.

Foderladorna för hjortarna äro kringstängda med
gårdar till 20 stegs bredd ifrån ladan, att ej vilda
hästar må äta upp höet, ty hjortarna hoppa lätt öfver
gärdesgården, men hästarna icke så.

Om aftonen hörde man näktergalarna sjunga,
och man såg de små fyrfotade djuren flädermössen
kasta sig i luften såsom fåglar.

Vinden var hela dagen 8. O. med en stark
stickande storm, att intet fartyg kunde afgå i dag;
blefvo vi alltså äfven denna natten i Gaxa.

Juni 17.

Om morgonen bittida anmodades vi af skepparen
att komma ombord; men som samma stickande sid-
vind med lika häftighet kontinuerade, och vi blefvo
varnade att gå på detta osäkra fartyget, som redan
var afklagadt och skulle nödsakligen helkölas, så
snart det komme öfver till Gottland, utom den olägen-
het, att fartyget ej kunde gå öfver stag eller vända
sig på sjön utan årors tillhjälp, höllo vi för betänk-
ligt att gå i ögonskenlig lifsfara, måste alltså låta
skepparen gå från oss. Härvid kan jag ej underlåta

ÖLANDSRESAN 125

att nämna, huru angeläget det vore, att något säkert
fartyg antoges, som denna enda postvägen till Gott-
| land bibehölle i godt stånd, så för resandes bekväm-
lighet som hela Gottlands synnerliga fromma.

. Resan ställdes därför från Gaxa och Högby kyrka
åt Böda än vidare vid östra sidan af Öland. Vägen
låg emellan ek- och hasselskog, som med granskog
alternerade.

Ätteplatser lågo några stycken invid vägen. På
ett ställe lågo sju stycken stora stenar i ring, hvar-
dera sig stödjande på 3 mindre stenar.

Gärdesgårdar voro lika som i Sverige, men högre
och med tätare stafvar.

Grimmorna, som folket här hade på sina hästar,
voro sällsamma; de bestodo af ett smalt långt trä
på hvardera sidan om hufvudet, lika betselstänger,
ihopfästade med en rem öfver hufvudet bak vid
öronen, som häftades i öfversta spetsarna af dessa
stänger; en annan rem fästades midt på stången och
gick fram ofvanför munnen, och under hakan var
ett tåg fästadt i den ena betselstångens nedersta ände,

som gick löst igenom andra betselstångens spets.
Holmen, som låg midt föm Böda och utgjorde en
behaglig hamn för några fartyg, hade vi lust att
se, reste därför ut på en smal lång udde, då vi märkte,
att holmen var alldeles kringfluten; men som vi hört
vattnet alldeles uttorkas om sommaren, sökte vi
rida öfver på den sidan han närmast stötte intill
landet; då vi kommo ut, att hästarna snart skulle
simma, måste vi vända tillbaka för deras stupande,
men en af sällskapet, hvars häst fastnade i den ihop-
— drifna tången, måste begifva sig i sjön och kom med
mycken möda på holmen. I återresan märkte vi,
att vattnet lyste hvitt tvärs för holmen, därgvi sågo
fotspåren efter hästar i hvita sanden under vattnet,
hvarest vi mycket lätt reste in på holmen. Intet
synnerligt fanns på denna ö, utom carduus lanceola-

TPESENLP PECENITA FIVTISS Ev

126 CARL VON LINNÉ

tus latifolius vulgaris, som växte vid stränderna.

På ena kanten af den var en kalkugn med många kalk-

bottnar vid sidan. I kalken funnos åtskilliga petri-

fikationer såsom Ölands spikar, här darter kallade;
entrochi med många ringar; runda och utanpå knagg- É
liga kisbollar, samt kristalläpplen. ;

Kristalläpplen kallar jag de klotrunda stenar,

som finnas i kalkbergen till storlek af äpplen, hvilka
sönderslagna likna en hematites och bestå af idel
ljusa och genomskinliga spatkristaller, som gå i cen-
trum tillsammans, lämnandes under tiden en liten
ihålighet i själfva centrum, att man tydligen kan se

deras trekantiga spetsar. Dessa kristalläpplen äro

tämligen allmänna här på Öland, jag har ock tagit
dem vid Osmundsberget i Dalarne. Se Vetenskaps-

akademiens handl. 1740, tab. 2 fig. 18.

4

SERPSESSNTESE

ra AN

öda SIERRA ETS

Böda kyrka, som låg en mil ifrån Gaxa, besågs.
Vi frågade efter runstenar, som där skulle ligga, men
fingo ej annat än ett par stenar med munkstil. Golf-

ven i husen voro beströdda med ulmaria och luktade,

att man lukten knappt fördraga kunde. Pastor be-
rättade oss folkets orolighet öfver vår resa samt
uppmärksamhet på vår tur; hade redan fått veta
Blåkullafärden och alldeles höllo oss för spioner.

Ängen emellan hafvet och kyrkan sades innehålla

en myckenhet af rara växter, dock var här intet syn-

nerligt, utom orchis muscam referens, orchis mi-
litaris minima, melampyrum arvense, trifolium lu-
pulinum, aira: gramen lanatum Dalec:

- Hundkäxen växte i humlegården så hög, som
en karl med utsträckt arm räcka kunde.

Äggskålar, ett slags smått bröd, sågs här, som
fuller är mycket bekant i Sverige, men utomlands
äfven lika sällsynt; det är stort som en skorpa, in-
under ihåligt, ofvan kullrigt, till skapnad af gla-
sen på ett byxsäcksur. Detta bakas af mjöl och
ägg, utan någon annan tillsats; formerna skäras ut

ÖLANDSRESAN 127

af denna tunna kaka med ett dricksglas, sedermera
bestrykas på öfra sidan med smält smör och beströs
med pudersocker, hvarigenom porerna på öfra sidan
igenstoppas och alltså den lilla kakan midtpå af
| värmen i ugnen upphöjes.
| Resan ställdes ifrån Böda rätt åt norr: ty vi hade
lust se nordliga spetsen af Öland. Vägen låg ige-
nom en stor skog, som varade intill Sjötorp.
Skogen bestod af tall, gran och en; tallarna
tjänliga till timmer upplyftade sina grenar åt him-
melen; granen slokade med kvistarna och enträdet
| var buskigt. Renmossan täckte de högländta stäl-
lena. Blåbärsris, lingonris och ljung gjorde marken
grön. Min ört växte i det skogrikaste med sina
2 lutande blommor, och bevittnade att marken ej
varit bränd i mannaminne. Trientalis växte på sid-
ländta ställen och lutade med sin blomma ned mot
jorden, ty det hade regnat hela dagen. Skvattram
"blommade i kärren, sparganium växte i pussarna
samt bräken (pteris) här och där.
| Sjötorp, en bondgård 1 mil ifrån Böda, slutade
i dag vår sandiga väg med en skön svartmylla,
hvars ägor voro instängda inom höga djurgårds-
gärdesgårdar, att de ej måtte öfverrumplas af hjor-
; tar. Här fingo vi undandraga oss för regnet och
mörkret.

Juni 18.

| Resan ställdes ifrån Sjötorpet åt nästa byn,
Grankulla. Strax vi kommo härförbi sågs hela trak-
ten emellan hafvet och byn full af sandberg.

| Flygsanden drefs upp utur hafvet genom en
stark sunnanvind, flygandes åt norden, läggandes sig
öfver hela det fältet han passerade, men stannade
ck inte, förrän han kom till skogens lugn, där
tormens våld inte ägde vidare kraft; häraf såg

128 CARL VON LINNÉ

man då stora sanddrifvor ligga liksom stora snödrif
vor vid sidorna af skogen, i sig begrafvande de
stora furuträden, att ofta näppeligen en tredjed
af talltoppen kunde koxa upp utur sanden, på sand-
drifvornas inre sida. Således förkväfdes efter han
träden, då sanden inte lämnade något regnvatten
eller fuktighet igenom sig, till trädets föda. Alltså
förfalnade de yttersta träden efter hand, och sand-
drifvan flyttade sig årligen allt mer och mer inåt
skogen. Det var artigt löpa på dessa sanddrifvor, att
botanisera emellan talltopparna. Sanden var inga-
lunda lik skånsk flygsand, utan långt gröfre hafs-
sand, dock helt hvit, bestående af klar kvarts och
ganska litet rödaktig spat, men så grof och ojämn,
att han ingalunda till skursand tjäna kunde. fSand-
drifvorna voro på den sidan, som låg utåt fältet,
helt flacka, med idel vågor och rylor såsom en
hafsbotten öfverdragna; men på den sidan, som stod
inåt skogen, voro de så branta, att man näppeligen
kunde gå dem uppför, och vid pass af 4 famnars höjd.

Sandhafre växte såsom tufvor på dessa sand-
berg och förhindrade sanden att bortblåsa; vi sökte
uppgräfva rötterna, men de gingo så djupt, att ingen
botten vinnas kunde, till tjockleken af segelgarn, delte
sig uti oförlikneligt många ramos och gjorde öfverst
liksom kvastar af gamla förtorkade och styfva blad.
Denna sandhafre är densamma, som holländarna bruka
sätta på sina dyner, att de af sand må fästas, den
man ock förskrifvit för skåneslätt.

Sandstarren, ett gräs, som tillförne i Sverige
intet varit upptäckt, växte under sanden, med
några famnars långa krypande rötter, uppsättandes
merendels emellan hvart kvarters spatium en liten
stjälk och blad, liksom den hade varit planterad efter
snöre. Detta gräs lärer oss själfva naturen an-
vända till nytta vid flygsandens dämpande, fast ingen
intill denna dag tänkt härpå. Detta gräs med det

ÖLANDSRESAN 129

förra voro de enda växter, som på sandbergen ut-
härda kunde.

Fältet emellan hafvet och sandbergen, där sand-
bergen fordom stått och redan gått förbi, hade intet
mera lämnat än några glesa tallar, ifrån hvilka
Böda kyrka sågs i söder.

Resan ställdes ifrån sandbergen i väster åt vi-
ken, emellan bägge uddarna. Jasione och spergula
växte i de sandfulla åkrarna, som måste hvila hela
fyra eller fem åren, sedan de ett enda år blifvit
sådda. På vägen såg man huru här brändes tjära,

och huru kalken brändes vid själfva viken.

Tjärubränneriet var sådant: i jorden var gräfd
en ihålighet till form af en nedtryckt upp- och ned-
vänd conus; denna ho var murad på sidorna med
osten och ler, var en famn djup, 122 famn bred
öfverst. Tjärveden uppfyller denna grop med råge,
som är täppt med torf och jord, att allenast lågan
— sågs till ett kvarters höjd sväfva utur spetsen, hvar-
est kolmilan först blifvit itänd. På bägge sidorna
lågo små vallar af stybb, 1 aln ifrån själfva gro-

pen. Stadigt uppassade en karl, som skulle täppa
med mull på den sidan vädret blåste, att lågan ej
måtte få för mycken öppning. Nederst vid hålans
basis låg en tillsluten trumma af trä, som med
sin yttre ände stack sig ut, att man medelst en
tapp kunde låta tjäran utrinna. En sådan tjärmila
sades gifva hvarje dygn en half tunna tjära, och
brinna högst 8 dagar. Efter bränningen fick man
ock någon kvantitet kol.
| Kalkugnarna, hvaraf en stor hop lågo vid vi-
ken, voro med sina murar fem alnar höga och
i 4 alnar breda, till skapnaden af en rostugn, byggda
af sten och utantill vallade med jord. Kalkstenen
| lades här in, sedan af honom vid bottnen voro gjorda
| tvenne parallella ugnar till 1 famns längd, 1 alns
j bredd, 122 alns höjd, hvilka bägge små ugnar gingo

js — Linné.

ee
G b
Å

;

130 CARL VON LINNÉ

4

ut med sin öppning nederst vid bröstet af kalk-
ugnen. När dessa små ugnar voro färdiga, lades
sedermera hela kalkugnen full med kalksten; små-
ugnarna fyllas med 1 famn lång granved, itändas
och brännas 2 dygn, under hvilken tid stadigt med
ved inlägges, så snart den förra förtäres, att således
på dessa 2 dygn, 60 lass ved merendels uppbrän-
nas. . När kalken är nog bränd, märkes det lätte-
ligen däraf, att han blifver helt gul, och att han
mindre själfbrinner. Den brända kalken bäres ut

på kalkbottnarna, som äro lika med kolbottnar, fast
af kalk, då de stenar, som ej äro nog brända, bort-
kastas, hvilka så väl af deras tyngd som bruna
strimmor kännas. Nu var folket sysselsatt att köra
vatten upp utur hafvet, och förnötte hela dagen
med kalkens släckande. Utaf en sådan ugn, som
beskrifven är, kan hvarje gång fås 20 läster släckt
kalk, å 12 tunnor lästen; 20 å 30 läster göra en
full båtlast, med hvilken de gå till Stockholm och få
där 7 å 9 daler k:mt lästen. Landtmannen, hvars
åker här uppe är mest sand och hvars äng är torr och
mager, måste endast för kalken skaffa sig penningar

till: skatt och uppehälle. |

Kalkbrotten lågo i flisor, så af röda som grön-
aktiga sorten, på jämna fältet, under en half alns
jord; stenen var alldeles lik golfstenen, som brytes
på alfvaren, men tjockare och ojämnare.

Darter eller helmintolithus nautili recti lågo ym-
nigt uti denna sten, men synnerligen i den röda med
blå strimmor. Merendels voro de utanpå rödaktiga,
ofta smutsade rödt, såsom en blodsten; somliga voro
inuti emellan dissepimenta ihåliga, uppfyllda med
hvita spatkristaller, af hvilka de flesta hade samma
skapnad som hafssaltet, men åter andra viste flere
kanter, som ej så noga kunde inhämtas. Vi sökte få-
fängt öfver hela Öland att få det snäckskalet vid
stranden, hvaraf darterna, som här finnas i alla

MEErES

ÖLANDSRESAN 131

stenar, äro ofelbart petrifikationer; ty man finner
här ofta sådana darter alldeles ihåliga, att crusta
och dissepimenta ligga helt tomma.

Eschara membranacea täckte de flesta kalk-
stenar, som här lågo i kalkgrufvorna jämte hafvet,
hvilka nu stodo fulla af vatten, men strax före hösten
äro uttorkade och då brytas.

Bufo eller en stor padda fanns under kalk-
stenarna, hon var svart med grofva vårtor beströdd;
bakfötterna voro slutna såsom på en gås, hade 6
fingrar, af hvilka den innersta var minst, de andra
i ordningen längre, men den yttersta något kortare
än den nästa. Framfötterna hade allenast 4 tår och
dem nästan lika långa. Vid öronen låg liksom en
aflång upphöjd blåsa. Under hakan var hon gul.
Magen var bred, blek och bestänkt med mörka
fläckar, äfvensom låren, hvilka voro än mer mörka.
Skogsdufvorna flögo hoptals i skogen och esom-
oftast ringdufvor, hvilka senare kallades af själfva
lätet skjututor.

4 Resan fullföljdes jämte östra stranden af västra
udden, som i norr slutade Öland. Här sågs intet nytt;
llenast några skeppsvrak prydde stranden, ty de äro
på orten en prydnad.
Skeppsvrak kallar jag bildhuggerierna, tagna af
olyckliga skepp, som uppkastas till dessa stränder.
an ser dem ställda öfver portar och visthus, nu
som sjöhästar, nu som hvalar, lejon eller helgon,
ofelbart hitkomna förrän dykerisocieteten blef in-

för dem, som resa på norra trakten af Öland, och där-
rån ärna sig till sjöss, än förtro sig åt det osäkra

RR Västa uddens yttersta spets böjer sig i öster
st en liten ö. På denna spetsen är en plan, stor som
tt torg, som står öfver vintern under hafsvattnet.
Nordligaste udden af Öland hade en sällsam

132 CARL VON LINNÉ

strand, på hvilken hafvet årligen uppkastat stora
stenar, till skapnad af ruinerna efter skansar och
vallar, och således efter tider och år gjort udden.
längre utåt hafvet. Småland sågs hit i väster.
Resan vändes om ifrån Ölands nordligaste spets,
åt söder, då vi följde den västra stranden, såsom
vi härtills följt den östra. I
En hare dansade för oss hela stycket stranden
bortåt. ;

Tillands fordom funnit och afritat vid Åbosidan, växte
här vild på stranden. Roten är fin och står allenast
2 år, ty det första kommer hon ej till blomma; rot-
bladen äro ägglika, mot basen smalare, i kanten så-
gade (crenata), släta och intet skarpa. Stjälken är
1 å 2 alnar hög. Stjälkbladen äro lika åkerkålen
(brassica perfoliata vel. turritidis altissim&e) släta
och stjälken omfamnande. Blomklasen (corymbus
compositus) på stjälken med gula utstående kron-
blad. Frukten är hängande. Då man tuggar på |
växten, smakar hon som kål, efteråt är hon något
stickande såsom krasse. Af denna ört får man den |
blå färgen, hvilkan brukas uti den blå kypen, hvarmed
alla blå kläder färgade äro. Vi visade bönderna, |
som oss ledsagade, denna växt. |

Resan låg på vänstra handen igenom en skog, |
sedan vi en tid följt stranden och märkt huru landt- |
borgen på västra sidan redan begynte synas emot ;
yttersta udden, den vi likväl inte sett på östra, s
dan vi voro i Gaxa. . i

Vägen åt Torp genom skogen visade oss ymnigt I
apotekarnas sanicula och den enblommiga pyrola.

Vilda aplar växa öfver hela Böda socken ym-|
nigt i alla ängar och bära många äpplen, dem landt-|
mannen dock till ingen nytta vet använda, utan en-
dast om hösten, då han slaktat, lägger några äpplen|
i sina färska köttsoppor. Han hade tillfälle af dessa,

ÖLANDSRESAN 183

såsom bonden i England och Normandiet, att pressa
det sköna cider eller äpplemust, som ofta täflar
med vin, och är långt angenämare än hafsvattnet,
af hvilket man såg folket vid kalkbrotten ofta släcka
sin törst.

Oxlarna stodo nu i härlig blomma, deras bär
ätas om hösten, sedan de blifvit frusna, men förrän
frosten kommit, stekas de här, om de skola ätas.
Trädet brukas här inte, utan endast till kuggar i
kvarnbjul.
| Primula 2 märkte vi endast växa där kalljord
var, och allt gräset blef kort.
| Lin sades ej växa här, emedan landet låg sid-
ländt, att landtmannen något måtte förebära, då man
förebrådde hans kvinnfolk, som gingo i öfverdelar
par ménage; ty de få, som ägde lintyg, hade inga
sådana öfverdelar uppå sig.

Neptuni åkrar få vi lof kalla ett fält, som låg
en åttondedels mil ifrån Torp invid själfva hafsstran-
den, af ett bösskotts bredd och några bösskotts längd.
Detta fält såg ut som åkrar i Skåne eller Uppland,
där de väl ryggas att vattnet må afrinna; ja det
var så likt, att man kunnat heligt försäkra, det plogen
och intet annat sådant kunnat åstadkommit, om man
icke rört det med händerna och märkt att det var
idel grus af sönderstött flissten, som stormen och
hafvets vågor kastat långt uppå landet, men, då
vattnet skulle tillbaka rinna, alldeles så skilt som en
åker.

Kalkugnarna, som här framåt sågos jämte stran-
den, voro merendels 5 alnar höga, och 4 alnar
| breda; där bägge småugnarna, inåt, mer lutade ner
åt jorden, på det veden och elden lättare måtte komma
in. Under bränningen märkte vi de öfversta sten-
arna i ugnen vara liksom med hvitt rimfrost öfver-
dragna; folket sade oss, att det var falaska, men
då vi uttogo heta stenarna, märkte vi att det var ett

134 CARL VON LINNÉ

hvitt salt, alkali caleareum & fixum, som sublimerat
sig här, såsom flores sulphuris vid kalkrosterna.

Stenbrotten till denna kalken voro inga andra,
än yttersta kanten af stranden, ofta ett kvarter un-
der sgjälfva vattnet, hvarest kalkstenen vanns med.
kofot och hammare, utan möda. Då flisorna skil-
des ifrån hvarandra, lågo darter eller ölandsspikar
så tätt som agnar i groft bröd, att Gud allenast vet,
hvarest så många rara skal tagits. i

En petrifikation nog sällsynt på andra ställen;
fast här allmän, liknade en valvulam echini, ofta
så stor som flata handen, såg eljest ut som en half-
måne med 2 parallella fåror och åtskilliga tvära
strimmor. 4

Spatkristallerna, som här funnos uti darterna,
voro i sina spetsar till figuren af salpeter, men hade
ingen columna. ;

Kvinnfolken, som körde sten med oxar, stickade
stadigt på strumpor, fast de under själfva åkandet
höllo tömmarna. - 3

Vigeltornet, som stod vid landtborgen ett stycke i
ifrån kalkugnarna, var det största vi någonsin sett;
till dess höjd var det mer än 3 famnar och dess
bål 5 kvarter i omkretsen. 1

d

SATT

Re

|
|
|
|

ÖLANDSRESAN 135

Enbusken begynte nu damma och sedum acre
visa sin gula blomma.

Granskogen gaf oss en härlig svalka, som voro
flytande af svett i solskenet, så snart vi kommo in
uti honom; ty alla träd, som växa i sidländt jord-
mån, uppsupa större kvantiteter af vatten, hvilket
vatten, som det ej kan gå tillbaka uti roten, måste

utflyga genom porerna, utspridas i luften och honom
kyla. Detta hafva medici imiterat uti hetsiga sjuk-

domar om sommartiden, att kyla luften med vatten-

- växter.

Sandheden, som sedan tog emot, hade allenast tall
och lång ljung, men ingen gran kunde fördraga denna
torra mark.

Sandbergen kommo till, just då man skulle taga af
vägen ifrån landborgen, åt en by, som heter Byrum.
Här var hela trakten af mer än en kvarts mil öfver-
höljd med sand. Dessa Byrums sandberg voro dock
ej så höga som Grankulla sandberg, dem vi i morgse
besågo. Sanden var helt hvit och slät och finare .
än på det förra stället. Sandstarren växte helt ar-
tigt på sandbergen såsom planterad efter snöre; ty
roten gifver ur hvar led nya skott; denna växte
där sanden var mer hoppackad och kunde tjäna
till flygsands hämmande, emedan roten går ganska
långt. i

Linnea stod i bästa blomma, helt ymnig emellan
sandbergen och byn.

Mat kunde vi hela dagen intet få, ty landtman-
nen hade lidit missväxt förlidet år, ägde själf ingen
bit bröd, åtskilliga hade ej haft bröd på hela måna-
den, andra ej på halfva året; med stor möda kunde

vi vinna en drick mjölk, men intet annat. :

Nattläger togs i Byrum, där vi plågades hela

natten af mygg, som hade vi varit i Lappmarken.

mn mn RN

136 CARL VON LINNÉ
Juni 19.

--Böndagen var i dag den tredje, ty måste vi
blifva stilla och tillika hålla fastedag, förnötandes
tiden ute på sandbergen, hvilka vi i går afton sent
lämnade.

Sandpill (formica leo), kallas en insekt af gan-
ska få i Sverige sedd, den vi här hade tillfälle att
roa oss med. På sandbergen och deras fält, som
voro helt släta, utan att minsta spår märktes, såg
man ritningar liksom en pisksnärt varit löst dragen
öfver sanden; där detta slutades märktes en liten
grop, som hade man nedtryckt i sanden den smalaste
spetsen af ett ägg. När dessa gropar uppgräfdes,
fann man emellan den fuktiga och fasta sanden samt
den lösa påliggande torra sanden insekten formica leo,
Formica leo var stor som en spindel, grå, med en stor
oval mage, ofvanpå hvilken hon hade 5 rader vårtor.
Halsen var smal; vid munnen voro 2 långa klor, något
hopböjda åt spetsen, hvilka hon öppnade såsom en
hornoxe; dessa klor hade hvardera på inre sidan 3
hvassa tänder utom spetsarna. Hår såg man på bägge
sidor om munklon, äfvenså på vårtorna af kroppen.
Fötterna voro hvita. Då formica leo lades ofvanpå
sanden, gick hon icke allenast baklänges, utan ock me-
delst själfva stjärten gräfde sig ned i sanden. Poj-
karna hade sitt nöje med dessa sandpillar, i det de
lade sig ned på sanden, hvarest de sågo någon
håla, och blåste med full mun midt i hålan, då
sanden flög bort på alla sidor, att myrlejonet låg
bart; men där de ej förmådde med en blåsning blotta:
sandpillen, blefvo de åtlöje för sina jämlikar. Dessa
myrlejon äro skråpukar af en aftonfluga (hemerobius)
som lägger sina ägg i sanden, merendels i grann-
skapet till myrstackar och deras vägar. När dessa
ägg äro utkläckta, begynner masken gräfva undan
sanden, intill dess han får sin myrgrop fullkomlig,

ÖLANDSRESAN : 137

då han sedan ligger nederst i centrum under henne,
att han själf ej må blifva till fåglarnas rof. När
myrorna gå omkring på sina värf och råka på
kanten af denna grop, måste de falla neder, emedan
sanden slinter för deras fötter, då detta myrlejon
dem strax angriper och uppfräter. Vi kastade my-
ran ned i hålan, att se huru allt detta skulle tillgå
och märkte, då myran med alla krafter sökte arbeta
sig upp utaf denna grop, huru som myrlejonet just
sprätte sand på henne, att myran oundvikligen skulle
slinta och falla i sitt lejons klor. Man tog ett myr-
lejon och lade det uti ett annat myrlejons grop, då
det hemmavarande myrlejonet strax spände och an-
grep det främmande. Vi lade ett myrlejon midt
i myrvägen, då myrorna med samlad hand sökte
angripa lejonet, men lejonet försvarade sig tappert
med klorna, allenast det fick ryggstöd, varandes
om stjärten räddare än en björn.

Stranden, till hvilken dessa sandbergen gingo,
och som låg rätt i öster ifrån Blåkulla, hade 3
synnerliga växter:

Eryngium var en af dem, som växte här på
strånden, aldrig tillförne ibland de svenska växter
antecknad. Rötterna gingo under sanden ganska
djupt, och de gökar, som ännu lågo under sanden,
voro hvita och tjocka som sparris och smakade väl,
fastän de voro råa. Af denna eryngium har man i apo-
teket så den torra som den insyltade roten. Spar-
risarna (turiones) af eryngium tagna, kokta och ätna
alldeles som ordinarie sparris, äro en delice, drifva
urinen, rensa blodet och uppmuntra.

Salsola foliis pungentibus växte ock här, den
jag tillförne sett vid Skånes stränder.

Arenaria foliis ovatis acutis carnosis, växte med
rot, som stod år från år. Bladen på stjälken voro
ägglika, utan bladskaft, glatta, köttfulla, med en
broskaktig kam. Blomfodret var upprätt, ihåligt.

138 CARL VON LINNÉ

Kronbladen voro 5; helt utspärrade, ägglika och
kortare än blomfodret. Ståndarna voro 10 och 3
korta stift stodo på ämnet, som var ägglikt, näs
trekantigt, med ett rum uti; hela örten luktade $
fisk:

Oxeln hade en liten löfmask, somi gick på inre
bladen med sin spets, klädd i en grå perpendikulä
strut,. som på den ena. sidan var glatt och sva
men på den andra gidan luden och hvit. ]

. Björkarna hade uppå sig en otrolig myckenhet
af löfmaskar, som uppåto deras blad och byggde bo
till storlek af hattkullar. Desamma sågos den 4 Janig
på slånbärsbuskarna vid Torslunda. |
- . Ekarna, som nu begynte synas ymnigare än på
det mer norra distriktet, stodo mestadels liksom
förbrända; ty bladen voro uppätna af gråaktiga löf-
maskar med svarta punkter.

En scarabeus fanns död och upptorkad på a san-

den. Hufvudet, halsen, magen voro mörkbruna med
små utgräfda punkter. Bröstet var inunder ludet
och på sidorna taggigt. Hela kreaturet var stort
som en hornoxe, men rundare.
«> Papilio. apiformis, abdomine aureo, fanns här
ibland träden; han var lik ett bi-till. skapnad och
storlek; vingarna voro hvita med svarta ådror; de
öfre vingarna voro midtpå, så väl som i spetsen,
svarta, men de undre vingarna voro allenast vid
kanten svarta. Hornen voro äfven svarta, men midt
på tjockare och hvita; magen var svart med 2 blek-
gula: strimmor och: ett blekgult bälte; vid spetsen
mer luden och rostfärgad. . -

Husen voro byggda af helt runda stockar, hvårtill
timret hugges i sjunde veckan (före midsommaren),
medan tallen safvar och släpper barken, som strax
afskalas. Bänkar, 1 aln höga, stå rundt omkring i
stugan, äro upptimrade, ihåliga och fyllda med halm,
täckta med långa dynor, att man på dem kan sitta

'"ÖLANDSRESAN 139

om dagen och ligga om natten; utanför långa bordet
| står en äfven så lång bänk, lik en canapé med rygg-
stycke, som kan kastas om till hvilkendera sidan
man vill, att man må hafva ryggstödet så väl då
- man vänder sig till bordet som ifrån. Då kvinnfolken
gå hemma i huset i sin frihet, hafva de på sig ett
lifstycke, som med kjorteln är tillsammans ihopsydt,
och kunna frammantill ihophakas, då så finnes nö-
digt, men sällan bruka de härunder lintyg, ty synes
kroppen ofta bar.

Ändtligen afhämtade landsfiskalen Sahlsten oss
ifrån detta härbärget Byrum och ackorderade med
bönder, som oss skulle öfverföra till Gottland vid
första vind.

Juni 20.

Medan vi uti Horn hvilade och väntade på lugn
och vind, förnöttes tiden att söka örter, insekter och
andra mindre beskrifna svenska djur.

En snok eller orm slogs, hvilkens rygg var grå
och mage svart; en rad af hvita fjäll låg på hvardera
sidan af kroppen; under hakan och halsen var han
hvitaktig, vid öronen ljusgul och i öfre käken, som
var hvit, såg man tvära svarta strek. Alla tänderna
voro lika små och ormen alltså mindre farlig.

Eftermiddagen gingo vi genom åtskilliga ängar
kring kungsladugården Horn, där funnos serapiag
flore albo och en riccia.

En cochlea fanns i de skogfulla lundarna af en
synnerlig egenskap, i det att hennes skal var ganska
tunt, igenomskinligt och utan färg, eljest var skap-
naden alldeles lik med den allmänna och brokiga
cochlea nemorum; då det hvita kreaturet indragit sig
inom sitt skal, tycktes skalet vara utsiradt med grenar
och vattenlika ådror, men då snäckan kröp utur sitt
skal, försvunno dessa ådror; man märkte ock, att
då hon låg i sitt skal, pickade och slog ett litet

140 CARL VON LINNÉ

corpus allt stadigt, såsom en oro uti ett urverk, det
säkert var hjärtat.

Växter eljest kring Horn voro synnerligen epi-
lobium foliis ovatis dentatis, epilobium foliis linea-
ribus, scutellaria 1, scrophularia 1, cucubalus flori-
bus dioicis rubris, silene que muscipula montana
hirsuta, lapsana, prunella, stachys sylvatica, ver-
bascum mnigrum. |

Landtmannen får här på orten, det jag undrar,
näppeligen fjärde eller femte kornet efter sitt utsäde,
där likväl Falubon kan utur den allra magraste
mark, genom idogt landtbruk, bringa sin åker åt-
minstone till 8 å 12 kornet. Månn gamla ordspråket
(ju bättre landet, ju sämre landtman) härtill är or-
saken?

Sälar fångas här i Högby och Böda socknar
medelst sälstenar och resnät eller läggenät, af tagel
och hår gjorda. Uttrar finnas äfven här på trakten.

Natten blefvo vi åter kvar uti Horn.

OEI T IFRS SIS DTE

Juni 21.

Stormen var så häftig i dag som i går, därför
besökte vi gudstjänsten i Högby.

Aftonen kl. 5 lugnade vädret, ty lämnade vi
strax Horns ladugård, reste förbi kyrkan Högby
och efter 1 mil kommo till fartyget. På vägen
såg man en hel åker full af thlaspi 1, och en mycken-
het af lithospermum officicarum vid kalkugnarna.

Kristalläpplen sågos ibland den brända och
osläkta' kalken, där de igenom elden blifvit mörka,
oklara och i brottet som en spat glänsande.

Seglen hissades kl. 9 om aftonen, sedan vi vän-
tat allenast ett par timmar på fördelaktig vind;
ett sydvästväder förde vårt fartyg ifrån det land,
som tillika med solen försvann utur våra ögon, dem
sömnen intog. - ;

ÖLANDSRESAN 141

Juli 25.

... Sjöfolket sprungo upp i masten, sågo på en
gång Gottland och Öland, stora seglet togs ned,
focken allena var tillräcklig, Öland kom i allas ögon-
sikte, stormen saktade sig, fartyget hamnade vid
Böda kyrka och vi prisade Gud, som oss frälst utur
faran. i ;

Reste därpå strax till Horns ladugård, där vi
blefvo öfver natten.

Juli 26.

Om morgonen voro vi bittida till häst.

Växterna carduus acaulis, carduus nutans, me-
licea petalis exterioribus ceiliatis, alla tre tillförne
främmande växter, stodo här allmänna.

Föra kyrka lämnades på vänstra handen.

Persnäs kyrka kom åter efter någon resa i
ögonsikte.

Aster pratensis autumnalis coryz&e folio Tournf.
växte öfverflödigt i mografvarna uti ängen, strax förr
än man kom fram till Södviks gästgifvaregård, den
vi besökte den 11 och 12 juni.

Centarium minus, men hel kort och buskig, växte
äfven här, fast långt ifrån hafvet.

Ag sades växa i Källa socken, väster om Gat-
sjö by, uti en myr och kallas åm.

Resan var till Södvik en och en kvarts mil; till
Ormöga vid Alböke äfven lika långt.

Alböke kyrka var lik de andra öländska kyrkor,
hvilka merendels alla äro så släta, som gottländska
kyrkorna äro präktiga.

Gryllus antennis longitudine corporis, eller gräs-
hoppor, till många millioner, hoppade och flögo som
damm i solsken för fötterna öfver allt på alfvaren.
De voro lika till storleken med de förra (juli 10), men

142 CARL VON LINNÉ

dessa hade annan färg, varandes mer bleka än gröna.
Hufvudet och bröstet voro ofvanpå bleka. Bröstsköl-
den hade på sidorna en svart fläck. Magen var ofvan- -
på blek, på sidorna mörk och inunder gulgrön. Lå-
ren voro bleka med en lång mörkaktig strimma. =
" Gryllus elytris nebulosis alis rubris extimonigris,
eller en gräshoppa, som öfver allt är sotig, sågs
ibland de förra, men inte synnerligt mycken. Denna
är en ibland de största våra gräshoppor. Hornen äro
sotiga, tjockare midtpå, och halfparten så långa som
kroppen. De öfre vingarna äro liksom med moln
målte, men undre vingarna äro artigt ihopfållade
med ådror, såsom ett nät utmärkta, vid kanten liksom
i vågor urklippta; mot spetsen svarta, men nedanför
högröda. Låren voro innantill svarta och blekgula,
de 4 frambenen mörka, och de 2 bortersta gula.

Köping, den vi tillförne sett (juni 2 och 3),
uppehöll oss intet, utan reste vi strax till Räpp-
linge, dit vi hade ifrån Alböke en och en half mil.

Räpplinge kyrka och församling med dess an-
nex Högsrum ligga bägge midtpå alfvaren och bägge
med härliga lundar utsirade.

Åkerfälten stodo nu helt blekgula af mogen säd,
som hvar dag fordrade skörd.

Ängarna voro afslagna, som i år gifvit mindre
hö än i fjol.

Galium luteum berättade oss folket vara af som-
liga brukligt till att strö på golfvet i gästabudslag,
men hade alltid den olägenheten med sig, att gästerna
blefvo oense och kommo uti slagsmål. Emellan
denna orsaken och påföljden kan jag intet såsom
fysicus förklara mig, utan måste såsom logicus sa-
ken upplösa, fastän syllogismen skulle blifva ett kvar-
ter lång: galium strös här aldrig på golfvet utan
vid gästabud; aldrig något gästabud är här (lik-
som på andra ställen) utan rus, aldrig rus utan
kif och buller; alltså gör galium kif. -.

ÖLANDSRESAN 143

— Malva caule erecto, foliis multipartitis, eller, som
den allmänt kallas, ale&ea vulgaris växte i Räpplinge
ängar, aldrig tillförne i Sverige sedd. Hon är så
lmän utomlands, att jag ej behöfver gifva hennes
beskrifning.

Vipetorpeborg sågs emellan Räpplinge och Högs-
rum, han var medelmåttigt stor i proportion mot
de andra borgar här i landet.

Lundarna voro ogement sköna af lindträden och
på marken bevuxna med melampyro coma cerulea,
som med sina gula blommor och högblå ax upp-
lyste deras skuggor.

Stenbrott låg åtskilliga vid vägen, men voro
här långt djupare än de förra, och till en och en half
famns djuphet. Folket sades försumma mycket sin
"ekonomi här på orten med stenbrytandet.

j Högsrums kyrka besågs hastigt, hvarifrån vi
"reste i öster ett tämligen långt stycke åt Gärdslösa.
E Odens flisa kallades ett par höga, flata, upp-
rätta och jämte hvarandra, uti en linje stående sten-
hällar bredvid vägen, som gick åt Gärdslösa; bägge
"voro vid en och en half famns höjd, och hvardera
mer än 1 famn breda; de stodo så nära intill hvar-
andra med kanterna, som de någonsin kunna. Detta
så förmenta Odens grafställe var beläget på en den
behagligaste ort, ty landet var här högst; i väster
och öster voro stora fält; i norr gick en ås; i
söder en stor ekskog; och åtskilliga ätteplatser lågo
allt här omkring. Den omätliga girigheten hade
understått sig föra våld på själfva Odens aska, ty
dess ätteplats var uppgräfven.

: Ätteplatser voro fuller åtskilliga, men något
längre i norr ifrån Odens flisa voro de helt säll-
samt anlagda, till form af ett skepp, vid hvilkets
bägge stammar voro upprättade mindre fliser, och
nna skeppsform tvärsföre afdelt med 16 rader små
nar, liksom bänkar; midtuti låg ett par stora

144 CARL VON LINNÉ

stenar. Denna skeppsform var 32 steg och mer än
famn bred. ;

a am.
RR RA REN
fold KLART
ER RE Sa |
Vai Pri fet

nd RV

Resan ställdes tillbaka ifrån Odens flisa åt Is-
gärde. |

Bleket eller alfvarmon, som det här kallas, var
på de flesta ställen brunt, men på ett par ställen kring
Odens flisa i dälderna hvitt. Orsaken var, att all
den golfsten, som bröts kring Odens flisa, var hvit
och alltså äfven blekt, liksom det bruna imiterar
sin sten.

Algutsrums kyrka hade vi haft lust att se och
än mer dess borg, som sades vara den vidaste och
största här på landet, men aftonen och mörkret kom
på oss, att vi nödgades skynda oss till Färjestaden
(dit vi ankommo den 1 juni), hvarest vi blefvo öfver
natten.

Juli 27.

Om morgonen läto vi sätta oss öfver med stora
färjan till Kalmar, uti helt behagligt och lugnt väder.

Maneterna eller medus&e lågo nere i vattnet till
tusental, och tycktes vattnet, som stod stilla såsom
en spegel, genom dessa representera en himmel med
sina stjärnor, då dessa emot den klara solen gåfvo
sin reflexion. De voro runda, ofvantill kullriga,
inunder urhålkade, med sina fransar i kanten utsirade,
på undra sidan försedda med en fyrfaldig kavitet i
centrum, af hvilka kaviteter hvardera hade skapnad
af en hästsko, omgifven med en opak krok, som

ÖLANDSRESAN 145

består af några och tjugu parallella gula korn; utur
| själfva centrum gå 4 skäror (falcos), hvilkas yttre
kant är liksom med hår besatt (ciliatus); hela krea-
turet är klart som ett glas, utom de 4 kaviteterna,
och dess öfra sida märkt med bleka ådror, som ifrån
centrum utlöpa. Det hopdrager och utspänner sig
helt och hållet, på samma sätt som ett hjärta.
Mygg till många millioner flöto på vattnet; de
voro af 2 slag, och när man ville taga dem, flögo de
undan.
j Öland lämnades utur synen, men dess gröna
ängar, skuggfulla lundar och oförlikneliga tempera-
tur blefvo kvar i mitt minne.

10. — Linné

Sid.

5.

6.

7. petrifikationer: petrifikat, försteningar.

8.

Förklaringar,

kräk: kräldjur och amfibier.
diarium: dagbok. ;
Blåkulla eller Jungfrun: den i norra delen af Kalmarsund
mellan Oskarshamn och Skeftekärr belägna ön. ”g
Hoburgen eller Hoberget: berg på Gottlands sydspets. : Ti
Hoburgen knyta sig sägnerna om Hobergsgubben. j
Bursviken: Burgsvik, den mellan Näs och Öja på sydvästre
Gottland inskjutande hafsviken. i
KHkstadt: Eksta socken på södra Gottland.

G. Wallin: Georg Wallin d. y., f. 1686, d. 1760, professo
i Uppsala, superintendent på Gottland, slutligen biskoj
öfver Göteborgs stift; författare af »Gothländska sam
lingar» m. m.

alfvasten: kalksten på Ölands alfvar.

agh eller ag: takag, Cladium mariscus.

sandhafre: Ammopbhila arenaria.
schicede: dårrepe, Lolium temulentum.
rams: ramslök, Allium ursinum.

tok: Potentilla fruticosa. ;

alfvarlek: Allium schoenoprasum. i

S. Brittelek: = rams. d

keipe: skogslök, Allium arenarium. ;
madra: myskmadra och färgmadra, Asperula odorata och
tinctoria. j

mannablod: sommarhyll, Sambucus ebulus. d
selting: sälting, Trilochin palustre och maritimum. 3
tarald: Silene venosa. ä
tobis: sandålen, Ammodytes tobianus. i
skårfläckan: skärfläckan, Recurvirostra avocetta. 3
torden: tordmule, Alca torda. |
alfvargrim: brockfågel, Charadrius apricarius. 0
tolcken : roskarlen, Strepsilas interpres, men enligt Sven Nilsson
är det rödbenan, Totanus calidris, som Linné menar. =
strandskjuran: strandskata, Hematopus ostralegus.

»
(

|

d.

ÖLANDSRESAN 147

Réaumur: den berömde fysikern och entomologen RB. A.
Ferchault de Réaumur, f. 1683, d. 1757.

Swammerdam, Jan, holländsk naturforskare, f. 1637, d. 1680.

Frisch, Johan Leonhard, tysk naturforskare och lingvist, É
1666, d. 1743.

strata: strata terre, jordytans lager.

Faggot, Jakob, det svenska landtmäteriets grundläggare,
framstående fysiker och kartograf, f. 1699, d. 1777.

eloquentlie doctores: doktorer i vältalighet.

gucka: gala.

SÖMN eller apotekarnas bedegvar (bedeguar): de af
Cynips rose m. fl. steklar å vissa rosa-arter åstadkomna
gallbildningarna (gall&e rose), som fordom på grund af
deras sammandragande verkan användes i medicinen.

ichneumones: steklar.

Gäddeholm: det nuvarande Tureholm nära Trosa, länge till-
hörigt släkten Bielke.

sritningar: häckar och planteringar af buxbom,
hvilka fordom emellanåt hade formen af namnskiffer,
vapen 0. 8. Vv.

Eriks och Valdemars fastokamrar: de fängelsehvalf, i hvilka
hertigarna Erik och Valdemar, Magnus Ladulås' yngre
söner, förvarades efter Nyköpings gästabud.

klink eller klinkert: ett slags gult, holländskt tegel, vanligen
glaseradt.

: nihilum album : gammalt namn på zinkoxid.

safflor eller zaffer: ett koboltsilikat, innehållande sllalinr,
som användes till beredning af blått glas.

stäkran: Oenanthe aquatica (enl. A. G. Nathorst »>Svenska
växtnamn», Stockholm 1904; E. Fries anser troligt, att
Linné med benämningen menat sprängörten, Cicuta virosa).

Berchners gård Bärga: brukspstron Gerhard von Berchner

ägde Svärta, Berga, Näs m. fl. egendomar i Nyköpings
län, hvilka efter hans död 1729 skiftades mellan hans
barn, och torde Berga på Linnés tid innehafts af sonen,
kammarherren G. Th. von Berchrer.

Svintuna kloster: Krokek eller Vårfru kloster, ett litet
Johanniterkloster vid stråkvägen mellan Östergötland
och Södermanland, som börjar omtalas under förra
hälften af 15:de seklet (Styffe, »Skandinavien under
unionstiden>).

måbär: Ribes alpinum.

en till blåvingarna (sl: Byrd eller PURE hörande
järil.

situation: användes af Linné ofta i betydelsen natur, gestalt-
ning 0. 8. Vv. i

148 CARL VON LINNÉ

Sid.
21.

RS

SER SRSPSS

. Aves migratorie: flyttfåglar.

. jolster: Salix pentandra.

.« motacille flave: gulärlor.
. arre: gråalen, Alnus incana.

. menyanthes: vattenklöfvern, Menyanthes trifoliata.

. :kleran: taltrasten, Turdus musicus.
. skäffret: Festuca avina.
. Johan Rothman: medicine doktor i Leyden, provinsiall Ska

sinu: af sinus, eg. vik, fördjupning, afdelning.
Lovers alunbruk: i södra Möckleby socken; där tillverk

skjälagräs: ängsskära, Serratula tinctoria.
vädd: ängsvädd, Scabiosa succisa. Nn
sumack: de torkade bladen och yngre grenarna af den i
södra Europa hemmahörande Rhus coriaria, fam. Tere-
binthace2e. q
puppenmakare: dockmakare.

bergmästaren Stockenström: Erik Stockenström, från 173
bergmästare i Södermanlands, Östergötlands och Sm
lands bergslager, därpå assessor i bergskollegium, justitie
kansler och slutligen riksråd och president i nämnd
kollegium ; f. 1703, d. 1790. .

Rajus: den berömde engelske naturforskaren John Ray, fi
1628, d. 1707. E

montifringilla c. a.: bergfinken.
knafveln: Scleranthus annuus.

den skönaste och största ibland alla svenska fjärilar: enl.
den härpå följande latinska beskrifningen Papilio
Machaon.
i Kronobergs län, titulär assessor; f. 1684, d. 1763;
som lektor i Växjö var Rothman Linnés lärare, och
det var han, som med öppen blick för L:s rika begåf-
ning och anlag för naturforskningen, när de öfriga
lärarna misströstade om hans lämplighet för studierna,
intresserade sig för L. och hjälpte honom till rätta vid
de första stegen på hans sedermera så lysande bana.

superficies: yta.

nattskator: nattskärran, Caprimulgus europeus.

febres ephemeras: intermittenta febrar.

törstebär: brakved, Rhamnus frangula.

klappur eller klapper: klappersten, kullersten.

numer mest cement. |
scandix 8. h.: nålkörfveln, Scandix pecten.
Ölandsspikar eller dartar: ortoceratiter.
anastomoseras: sammanstöta eller sammanflyta.
torbaggar : tordyflar.
vänds dorso n. c.: hussvalan, Hirundo urbica.

Fia.
I.
19.

ÖLANDSRESAN 149

cancer, pulex f. d.: en amfipod, Saker pulex.
chelas: klor.

armerade: beväpnade.

perpendikulära : lodräta.

. De af Linné här iakttagna och beskrifna orkidéerna äro:

guldtuppan eller Johannesnycklar, Orchis militaris; krut-
brännaren, O. ustulata, St. Persnycklar, O. mascula,
m. f.

. skräcka: skrake.

brancarder: vagnsgafflar.

decantera: hälla ut.

kontinuera: fortfara, fortsätta.

alfvaren: den af ett tunt jordlager betäckta kalkgrunden
på Öland.

astragalus: fältkloört, Oxytropis campestris.

. oblique: snedt.

herniaria: knytling, Herniaria glabra.

. lumulus sepulchralis: grafhög.
. arsenikalisk: arsenikhaltig.
. ossea eller den rätta benved: Evonymus europa.

minorennitet : minderårighet.

8. konig eller konung: vildmejram, Origanum vulgare.
9. källarhals : tibast, Daphne mezereum.
. myssika: myskmadra eller myska, Asperula odorata.

ambra: ett välluktande, fett ämne, som anträffas dels flytande
i hafvet, dels uppkastadt på stränderna af Moluckerna
och andra öar och kuster i tropikerna och som anses
vara en tarmafsöndring af spermacetihvalen; användes
mycket vid parfymtillverkning.

moschus: mysk; det starkt luktande ämne, som erhålles från
en körtel hos hanen af det i Centralasien o. s. v. lefvande
myskdjuret, Moschus moschiferus.

zibeth: ett med mysk analogt sekret från zibetkatten, Viverra
zibetha. É

abelmosch: de myskluktande fröna af den till fam. Malvacexe
hörande och i Sydamerika, Indien, Egypten 0. s. v.
förekommande busken Abelmoschus moschatus.

acaros: akarider eller kvalster.

exanthemata: utslag.

pleuresi: håll, bröstinflammation.

. Algrums kyrka: Algutsrum.

barthelsmässodagen: Bartolomeus, den 24 augusti.

Morison, Robert, berömd engelsk botanist, professor i Oxford;
f. 1620, d. 1663.

Miller, Philip, direktör för botaniska trädgården i i. Chelsea;
f. 1691, d. 1771.

150 CARL VON LINNÉ
Sid. q
63. Walther, Augustin Friedrich, anatomie och kirurgie pro
fessor i Leipzig; f£. 1688, d. 1746. i j
64. uti ett stilla obscuro: i obemärkthet, i lugn.
spjuttor: fläckar.
globularia: bergskrabba, G. vulgaris. AE
omg elandicus R.: Ölandssolvända, Helianthemum coelan
icum.
cynosyro br. i.: kamäxing, Cynosurus cristatus.
65. exhalationer: utdunstningar, ångor.
alle: tobisgrigslan, Uria grylle. |
67. landtborgen: den mer eller mindre branta sluttningen frår
högslätten till den låga kustremsan. 4
68. hornoxe: ekoxen, Lucanus cervus, Sveriges största skalbagge
lithospermum: stenfrö, L. officinale.
hedera: murgröna.
cotoneaster : oxbär.
69. stamina: ståndare.
70. pluvialis: vadare.
71. adonis r. p.: våradonis, ÅA. vernalis.
antherce: a:

AG, DES ESSEN SIE TRIP RE

helleborus: prustrot, H. niger. |

72. necydalis, leptura, cerambyx: släktnamn på skalbaggar a
ord. Longicornia. |

73. kuriög: detta adjektiv användes här som ofta af Linné”
betydelsen sorgfällig, omsorgsfull. ;

76. orsten: bituminös kalksten.

78. 08 femuwris: lårben.

79. apart: särskild.

81. scorpio araneus: klokryparen, Chelifer cancroides.

pullus hiaticule: unge af stora strandpiparen, Charadriu

hiaticula. |

86. Redi, Francesco, botanist och zoolog, lifläkare hos hertiger
af Toskana; f. 1626, d. 1697. ;

87. euphorbia, som Rudbecken kallat tithymalus, ete.: kärrtörel
Euphorbia palustris.

92. för ménage: sparsamhet, hushållsaktighet.

94. cochleas af sju spirers längd: någon art landsnäcka af s
Clausilia. : Sk

95. saturera: mätta. ;

97. ex relat. pastoris loci: enligt kyrkoherdens berättelse.

100. saccharum saturni: blysocker.

101. minium: mönja. |

>> passioner: åkommor, sjukdomar.

102. hieranosos: engelska sjukan.

; flötning: rörelse. DON

ÖLANDSRESAN 151

« absinthium seriphium: strandmalört, Artemisia maritima.

cochlearia d. r.: skedört, skörbjuggsört.

anemone 8. h.: tofsippan, A. silvestris.

. primwn principium: första grundämne; ursprung.

. gräsmaskar: antagligen larven af ERS rubi eller någon
annan spinnare.

. konferven: grönalger.

gåsört: Potentilla anserina. |

. Trinitatis: trefaldighet.

beneventerades : välsignades.

på hufvudet hade de en klut tillbunden i nacken och med glas-
sten gniden, deras lif betäckte en gniden (duk) uppblött
af linne; för att förstå hvad härmed menas få vi anföra
följande om den s. k. gnidstenens användning ur Linnés
Skånska resa: »Gnidestenar bruktes här af qvinfolken
i stället för stärcke-jern, och voro dessa stenar stora
som en handloge, men convexe och helt släte till skap-
naden af en kräfvete-sten, samt gjorde af grönt eller blått
glas. När qvinnan hade tvättat sina kläder, hade hon
ett hårdt och slätt bräde af ek, hvaruppå hon utbredde
ett bredt kalfskinn. Härpå utlade hon sitt hvita och
torra lin-kläde, hvilket gneds med glas-stenen, på hvilken
bägge händerna tryckte, och det med sådan ifver, att
svetten rann utur pannan. På detta sättet blefvo alla
de lin-kläder gnidne och gläntsande, som henne täkte
på de ställen der inga andra kläder skylte dem. Således
kunde hon stärka sina kläder utan stärkelse.»

. konträra: ogina.

. papilio urticaria v.: nässelfjärilen, Vanessa urtice.

. Förön: Furön strax utanför Oskarshamn.

. major Hammarskjöld: samtida med Linné voro två majorer

Hammarskjöld, nämligen bröderna Lars och Carl, hvilka

jämte brodern, öfverste Ake H. innehade de gamla

släktgodsen Tuna och Virbo i Kalmar län. Hvilkendera

Linné här åsyftar är ej lätt att afgöra, men antagligen

var det Lars H., som tycks ha bott på det vid kusten

nordväst om Jungfrun belägna Virbo.

. hundkäxen: hundloka, Anthriscus silvestris.

- min ört: Linnea borealis. :

. sandstarren: Cares arenaria.

. primula 2: P. farinosa.

34. sublimerat: att genom hetta ge fast form åt flyktiga delar

af en kropp.
flores sulphuri: svafvelblommor.
en valvulam echini: en sjöborres skal.

152
Sid.
136.

188.

139.
1422.

CARL VON LINNE

en. aftonfluga (hemerobius): myrlejonet är ej larv af en
fluga utan af den till sländornas (neuroptera) ordn in
hörande Myrmeleon formicarius. 2

en scarabeus: den här omnämnda skalbaggen var antagli
honan af noshörningsbaggen, Oryctes nasicornis.

papilio apiformis: en glasvinge, Sesia apiformis.

canapé: hvilsoffa.

galium luteum: gulmåran, G. verum.

:
i
|
j

FARAO

NESS ET SKE OT TESS REY Te.

De Basta Böckerna

å I krona volymen.

Följande volymer föreliggå; 2
C. M. BELLMAN, Fredmans Epistlar. Ord och musik 3
AUG. BLANCHE, Hyrkuskens Berättelser. 3
AUG. STRINDBERG, Hemsöborna.
PER HALLSTRÖM, En gammal historia. .
ALPH. DAUDET, Lilla parfvelns historia.
ANNA MARIA LENNGREN, Skaldeförsök.
C. J. L. ALMQVIST, Folklifsberättelser. -
VIKTOR RYDBERG, Romerske kejsare i marmor.
GUSTAF AF GEIJERSTAM, Vilse i lifvet. ==
HELENA NYBLOM, Sagor. 1:a samlingen.
CARL VON LINNÉS Öländska resa. j
ERNST HECKEL, Naturlig skapelsehistoria.

Under förberedning äro: då
3

SER
TA

SE

Bellman, Fredmans sånger.

V. von Braun, Skämtsamma dikter.

Elias Sehlstedt, Sånger och visor. 1 urval.
G. H. Mellin, Blomman på Kinnekulle.

Z. Topelius, Hertiginnan af Finland;
Selma Lagerlöf, Kristuslegender.

Verner von Heidenstam, Dikter.
Ellen Key, Tankar.

Tor Hedberg, Judas. :

Daniel Fallström, Dikter. 1 urval.
Anna Wahlenberg, Två hustrur.

Gustaf F. Steffen, Det moderna England.
Leo Tolstoy, Kreutzersonaten.

Beatr. Harraden, Skepp, som mötas i natten.
H. Scharling, Vid nyårstid ilNöddebo prästgård.
porträtt

Oscar Wilde, Dorian G : : hr

PLEASE DO NOT REMOVE
CARDS OR SLIPS FROM THIS POCKET

UNIVERSITY OF TORONTO LIBRARY

BioMed

FOA /
dv
RN
i

Sörikrtdaft
TRA
fy 3

äs MEN

På

VS

Tr ;

RRD
RS
NAR